Tango för vilsna själar

Jag gjorde en fatal miss i min planering när jag reste tor Stockholm för en konferens tidigare i år. När det var dags att stiga på tåget för att åka hem hade jag inte tillräckligt mycket bok kvar för hela resan, i synnerhet inte för en resa med SJ på de spår Trafikverket misskött i så många år att förseningar är regeln.

Så det fick bli en tur inom Pocketshop på Stockholms Central för att åtgärda detta:

Jag är inte bekant med Lucy Dillons författarskap sedan innan, utan valde utifrån titel, baksidestext och omslag. Jag blev inte lurad, jag fick vad jag väntade mig, en rar, tämligen kravlös, historia om en handfull enkla okomplicerade, okontroversiella karaktärer i en idyllisk liten ort någonstans i England, väl lämpad som motståndslös tågläsning genom ett höstmörkt sydsverige.

Historien kretsar kring äktenskapliga relationer, harmoniska, knakande, förflutna, blivande, önskade. Kommunikationen brister här och där, bristerna leder till spänningar men det mesta återgår till idyll igen när karaktärerna efter lite tårar väl börjat kommunicera med varandra.

Viss risk för spoilers nu, så sluta läsa här om du vill läsa boken, och återkom när du kommit till sista kapitlet;

Det som gör boken värd ett inlägg är den enda lilla normkritiska aspekten i hela berättelsen, den genuskontrast Dillon skapar med karaktärerna Katie och Greg. Deras situation är snarlik, deras relationer snarlika, deras frustration är snarlik, deras engagemang i sina respektive jobb är snarlikt, deras partners är snarlika, till och med deras dans är snarlik. Men den ena är kvinna, och den andre man. Det är enda skillnaden, det är hela skillnaden, och enligt Dillons berättelse är det den avgörande skillnaden. Främst består den av känslor, och känslomässiga prioriteringar. När Greg sätter ord på de känslor Katie också upplevt blir hon förfärad, och hennes bild av honom förändras lika snabbt som hennes egen upplevelse av sin upplevelse.

Det säger inget om män och kvinnor, om föräldrars känslor för sina barn eller människors känslor för sina jobb. Men det säger en hel del om samhällets föreställningar om hur män är män och kvinnor är kvinnor.

(Men jag får banne mig inte ordning på Dillons beskrivning av salidan. Kanske är det översättaren som inte kan dansa, kanske är det jag, kanske är det för att jag inte följer och det är följarens steg som beskrivs, men hur många gånger jag än läser det så tycks det förekomma minst en vänsterfot för många i sammanhanget)

Att tipsa om kultur

Vi är många som gläds åt den möjlighet att snubbla på nya oväntade kulturupplevelser tips från andra människor innebär. Ni vet den där boken någon läst och skrivit upp på Personalen Rekommenderar-tavlan, den där filmen som berörde någon så djupt att hen inte kan låta bli att prata om den, utställningen på ett litet udda galleri som knappt hade råd med annonser etc. Nya perspektiv, nya genrer, nya författare, konstnärer och artister vi inte hade någon aning om att de ens existerade dyker upp på vår horisont.

Ibland passerar dock en liten tanke genom mitt huvud, när jag tittar närmare på det som tipsats om, en liten tanke som frågar sig (eller mig, eller oss båda) huruvida tipsaren tipsade om något som gav hen glädje och förtjusning, eller om tipsaren tipsade om något som hen hoppades skulle ge hen lite kulturcred. I synnerhet dansar den omkring, den där lilla odågan till tanke, när jag frågar tipsaren om vad det är som gör verket så underbart och får ett sånt där generellt, svävande svar som antingen brukar innebära att personen i fråga läst Wikipedia-artikeln i ämnet och inte mer, eller att det är ett tag sedan personen läste/såg/hörde verket och inte riktigt minns, men minns känslan.

Men låt inte min snobbiga vanvördighet stoppa er, tipsa mer! Tipsa mig, och tipsa andra. Tipsa alla, vet ja! Jag vet hur mycket jag själv uppskattar det, oavsett varför tipset ges, jag älskar nya perspektiv och nya infallsvinklar på saker och ting, obskyra, smala, subversiva, populärkulturella, lättsamma, högkulturellt kritikerhyllat och allt därtill.

 

Tjugoandra luckan i Morricas #adventskalender

Julen handlar om olika saker för olika människor, traditionerna, liksom förväntningarna och förhoppningarna, skiljer sig från familj till familj. För mig är en viktig del att alla får lov att vara sig själva, att ingen känner att hen måste uppfylla andras förväntningar på vem hen skall framstå som.

Det innebär t ex att en legendarisk krigare, skicklig andrepilot, lojal, kärleksfull vän och usel förlorare i schack ibland lägger av sig patronbälten och i stället drar på sig tomteluvan och stämmer upp i en julsång, om det är vad hen önskar göra.

Femtonde luckan i Morricas #adventskalender

Vi pratade igår om ett sätt att tillbringa julen med nära och kära, ett sätt som ofta väcker visst ifrågasättande, möter ett och annat höjt ögonbryn och ibland rent av en sur kommentar eller smågnällig Facebookstatusuppdatering (bonustips: lägg det ordet när ni spelar Alfapet i jul). I dag tänkte jag prata om ett annat sätt att för en stund flykta denna värld, ett sätt som i många aspekter påminner om de onlinespel vi pratade om igår, men är betydligt mer socialt accepterat.

Trots att karaktärerna i det här fallet faktiskt är fiktiva, och narrativet i bara mycket begränsad mån är interaktivt.

Jag önskar er alla riktigt många hårda paket i år.

Tolfte luckan i Morricas #adventskalender

Traditionellt firas Lucia i morgon, den trettonde december, men eftersom detta datum infaller på en lördag i år firas det i stället i dag på skolor och många arbetsplatser. Till exempel vår, på Hvilan samlades vi traditionsenligt i matsalen i morse och njöt både kaffe och skönsång. Typ såhär:

Tionde luckan i Morricas #adventskalender

Från Finland fortsätter vi söderut, till Polen. Vårt sydliga grannland som vi har så långa och intrikata band till, som i mångt och mycket är så lika oss (och vi dem, såklart, sånt går ju alltid åt båda håll) och samtidigt så annorlunda:

Nionde luckan i Morricas #adventkalender

Ytterligare en av de ljuvliga julröster jag vill dela med er kommer från Finland. Fantastiska Tarja Turunen sjunger Ave Maria:

Åttonde luckan i Morricas #adventskalender

På Hvilan, Sveriges äldsta folkhögskola, har vi en del traditioner och vanor vi håller oss med. I dag har, traditionsenligt, de kursdeltagare som läser universitetsförberedande kurser, såväl samhällsvetare, naturvetare som hälsovetare, samlats i vår vackra aula för att sjunga julsånger. Detta år bröts en tradition – jag bar för första gången inte min röda klänning som i sist ögonblicket bestämde sig för att nej, nu har den tjänat länge nog.

Vi var kanske inte helt på denna nivå, men nära nog.

Skärm eller bok, bok eller skärm?

Jag satte för ett par dagar sedan ord på tanken att det finns en tydlig poäng i att lärare i skolan och på andra offentliga platser åtminstone då och då väljer pappersböcker för sitt läsande. Ett inlägg som väckte viss uppmärksamhet i sociala media, men inte för det jag faktiskt avsåg att säga om lärares betydelse som förebilder i läsandet. I stället dundrades det mot att jag förespråkade skärmläsning före pappersläsning, vilket än en gång påminner mig om vikten av ett stringent språkbruk.

I DN utvecklar Emanuel Karlsten en reflektion på snarlikt tema, där han funderar över vilka reaktioner som möter honom då han läser en artikel i sin telefon, respektive då han läser samma artikel i en papperstidning. Ja, till och med vilka reaktioner han möter sig själv med

Jag är pappaledig just nu, vilket är en ständig källa till dåligt samvete för att inte göra tillräckligt. Jag funderar mycket på min mobil­användning och är ibland rädd att min dotter ska uppfatta mobilen som en utväxt på min högerhand. Jag har utgått från att mobilen är ett problem – tills i går.

Då satt vi på golvet i dotterns rum. Vi använde mobilen för att spela musik och hon lekte så bra själv att jag plockade upp en papperstidning. Jag försjönk snabbt i en artikel och efter någon halvminut insåg jag att det där dåliga samvetet jag kunnat få inte alls fanns nu. Dottern trivdes och vi hade en bra stund tillsammans. Den enda skillnaden mot förr var att det jag höll i handen och läste inte var digitalt.

Den enda skillnaden. Formatet. Papper i det ena fallet, digitalt på skärm i det andra. Som skillnaden mellan en pocketbok och en inkunabel om så bunden i halvfranskt band. Att hantera det ena väcker viss vördnad, att hantera det andra ses som något närmast simpelt.

Och likväl handlar det i alla tre fall om just läsning, hyllad eller hånad utifrån betraktarens personliga värdering. Kanske dags att gå vidare från just denna moralism nu?

Blandade känslor

Jag vinner, helt i enlighet med statistiken, sällan något på lotteri eller i tävlingar som i någon mån bygger på chans, men härförleden gjorde jag faktiskt det! Oh så glad blev jag, både över att faktiskt vinna och över priset som är väldigt fint. Men eftersom jag är en väldigt disträ person med väl utvecklad förmåga att glömma precis vad som helst var som helst när som helst, så glömde jag i ren tankspriddhet att hämta ut mitt pris. En illustration av uttrycket blandade känslor, där glädje över att ha vunnits blandas med besvikelsen över att mitt minne än en gång svek mig, och förhoppningen att jag kanske kan hämta det på söndag i stället. Om jag till äventyrs råkar komma ihåg det då.

I dag är jag också extra glad att jag tog ut glädjen i förväg, då i oktober, annars hade jag bara fått dagens besvikelse över avslaget med mig. Ty avslag blev det, motiverat endast med att det inkommit för många ansökningar. Ännu en illustration av uttrycket, ty besvikelsen blandas med glädjen och denna gång också med förhoppningen att detta ändå skall bidra till att glädja den som tycker jag behöver plocks ner några pinnhål, och därmed göra luften lite klarare.

Hur har ni det?