Julstämning

Efter att ha spelat julsånger på längden och på tvären tänkte jag att vi kan prata om en annan del av juleriet idag. Bjällerklang och glitter och tomtemys i alla ära, men i ett Europa där det ekonomiska klimatet hårdnar behöver man inte gå långt för att möta den som upplever saken annorlunda:

.

.

Stadsmissionen finns bland annat i Stockholm, Göteborg, Skåne och tar emot och vidaredistribuerar ekonomiska gåvor, men också saker man inte längre behöver. Hos Unicef kan du köpa vätskeersättning, poliovaccin, skolböcker, pennor och mycket annat som ger människor runt om i världen en chans till, och gör den goda julen god för än fler.  Läkare Utan Gränser går dit där människor lider, och gör vad de kan för att lindra.

Har du råd att att dela med dig, om så bara en liten slant, gör det. Du gör skillnad. Har du inte pengar att avvara så prata om saken, kanske inspirerar du någon annan som har råd.

 

Annonser

Det är slut med världen

åtminstone världen som vi varit vana att se den. Det politiska landskapet förändras, revolutioner och uppror öppnar upp slutna samhällen. Asien kommer i kapp såväl som kliver förbi oss i många aspekter. Ekonomin rasar i Europa såväl som i USA, och framför våra ögon förändras klimatet och miljön drastiskt. Vare sig vi vill se det eller inte förändras den fysiska världen vi lever i. Och inte bara den. Våra mentala landskap förändras. Vi kommunicerar på andra sätt, våra nätverk ser annorlunda ut. Begrepp som privat, personlig, integritet, öppenhet, demokrati och inflytande glider och skiftar i betydelse.

Inte mycket förblir som det varit. Som vi är vana vid. Som vi är säkra på hur vi ska hantera.

.

.

Det kan vara skrämmande och oroande att tänka på, och än värre att acceptera. Att vilja hålla kvar vid det gamla, välbekanta, det som var organiserat och hanterligt är inte alls konstigt. Tvärtom! Vi försöker, allesammans, hålla kvar vid det som vi av erfarenhet vet har fungerat tidigare. Vi vill fortsätta resa på samma sätt som vi gjort, fortsätta konsumera på samma sätt som vi gjort, fortsätta umgås på samma sätt som vi gjort. Men saker förändras, det välordnade blir, ibland plötsligt, ibland över tid, mindre välordnat och mer svåröverblickbart och svårkontrollerat.

När vi säger att världen blivit rörigare har vi helt rätt. Det har den, och den kommer att fortsätta i den riktningen. Vi rör oss hela tiden från lägre till högre entropi, mycket förenklat uttryckt ett mått för hur rörigt saker och ting är, och åt det andra hållet kan vi inte röra oss. Det händer hela tiden saker och ting, som läggs till det som hänt innan, och när de väl hänt kan de inte ohända.

Här kommer poängen med inlägget: Det faktum att världen som vi känner den går mot sitt slut är anledningen till att jag fortsätter prata om tågtrafiken, trots att den här i Sverige blir ett allt tydligare exempel på hög entropi. Detta är anledningen till att jag pendlar till jobbet med det lika högentropiska Skånetrafiken. Detta är anledningen till att vi har mycket att vinna på att slita ut saker och ting istället för att kasta och köpa nytt. Till att vi bör kommunicera mer med varandra, nätverka mer och intensivare, samarbeta, dela med oss och hjälpas åt i än högre grad än vi gör idag.

För att världen, som vi känner den, rasar ihop innebär ju inte att världen som sådan tar slut. Den finns kvar, och en del kommer att vara välbekant och tryggt även i morgon. Men inte allt, och jag lovar – det blir många gånger enklare att hantera det nya, okända, konstiga, obegripliga tillsammans än var och en för sig.

Ungefär så ser jag på saken. Hur tänker ni?

Pirsig om skoldebatten

Har ni läst Zen and the Art of Motorcycle Maintenance någon gång? Det är ingen helt nyskriven bok, första gången den gavs ut var det elransonering i Sverige under januari och februari, Watergateskandalen rullade upp, den svenska myndighetsåldern sänktes till 18 år, den sista besättningen lämnade Skylab och Rubiks kub uppfanns. Sannolikt hade den då nypublicerade boken inget med någon av dessa händelser att göra, men så såg världen ut när den kom ut.

Romanen handlar på ett plan om en motorcykeltripp från Minnesota till Kalifornien. På ett annat plan om berättarens sökande efter sitt tidigare jag, som han förlorade kontakten med via elchocksbehandling. På ytterligare ett annat plan handlar berättelsen om hur olika världen ser ut sedd genom en realists ögon jämfört med hur den ser ut genom en romantikers ögon, hur en motorcykel för realisten är ett slags koncept, ett system som med rationalitet (och tålamod, och tid) kan repareras och trimmas, och med ständig uppmärksamhet och justeringar vid behov kan förmås att fungera väl under långeliga tider; medan samma fordon för romantikern är ett helt annat slags koncept, med nyckelord som frihet, kraft, fart och skönhet.

Men han framställer inte dessa olika synsätt som konkurrerande, utan som kontrasterande och kompletterande. Enbart det ena eller det andra leder till sammanbrott på ett eller annat sätt, båda behövs och båda är viktiga för den andra.

Dit behöver vi nå i skoldebatten också. Skyttegravarna behöver fyllas igen, de vassa dräpande formuleringarna ersättas med konstruktiva samtal, och de sårade känslornas sökande efter ytterligare kränkningar bearbetas istället för att levas ut. Båda sidor behövs, vi kontrasterar och kompletterar varandra.

Å ena sidan

.

Å andra sidan

.

Teknik och känsla. Inte teknik mot känsla. Båda aspekterna behövs.

Har ni förresten tänkt på att när vi sliter hit och dit i vår kamp för att få Rätt så är det eleverna, som vi säger oss värna, vi sliter i? Det är de som drabbas, det är de som betalar priset när lärargrupp mot lärargrupp käbblar och grälar. Det är rätt dumt, är det inte?

Text i arbete

Jag läser Lyft Språket, Lyft Tänkandet av Pauline Gibbons just nu. Den är mycket lättläst och trevlig, fylld med tydliga exempel och förklaringar, ett ypperligt val för lärare som känner att de behöver inspiration för att nytt arbetssätt. Gibbons förklarar och visar, pedagogiskt och tydligt, hur man hjälper eleverna att bli förtrogna med den svenska de behöver för att klara av att studera framgångsrikt, samtidigt som man undervisar i ämnet, vilket det än råkar vara.

.

.

Tack Anna för tipset!

Skoldebatten

Då och då tappar jag helt och hållet orken och inspirationen i skoldebatten. Det händer när det känns som att man egentligen inte vill ändra på sitt eget arbetssätt eller sitt eget tänkesätt, som att man (och jag använder detta generella promoninum för att understryka att jag inte enbart talar om lärare, jag talar om samtliga inblandade, politiker, skolledare, huvudmän, lärare, föräldrar, kuratorer, kanslister, you name it, alla inblandade, utan undantag!) är så övertygad om att man själv verkligen gör det allra bästa av situationen och det är andra som måste ändra på sig.

Det händer då att jag känner att det är poänglöst att ens försöka, jag når inte fram och det är bara slöseri med tid, jag borde lägga min tid och min kraft på något annat och övergå till att blogga om den lilla krokus som tittar fram (den är gul) och vad katterna sysslar med (sover) och annat ofarligt och kvinnligt mjukt istället.

.

.

Men världen är inte mjuk, och en ovanligt klok och varm och fantastisk person i min närhet skickar mig den här videon. Och jag påminns än en gång om varför jag är lärare.

Att prata om skolans vardag

Kommunaliseringen av svenska skolan har lett till en situation där villkoren är så olika i olika kommuner att det börjar bli nästan oöverstigligt att föra en generell diskussion. Var och en lever i sin egen verklighet, och någonstans tappar man perspektivet att för den som befinner sig på andra sidan kommungränsen ser saker helt annorlunda ut.

Ni har hört uttrycket enade vi stå söndrade vi falla, inte sant? Kanske är det dit hän vi är på väg – lärarkåren fraktioneras till lokala enheter, där villkoren är så unika på gott och ont att centrala förhandlingar blir både meningslösa och otympliga, och varje kommuns lärare står ensamma i stormen.

Det är olyckligt.

Chile och jordbävningen

Martin Ezpeleta skildrar sin resa genom jordbävningsdrabbade Chile så rakt på, utan omskrivningar, med bilder och klarsynt ärlighet berättar han om det som sker bortom hoppingivande och lösnummersäljande mirakelrubriker och solskenshistorier.

Concepción är en laglös stad.
Jordbävningen har inte bara raserat byggnader,
utan även moralen […] På gatorna gick folk som zombies,
fanns inget arbetet att gå till,
inga skyltfönster att roa ögonen med.
Folk verkade i chock. Förundrade.
Bestörta. Lamslagna. Vad hände? Och vad händer nu?
Många gick med kundvagnar, för att fylla
dem med vad de än kunde tänkas hitta

Om ni inte hittat hans blogg ännu följ länken, han är läsvärd, alltid läsvärd.