Pirsig om skoldebatten

Har ni läst Zen and the Art of Motorcycle Maintenance någon gång? Det är ingen helt nyskriven bok, första gången den gavs ut var det elransonering i Sverige under januari och februari, Watergateskandalen rullade upp, den svenska myndighetsåldern sänktes till 18 år, den sista besättningen lämnade Skylab och Rubiks kub uppfanns. Sannolikt hade den då nypublicerade boken inget med någon av dessa händelser att göra, men så såg världen ut när den kom ut.

Romanen handlar på ett plan om en motorcykeltripp från Minnesota till Kalifornien. På ett annat plan om berättarens sökande efter sitt tidigare jag, som han förlorade kontakten med via elchocksbehandling. På ytterligare ett annat plan handlar berättelsen om hur olika världen ser ut sedd genom en realists ögon jämfört med hur den ser ut genom en romantikers ögon, hur en motorcykel för realisten är ett slags koncept, ett system som med rationalitet (och tålamod, och tid) kan repareras och trimmas, och med ständig uppmärksamhet och justeringar vid behov kan förmås att fungera väl under långeliga tider; medan samma fordon för romantikern är ett helt annat slags koncept, med nyckelord som frihet, kraft, fart och skönhet.

Men han framställer inte dessa olika synsätt som konkurrerande, utan som kontrasterande och kompletterande. Enbart det ena eller det andra leder till sammanbrott på ett eller annat sätt, båda behövs och båda är viktiga för den andra.

Dit behöver vi nå i skoldebatten också. Skyttegravarna behöver fyllas igen, de vassa dräpande formuleringarna ersättas med konstruktiva samtal, och de sårade känslornas sökande efter ytterligare kränkningar bearbetas istället för att levas ut. Båda sidor behövs, vi kontrasterar och kompletterar varandra.

Å ena sidan

.

Å andra sidan

.

Teknik och känsla. Inte teknik mot känsla. Båda aspekterna behövs.

Har ni förresten tänkt på att när vi sliter hit och dit i vår kamp för att få Rätt så är det eleverna, som vi säger oss värna, vi sliter i? Det är de som drabbas, det är de som betalar priset när lärargrupp mot lärargrupp käbblar och grälar. Det är rätt dumt, är det inte?

Text i arbete

Jag läser Lyft Språket, Lyft Tänkandet av Pauline Gibbons just nu. Den är mycket lättläst och trevlig, fylld med tydliga exempel och förklaringar, ett ypperligt val för lärare som känner att de behöver inspiration för att nytt arbetssätt. Gibbons förklarar och visar, pedagogiskt och tydligt, hur man hjälper eleverna att bli förtrogna med den svenska de behöver för att klara av att studera framgångsrikt, samtidigt som man undervisar i ämnet, vilket det än råkar vara.

.

.

Tack Anna för tipset!

Skoldebatten

Då och då tappar jag helt och hållet orken och inspirationen i skoldebatten. Det händer när det känns som att man egentligen inte vill ändra på sitt eget arbetssätt eller sitt eget tänkesätt, som att man (och jag använder detta generella promoninum för att understryka att jag inte enbart talar om lärare, jag talar om samtliga inblandade, politiker, skolledare, huvudmän, lärare, föräldrar, kuratorer, kanslister, you name it, alla inblandade, utan undantag!) är så övertygad om att man själv verkligen gör det allra bästa av situationen och det är andra som måste ändra på sig.

Det händer då att jag känner att det är poänglöst att ens försöka, jag når inte fram och det är bara slöseri med tid, jag borde lägga min tid och min kraft på något annat och övergå till att blogga om den lilla krokus som tittar fram (den är gul) och vad katterna sysslar med (sover) och annat ofarligt och kvinnligt mjukt istället.

.

.

Men världen är inte mjuk, och en ovanligt klok och varm och fantastisk person i min närhet skickar mig den här videon. Och jag påminns än en gång om varför jag är lärare.

Att prata om skolans vardag

Kommunaliseringen av svenska skolan har lett till en situation där villkoren är så olika i olika kommuner att det börjar bli nästan oöverstigligt att föra en generell diskussion. Var och en lever i sin egen verklighet, och någonstans tappar man perspektivet att för den som befinner sig på andra sidan kommungränsen ser saker helt annorlunda ut.

Ni har hört uttrycket enade vi stå söndrade vi falla, inte sant? Kanske är det dit hän vi är på väg – lärarkåren fraktioneras till lokala enheter, där villkoren är så unika på gott och ont att centrala förhandlingar blir både meningslösa och otympliga, och varje kommuns lärare står ensamma i stormen.

Det är olyckligt.

Lärare utan gränser/Lärare över alla gränser

Av de frekvent återkommande sökorden som leder människor hit ligger Lärare utan gränser ständigt bland topp 5, så låt oss prata lite mer om ämnet.

Ni känner till organisationen Läkare utan gränser, inte sant? För säkerhets skull citerar jag lite från deras hemsida:

Det här är Läkare Utan Gränsers arbete
Läkare Utan Gränser (Médecins Sans Frontières) ger humanitär medicinsk katastrofhjälp till människor som drabbats av väpnade konflikter, kriser, epidemier och naturkatastrofer samt till befolkningsgrupper som saknar hälsovård på grund av social eller geografisk isolering.

Läkare Utan Gränser har egna projekt i över 60 länder runt om i världen. Under ett år skickar Läkare Utan Gränser ut cirka 2 000 internationella fältarbetare på sammanlagt 4 200 uppdrag. Tillsammans med 21 000 lokalt anställda bedriver dessa verksamheten i fält.

Det finns en organisation vid namn Lärare utan Gränser, har jag nyss lärt mig. Den arbetar med APU för elever och kompetensutveckling för lärare, och erbjuder resor och praktik i Zambia. Är det den du letar efter, klicka på länken här ovan och du hamnar rätt.

Det är nämligen inte alls den jag tänker skriva om här, utan om en helt annan sorts organisation, en internationell organisation av lärare och skolpersonal som jobbar gränslöst, över alla gränser, oavsett om det gäller nationsgränser, kulturella gränser, religiösa gränser eller någon annan sorts gränser. Den finns inte i sinnevärlden ännu den här organisationen, såvitt jag vet, men den borde finnas.

Tanken bakom Lärare över alla gränser är dels att kunskap är ett mäktigt verktyg. Människor drabbade av kriser, epidemier, konflikter, politiska eller väpnade etc behöver kunskap – dels för att ta sig ur situationen, för att förebygga att det händer igen och för att få fler valmöjligheter i sin framtid. Dels finns en tanke om att barn i drabbade områden behöver den rutin, den skärva av normalitet som regelbunden skolgång innebär.

Jag tänker mig en organisation som arbetar med undervisning överallt i världen, gärna i samarbete med Läkare utan gränser, Unicef, Röda Korset eller allesammans på en gång.

Dels skulle Lärare över alla gränser arbeta direkt med undervisning där så är möjligt, men viktigare ändå, föreställer jag mig, vore arbetet med att möjliggöra undervisning – bistå med material, en plats att hålla till på, stöd till de lokala lärarna, utbildning och hjälp att bygga upp en fungerande verksamhet. Som internationell organisation har man mer auktoritet än som enskild människa, och kan ofta nå resultat snabbare och enklare bara på grund av detta. Kanske skulle man kunna säkra ett område för barnen att ha rast på, bistå med vatten att dricka och något att äta under skoldagen, om så bara en frukt eller lite bröd. Ett bibliotek med böcker och tidskrifter, både på engelska och på språket på platsen, vore också bra att ha med sig, inte bara för eleverna utan för andra också att låna och ta del av.

Anställningsrutiner och organisationens finansiering beror ju på vem man samarbetar med, men även här tror jag mycket vore vunnet, åtminstone i uppbyggnadsskedet, på att samarbeta med och kanske rent av kopiera de rutiner och modeller t ex Läkare utan gränser arbetat fram.

Ja, så ser min vision ut. Det är ingen copyright på den, om du tycker det låter intressant så ta den och bygg vidare på den! Jag har inte möjlighet att bygga upp organisationen, jag har varken de kontakter eller medel som behövs, men kanske någon annan har?