Morricas adventkalender, lucka tio

I dag är det dags för Nobelfesten, Nobelprisen delas ut, frackar och vackra klänningar får dansa, vackra menyer aväts och vetenskapen firas och uppmärksammans med glitter och glans.

Som sig bör!

 

Annonser

Morricas adventskalender, lucka nio

Även julen har sina tangoinslag, och det gläds vi åt, inte sant?

 

Jag hoppas ni fokuserar på paret, trots ölflaskan som nog tyvärr dominerar lite.

Morricas adventskalender, lucka åtta

Ett årligt återkommande önskemål från kursdeltagarna är en sång jag hört varenda december sen den kom ut första gången, minst tio gånger, förmodligen fler, varje år. Ändå lyckas jag aldrig lära mig den. Jag vet inte vad det med just denna melodi, vanligen sätter såväl komplicerade och komplexa som simpla trallar sig som urberg i min hjärna. Inga texter, men melodier finns där gott om. Men inte denna.

Sannolikheten för att jag traditionsenligt inte kunde den igår heller är stor, men de brukar sjunga den så bra att det inte gör något.

 

En läsande värld

Det händer då och då att barn idenitiferar mig som lärare eftersom de ser boken jag bär i fickan. Inte lika ofta när jag läser via Kindle, men det har hänt även då, om de råkat se vad som är på skärmen.

Jag ler och nickar instämmande, javisst är jag lärare. De associerar skolan med läsande, och lärare med läsande personer. Det är inte alls långsökt, i synnherhet inte om de går i en klass där det läses en hel del. Det brukar göra mig lite glad.

Lite. Bara lite. En kort stund låter jag det glädja mig, för de brukar se glada ut. Men tänk tanken en gång till: De associerar läsande personer med lärare, läsande och böcker med skolan, så exlusivt och omedelbart att de aldrig gissar på något annat än lärare. Aldrig.

Att läsa en bok, på ett café, på en buss, till och med på ett bibliotek, kopplar de till skolan. Ty läsande, för dem, hör ihop med skolan. Det är lärare som läser. Lärare, lågstatus, lågbetalda kommunanställda ägnar sig åt läsning.

Skulle det lockat mig att läsa som tonåring? Förmodligen, jag var redan fast i bruket. Men skulle det lockat mig om jag inte varit fast redan?

Vet ni, jag tvivlar.

Hur tänker vi kring detta, när vi talar om att stärka läsandet samtidigt som elever går genom högstadiet utan att ens i skolan läsa en enda roman?

Morricas adventskalender, lucka tre

Maten är en viktig del av julen, men julskinka är inte alltid ett självklart alternativ.

 

 

Lyckligtvis finns det ju gott om goda alternativ som ger gott hopp om ett liv efter julen, även för grisen.

 

Referenser

Det svenska parlamentariska läget i dag skulle kunna beskrivas som spännande. DÖ ligger bakom oss, och partiledarna tycks pröva den inbördes balansen i ett post-DÖ-parlament. Går det att bara ta ett par steg tillbaka till positionerna som de var innan överenskommelsen, eller är allt förändrat? Var befinner sig i så fall de nya positionerna? Hur mycket kan var och en påverka, och vem är egentligen i allians med vem?

Balansen kommer att hittas, och den parlamentariska vardagen rulla på igen, men i läget just nu gives gott om tillfällen för media att sätta putslustiga rubriker med mer eller mindre genomtänkta referenser. Som här, t ex, Expressen:

Screenshot 2015-10-14 at 14.28.22

I artikeltexten antyds att epitetet används för att ge oss läsare en bild av KD-ledaren som ung och oprövad.

Ebba Busch Thor är grön som partiledare. Men det ursäktar inte hennes ansvarslösa utspel om gemensam budget för alliansen.

Det ansvarslösa utspelet, inte ett gemensamt alliansbesked framhåller andra partiledare med tydligt avståndstagande från såväl uttalande som uttalare, rör ett lätt långsiktigt uttalande om en framtida gemensam allians-budget:

Ebba Busch Thor börjar prata om 2017 års budget och att alliansen borde börja prata ihop sig: ”Min uppfattning är att de samtalen behöver vi ha snarast om när vi kan gå fram med en gemensam alliansbudget”, sade hon till Expressen.

Referensen Ebba Grön, slagfärdig och rubrikvänlig som den är, leder dock åtminstone mina tankar åt ett annat håll än borgerligt partiledarskap. Kaos och politik, definitivt, men på ett annat sätt.

Men kanske vill Expressen faktiskt antyda mer än de gör i artikeln, och väljer just därför denna referens? Det vore lite spännande, vore det inte?

#Bokmässan är över för i år

Bokmässan 2015 är över. Temaland detta år var Ungern, yttrandefrihet var också ett huvudtema och jag vet inte om arrangörerna anat i förväg hur brännande politiskt och humanitärt aktuellt det skulle komma att vara. Jag föreställer mig att bokmässor planeras under lång tid, och teman beslutas långt innan presumtiva besökare vet något, och då var den politiska situationen delvis annan än den är i dag.

Som alltid synes det ha varit mycket att uppleva, många att träffa, många fantastiska seminarier att lyssna på, massor med kultur, kunskap, möten, samtal, luncher, middagar, signeringar, kramar, skratt och allvar.

För min del tycks detta, insåg jag för lite sen, dessutom ha varit den sista Bokmässan. Nej, jag har inte varit där, jag har aldrig varit där, varken i år eller något annat år, men drömmen fanns där tills inga inbjudningar alls kom. Det var ett uppvaknande, och samtidigt på något vis en lättnad. När drömmen slocknat och hoppet falnat går det att oblandat glädjas åt andras glädje över äventyret.

Och tack vare sociala media kan vi som inte är med titta in genom fönstren, se och höra ljusen, festen, människorna, samtalen och glädjas med alla de som är en del av det som gör Bokmässan till vad den är. Ty som alltid, det är inte montrarna, det är inte scenerna, det är inte gångarna eller utställningarna eller ens böckerna. Det är människorna, föreläsarna, besökarna, utställarna, författarna, moderatorerna, intervjuarna, samtalarna, nätverkarna, alla dessa människor som gör festen till en fest.

Och böckerna, de finns där för oss alla.