I mitt huvud

Ni vet hur det är, rätt som det är har man en sång i huvudet. Ibland en som irriterar en tills man kokar. Andra gånger har man mer tur:

 

 

#fbchatt #folkbildning och #kultur

Den nya onsdagstraditionen heter #fbchatt. Den äger rum på Twitter, varje onsdag mellan 20.00 och 21.00 och alla som överhuvudtaget har minsta anknytning till folkbildning, har erfarenheter man vill dela med sig av eller bara är nyfikna på vad folkbildning är är välkomna. Varje vecka, då och då, hela timme eller bara en stund går lika bra.

Första veckan pratade vi om nätverkande och vad vi kan vinna på att nätverka, individuellt och tillsammans. Förra veckan pratade vi om bibliotek och böcker och läsande. Den här veckan pratar vi om en annan av de riktigt tunga bitarna inom folkbildning, nämligen kultur.

Folkbildning och kultur hör oupplösligt ihop. Rent formellt ser det ut såhär:

I folkhögskolornas styrdokument står om folkhögskolors uppdrag att ”bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet”, och i styrdokument för studieförbund finns exakt samma formulering. Folkhögskolans dokument beskriver det såhär, när tanken utvecklas:

Folkbildningens uppgift att främja det svenska kulturlivet ska vara oförändrad. Folkhögskolor och studieförbund kan fungera som lokala och regionala drivkrafter för amatörkulturen i dess olika former i samverkan med kommunala och statliga kulturinstitutioner. De kan vara arenor där deltagare inte bara upplever kultur utan också skapar kultur

I praktiken innebär detta allt från visskolor via fotokurser på distans till konstlinjer, teaterlinjer, danslinjer, skrivarkurser och mycket mer. Horder av människor ägnar ett år eller två av sitt liv åt att gå på folkhögskola och utveckla och skapa kultur, kontakter knyts, nätverk växer fram, förutsättningar för ett liv som kulturarbetare skapas och stärks genom folkhögskolors verksamhet.

I studieförbundens styrdokument utvecklas grundtanken på ett lite annorlunda sätt, eftersom studieförbundens verksamhet och förutsättningar ser annorlunda ut:

Studieförbunden som kulturbärare lyfts fram. Det handlar både om att erbjuda kulturupplevelser och eget skapande. Kulturintresset ska breddas och delaktigheten i kulturlivet främjas. Samverkan mellan olika aktörer inom kulturområdet ska eftersträvas och den lokala amatörkulturen ägnas särskild uppmärksamhet. Studieförbunden ska möta det mångkulturella samhällets utmaningar genom att främja ömsesidig kunskap och förståelse mellan olika etniska, religiösa och kulturella grupper i samhället. En annan viktig målgrupp för studieförbundens insatser är de i Sverige erkända nationella minoriteterna (samer, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar)

Utan att förminska den kommunala musikskolans betydelse för det som kallas Det Svenska Musikundret så går det knappast att överskatta hur viktigt det är med de replokaler, instrument, instruktörer, kontakter och scener studieförbunden tillgängliggör runt om i landet. Och det är inte på något vis begränsat till musik – spegelsalar för dans och kampsport, brännungnar för keramik och porslinsmålning, språkkurser, datorkurser, bokcirklar, hantverkskurser av alla tänkbara slag, målarkurser, kurser i att renovera gamla hus, binda tunnor, idéhistoria, släktforska, baka, laga mat, hushållsekonomi, filosofi, företagsekonomi, snickeri, trädgårdsskötsel, Cirklar som speciellt riktar sig till vissa åldersgrupper, barncirklar, cirklar för daglediga…. Endast fantasin sätter gränser, och knappt den ens en gång.

Kulturens betydelse i folkbildningen, och folkbildningens betydelse för kulturen, är ämnet för veckans #fbchatt. Onsdag klockan 20.00 på Twitter. Vi ses där, inte sant?

DN-hopping och vårt behov av lyckliga slut

Jag hamnar i DN och tar del av hur Julia Svensson ventilerar sin besvikelse över filmen En Dag:

När jag beklagar mig över min förstörda filmkväll berättar en vän att hon gjorde misstaget att köpa ”En dag”-boken när hon var deppig, eftersom förlaget tryckt ”Må bra-läsning i högsta ligan” på omslaget. Jag får medhåll: hajpen kring denna saga är lurendrejeri.

I recensionsutdragen på Bokus står det: ”Denna charmiga, varma och humoristiska berättelse går rakt in i hjärtat ”. Och en kompis rekommenderade boken som en härlig historia, en sådan ”man kan behöva ibland”.

Svensson väntade sig en romantisk komedi, en historia som efterlämnar ungefär samma känsla som de moderna klassikerna Bridget Jones Dagbok eller Sex and the City. Hon hade längtat efter att se filmen, beskriver hon, och ”häromkvällen befann jag mig i passande stämning. Ensam, trött, lite låg, hade laddat upp med lösgodis och yllefilt” men i stället för den lättsamma verklighetsflykt hon ställt in sig på slutar filmkvällen med att hon, som hon beskriver, gråter och hyperventilerar samtidigt. ”Hur gick det här till?” frågar hon sig upprörd.

”Kan man klaga över att inte bli tillräckligt lurad?” skriver Mats som rubrik till det blogginlägg som ledde mig till Svenssons text, men den underförstådda implikationen att genren romantisk komedi bygger på att tittaren vill bli lurad att, åtminstone för en stund, tro på det lyckliga slutet. Jag har inte sett filmen, men jag har läst boken, och inte ens väldigt tidigt om morgonen innan jag hunnit dricka min första kopp kaffe, den tid på dagen när hjärnan fortfarande är fylld med luddig dimma, hade jag placerat boken i kategorin romantiska komedier.

Aristoteles beskriver hur en gång Homeros skapade mönstret för komedin genom att göra dramatiska föreställningar som inte smädade (som satiren) utan snarare förlöjligade. Vi känner igen den romantiska komedins upplägg, inte sant? Den dramatiska kärlekshistorien, ofta med förvecklingar och missförstånd, de övertydliga men sympatiska karaktärernas överdrivna reaktioner som som får oss att småskratta igenkännande, de uppskruvade känslorna, de komplicerade situationerna dessa känslor försätter karaktärerna i. Det är en svår genre, gränsen mellan en framställning som lämnar oss med känslan av att ‘om till och med den där hopplösa människan får ett lyckligt slut så finns det hopp för mig också’ och slapstick kan vara hårfin.

Har man fått uppfattningen att One Day befinner sig i den här kategorin förstår jag att man känner sig lurad. Det är ingen historia som garanterar ett lyckligt slut, men det är definitivt en läsvärd bok.

Länkarna i marginalen till Svenssons text leder mig till DNs Johan Croneman som belyser en annan sida av fenomenet lyckligt slut när han ställer sig frågande till människors upprördhet över Whitney Houstons död:

Annars mådde jag mest illa under helgen, nej det var inte vinter­kräket, det var väl snarare mediekräket. Det som vällde fram efter beskedet om att Whitney Houston hittats död på ett hotellrum. Herregud, plötsligt var det Maria Magdalena själv som hade avlidit, en helig ikon, ett helgon – inte den artist som hånats och bespottats i över ett årtionde, som hängts ut både på längden och på tvären, vars privatliv både marinerats och grillats i medierna. Man har långsamt men effektivt frossat i bilder på hennes förfall, den ena mer avslöjande bilden efter den andra har vandrat världen runt.

Plötsligt sörjde en hel värld, och när jag i går morse läste på text-tv att man på amerikanska Grammy-galan gemensamt bett en bön för Whitney, då fick det vara nog.

Många förundras över den reaktion Houstons död väckt, en och annan har upprörts över upprördheten, somliga uppfattar den som överdriven och andra uttrycker ett obehag orsakat av vad som beskrivs som frossande i spelade känslor. Jag har inte skrivit mycket om saken, jag lägger inga direkta värderingar i hur man reagerar på nyheten, och min egen relation till artisten Houston består i princip i ett luddigt intryck av att hon tycktes ha aningen sämre andningsteknik, eller möjligen mikrofonteknik, än Mariah Carey när de spelade in en duett till någon tecknad film tillsammans, men givetvis har jag som alla andra noterat den uppmärksamhet och de känslor hennes död väckt.

Orsakerna till dessa känslor är givetvis legio men det som väcker dessa känslor är inte alltid personen Houston, utan det hon kommit att symbolisera: Ungdomsår, en oskyldigare tid då framtiden ännu var ljus och ekonomin syntes i oändlig tillväxt, skönhet. Men också den andra sidan av livet, lidandet, smärtan som finns i att se någon sjunka allt djupare in i droger och missbruk, och det obändiga hopp som väcks med varje löfte om att nu, nu är det på riktigt, den här behandlingen är den som kommer att ha effekt.

Hennes död berövade människor hoppet om ett lyckligt slut på den saga som den offentliga delen av Houston symboliserade. Katarsis i stället för rituell elevation, smärta i stället för upplyftande, och jag förvånas inte om man söker lättnad i den mänskliga närhet som finns i den ritual en gemensam bön utgör, oavsett om det sker på en tv-gala eller någon annanstans, och oavsett hur ytligt och tramsigt det ser ut i andras ögon. Vi vill inte förlora det vacklande hoppet om att det lyckliga slutet faktiskt finns, trots allt.

.

.

Ank-drake

I dag föddes en ny mytologisk varelse. Det gick till så här:

Jag har mycket begränsad konstnärlig talang, i synnerhet när det gäller bildskapande. Jag låter sällan detta hindra mig, utan ritar ändå – streckgubbar, skeva bilar, vingliga hus, vad det nu råkar vara vi pratar om. I dag pratade vi om berättarperspektiv, så för att illustrera skillnaden mellan första person-perspektiv och tredje person-perspektiv och pålitliga och opålitliga berättare ritade jag upp en berättelse om den lilla byn som skickade en riddare i skinande rustning för att befria prinsen som fångats av en drake.

Ungefär såhär såg draken ut (jag glömde att ta ett kort på den, så den är ungefärligen återskapad) i sin grotta. Den fångade prinsen befinner sig olyckligtvis inuti draken (sagan hade inget lyckligt slut):

Detta är alltså en Duck Dragon, en ankdrake (det visste jag inte när jag ritade den, men någon tyckte den så ut som en anka… ok, inte någon, några … de flesta…). Det är en mäktig, imponerande, lynnig drake av den sort som alla andra drakar fruktar och imponeras av. Och den föddes i dag i mitt klassrum.

Inte illa för en vanlig språklektion en fredagförmiddag.

Högtidsdagar

Hanna Fahl skriver i DN om hur den högtidliga International Talk Like a Pirate Day plötsligt kommit att bli en osäker företeelse framgent efter National Geographics avslöjande att pirater i själva verket talade som vanliga människor. Jag förstår att detta är mycket att ta in, men det kommer mer. En av de mest älskade och välkända konstanterna i matematiken, det vackra, klassiska pi, givetvis högtidlighållet den 14 mars, är hotat av det dubbelt så stora tau. Tau högtidlighålls självklart den 28 juni, så det finns egentligen inget som hindrar att man firar båda dagarna, men risken att den 14 mars faller ur folkmedvetandet finns, om allt ljus hamnar på den större konstanten.

Hanna Fahl beskriver känslan väl:

Jag kan föreställa mig hur irriterad en väldigt religiös person måste vara över att evolutionsteorin kom och störde en trevlig och fullt tillräcklig skapelseberättelse, som dessutom var mycket roligare rent dramaturgiskt (äpplen, ormar, revben, och så vidare) än det här med aporna.

Lyckligtvis är det fortfarande så att den Internationella Lärardagen högtidlighålls den 5 oktober, trots att den hamnar i skuggan av någon fånig reklamkampanj den fjärde oktober här i Sverige så tycker jag vi bör fira den femte oktober med pomp och ståt. Internationella läskunnighetsdagen firades den 8 september, och på Halloween firar vi den nyligen instiftade All Hallow’s Read genom att skänka vänner och bekanta läskiga böcker och historier. Den 13 oktober firar den som så önskar den internationella kostymdagen, och den fjärde maj högtidlighåller vi Star Wars-dagen på lämpligt sätt. Världsbokdagen firas, som vanligt, den 23 April förutom i Storbritanien och på Irland där de firar den redan den tredje mars.  Det är helt i sin ordning och fullständigt comme il faut att fira båda dagarna. Vårdagjämningen firar vi World Storytelling Day genom att berätta historier för varandra, och på höstdagjämningen föreslår Fahl en FTL-högtid:

Men vetenskapen är naturligtvis inte alltid dålig för fiktionen, i bland jobbar den för oss. I går kom det häpnadsväckande avslöjandet att forskarna i CERN accelererat en partikel till snabbare än ljusets hastighet. Jag kan tänka mig att offra Piratdagen i utbyte mot en FTL-högtid i kalendern. Ska vi enas om den 23 september? Warp speed in 3-2-1, börja jobba på neutrinokostymen redan nu.

Ett utmärkt förslag, tycker jag. Jag undrar vilka högtidsdagar som är speciellt viktiga för den som läser här?

Läromedelstankar från Almedalen

Johnny Olsson, riksdagskandidat för Piratpartiet, berättar om en debatt som enligt programmet borde handlat om läromedel och upphovsrätt men mer handlade om skolor och resurser, skriver han:

Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet.

Den kommunala skolans finansiella situation har vi pratat om många gånger, och kommer sannolikt ha anledning att återvända till, och det gläder mig att den bekymmersamma verkligheten nämns även i Almedalen, mitt bland alla blanka löften om miljonregn från både vänster och höger, även om det råkade ske i en debatt som skulle handlat om något annat. Men, skriver Johnny:

Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på scenen, så kläcktes det en idé. För en av deltagarna lyckades producera en konstruktiv tanke om att läromedelsförfattare kanske borde ha betalt för själva produktionen, snarare än i form av royalties.

Här är en idé som kanske skulle kunna lösa en del problem: Se till att läromedelsförfattare får betalt för själva produktionen, inte för försäljningen. Skolverket eller motsvarande ska vara beställare, och istället för att betala för inköpet av böcker (skolornas egna inköp eller studenters via studiemedel) så betalar samhället redan vid själva framställandet. Villkoret är att läromedlen är licensierade under Creative Commons och på så vara allmän egendom. Det är rimligt. Saker som betalas av allmänheten ska tillhöra allmänheten.

Tanken om Creative Commons är god, men jag har svårt att föreställa mig att vare sig förlagen eller författarna är villiga att beställningsskriva efter skolverkets önskemål, och tanken på statligt standardiserade och kontrollerade läromedel smakar lite för mycket diktatur för att vara riktig behaglig. Jag hoppas verkligen att denna tankevurpa är ett utslag av en kombinationen information overload och hastigt nedtecknade början på tankegångar.

Nästa tankegång är också värd att kommentera:

Mattias Bjärnemalm var inne på att framställning och sammanställning av läromedel mycket väl kunde vara en del i lärarutbildningarna, men vi hann inte utveckla tankarna längre än så innan vi var tvungna att rusa åt varsitt håll.

Det är en riktigt formidabel idé. Lärarstudenterna skulle inte bara få tillfälle att praktiskt arbeta med och dra nytta av de senaste forskningsrönen, de skulle också med detta ges tillfälle att grundligt få insikt i den inte helt självklara konsten att lägga upp ett helt läsår. Just detta är ett vanligt förekommande önskemål – man får öva sig på att lägga upp lektioner, och ibland lite längre projekt, men att planera ett helt läsår så att inga moment utelämnas och saker kommer i en sådan ordning att det ena bygger på det andra är något som tydligen knappt nämns. Genom att handgripligen skapa läromedel för ett helt läsår tillsammans med andra studenter och med erfarna lärare och lärarutbildare som bollplank och handledare tror jag många skulle känna sig bättre förberedda när det är dags.

Den ekonomiska ersättningen för ett användbart och publicerat läromedel vore sannolikt välkommen den också, som student lever man inte fett.

Nej, snälla, gör inte det!

Det finns sånt man inte vill veta, egentligen. Hemligheter man inte vill ha avslöjade, mysterier man inte vill ha lösta.

I alla fall vill inte jag veta om det egentligen finns ett odjur i Loch Ness, eller i Storsjön för den delen. Jag vill inte veta vad som egentligen finns i Bermudatriangeln, eller varför man egentligen byggde Stonehenge eller Ale Stenar. Jag vill att det ska finnas saker i världen vi egentligen inte vet, det ska finnas sagor och romantik och drömmar och mysterier, och jag vill att det ska finnas teorier om rymdbesökare som lämnat spår efter sig i säden och byggt pyramider.

Och jag vill inte veta om Mona Lisa egentligen är ett slags självporträtt av mästaren själv. Jag vill höra teorier om det, och jag vill att människor ska fortsätta bygga teorier om det. Det är bra för mänskligheten att inte veta allt, och dessa legendariska mysterier behöver ännu ett par generationers barn få fascineras, fångas, spekulera, drömma och fundera kring. Myter och legender är viktiga saker, som man bör vara lite varsam med.

Så snälla, gör det inte. Gräv inte upp skallen, oavsett vad ni kommer fram till så dödar ni myten, och det går inte att göra ogjort.

En gång, för mycket länge sedan, i en galax närmare än du anar

En gång för mycket länge sen så satt en mycket ung Morrica på en föreläsning där ett då tämligen nytt kommunikationssystem presenterades. Kommunikationen skulle nu, istället för att som tidigare gå i fasta mönster från A till B, gå i ett stort nätverk, via myriader av knutpunkter söka sig fram genom nätet, olika vägar från gång till gång, från avsändare till mottagare. Fördelarna med detta var många, nätet skulle t ex vara mycket svårare att slå ut eftersom kommunikationen skulle finna sig alternativa vägar även om somliga linor klipptes av på ett eller annat vis. Flera mottagare skulle enkelt kunna ta del av samma kommunikation simultant, och kommunicera enkelt med varandra eftersom det fanns så många vägar för kommunikationen att gå. Det skulle finnas så gott om plats att linjen i stort sett aldrig skulle vara upptagen igen, eftersom hela det stora nätet fanns tillgängligt för minstaste lilla kommunikationsbehov. Nackdelarna skulle vara att det skulle bli hart när omöjligt att kontrollera, lyssna av eller förhindra kommunikation i detta nätverk, eftersom kommunikationen ju skulle finna olika vägar varje gång. Sade man.

Nätet kom med tiden att byggas ut, byggas samman med andra nät, sprida sig, utvecklas, invecklas, och idag känner vi det alla som vårt eget internet. Det internationella nätet, nätet som förenar alla nationer. Nätet som binder samma människor över hela världen till en gemensam kommunikationsenhet. Platsen där vi kan prata med vem som helst var som helst när som helst, eftersom kommunikationen kan ta vilken väg som helst genom det stora nätet finns det alltid plats.

Tanken är storslagen, tanken är fantastisk och fan vet om inte tanken innehåller fröet till både världsfred och världshälsa. Det är lättare att jämka samman med någon man pratar med och känner än en total främling.

Men i någons intresse ligger att nätet begränsas. I någons intresse ligger att nationsgränserna, de där som på nätet är fullkomligt obetydliga och meningslösa, lyfts upp och börjar göra skillnad. Olika lagar ska gälla i olika länder, nätet skall inte vara lika överallt, och kommunikationer skall inte kunna ta vilka vägar de vill. I någons intresse ligger att ha kontroll, att hålla i trådarna. Att förvandla det öppna, välkomnande, sammanlänkande kommunikationsnätet till ett klibbigt, kontrollerat spindelnät.

Någon vill vara spindeln. Och spindeln vill varken fred eller världshälsa. Spindeln vill konflikter, internationella spänningar och kraftig sjögång i ekonomin. Ty spindeln har allt att vinna och inget att förlora på sånt.

Det anade den unga Morrica aldrig där hon satt på sin föreläsning och förundrades och gladdes. Kanske var hon helt enkelt för ung och blåögd?

varför debatten är viktig

Debatten kring Gömda rullar vidare. Marklundskans genmäle i Expressen placerar fokus på syftet med berättelsen, att belysa en misshandlad kvinnas utsatta situation när människor omkring henne förringar det hon varit med om, slätar över och vill jämka.

Debatten är viktig, den visar tydligt vilken tyngd det skrivna ordet har, och den visar betydelsen av källkritik. Jag nämnde tidigare att Gömda varit en del av min arbetsvardag under de senaste åren, och hur den var gång lett till diskussioner kring frågor om källgranskning, sanning och sannolikhet, poetisk frihet, vinkling etc. Läsarna har trott på boken, tagit Mia till sitt hjärta. Mannen med de svarta ögonen, som enligt Marklundskan senare uttalanden är en fiktiv karaktär, har väckt misstänksamhet och rädsla mot män från arabiska och persiska språkområden i största allmänhet, i synnerhet efter att läsarna letat fram uttalanden från Marklundskan där hon bestämt hävdar både att Gömda är en faktabok och att allt är sant, inget behövde läggas till för sanningen var tillräcklig. Inget, alltså inte heller någon fiktiv man med svarta ögon.

Marklundskans syfte med Expressentexten är sannolikt vällovligt, men hennes trovärdighet är skadeskjuten, och hon har själv laddat bössan med sina tidigare uttalanden kring boken.

Det vi kan lära oss av debatten kring Gömda är att det behövs betydligt mer kritisk läsning i skolorna idag. Inte bara källgranskning i samband med egna presentationer, utan de små bokrecensioner som lämnas in för att visa att man faktiskt läst en bok bör, redan från tidig ålder, utökas med en kritiskt granskande diskussion kring boken, i synnerhet kring den idag så populära genren dokumentärroman, dvs till synes sanna berättelser, ofta djupt rörande, återgivna av människor som hävdar att de lyckats ta sig ur veritabla helveten och gå vidare. Vad är budskapet? Vill författaren säga något till oss med sin bok? Vem är författaren, var kommer h*n ifrån, var står h*n politiskt? I vilket historiskt sammanhang är boken skriven och utgiven från början? Och vilka författartekniska grepp har författaren använt sig av för att förstärka sitt budskap? Inte för att förstöra läsupplevelsen, men för att fördjupa den, förstärka den och för att låta eleverna infoga texten de läst i ett sammanhang, så att de börjar kunna se helheten och inte bara delen.

Att falla igenom

Visste ni att det finns ett hål i tiden? Ett hål som man, om man har otur, kan falla igenom. Jo, det är sant. Ni vet på nyårsnatten, innan klockan börjar slå, så är det fortfarande det gamla året. Nu senast var det t ex 2008 innan klockan började slå. När det tolfte slaget förklingat är det nya året inne.

Men mellan det första slaget och det sista slaget så var det varken år 2008 eller år 2009. Då, precis då, drog det genom världen, hålet i tiden, precis som det gjort varje nyårsafton sen urminnes tider. Har man otur så faller man igenom. Det kan bara ske om ingen tittar på en, och man råkar befinna sig där hålet drar förbi, men vem vet var det är? Det syns ju bara där ingen tittar!

Ni fnyser? Ni tror jag hittar på? Jo, ni är lyckliga ni som kan fnysa, men jag ska säga er att för inte alls länge sedan, ungefär då när din mormors mamma var lika gammal som du är nu, så var där en ung flicka, ungefär åtta var hon det året om jag inte minns fel, som också fnös. Hon gömde sig, den eländiga ungen, bakom ett par buskar i den kalla trädgården när familjen och vännerna gick ut för att hälsa det nya året välkommet. Ingen såg henne, förutom hålet.

De fann hennes hårband på busken dagen efter, när solen gått upp och de kom hem efter att ha letat igenom hela staden under natten. Men henne såg ingen i familjen någonsin igen.

Så kan det gå för den som gömmer sig i natten, bara för att man inte tror på vad gammalt folk säger. Tror du vi varit såhär gamla om vi fnyst och gömt oss?

Ungefär sånt undviker engelska föräldrar, om man ska tro på Aftonbladets artikel, att berätta om för sina barn. Det är inte politiskt korrekt, och barnen kan bli skrämda och drömma otäcka drömmar. De kan till och med inspireras till otrevliga lekar! Bättre då med bara roliga sagor om luddiga djur som gör gulliga saker, och inte så mycket mer.

När kvällsrävarna jagar Lilla Syster Kanin och Storebror, som glömde tiden och stannade ute för länge, riskerar barnen att bli skrämda men söta föräldrar, de riskerar också att lära sig hålla tiden. Det är ingen dum risk. När ni läser Bockarna Bruse blir de rädda för trollet men lär sig att det lönar sig bättre att förhandla och snacka än att försöka ta sig förbi med våld.

Sagoskatten behöver inte uppdateras, och inte förgulligas (framförallt inte det!) men den behöver kompletteras med sagor som lär barnen hantera farorna av idag. Också.

Hur det gick för flickan? Jo, jag tog mig ut ur hålet igen en nyårsnatt i början av sjuttiotalet, när någon råkade fästa blicken åt det håll där busken stått ; )