#Bokmässan är över för i år

Bokmässan 2015 är över. Temaland detta år var Ungern, yttrandefrihet var också ett huvudtema och jag vet inte om arrangörerna anat i förväg hur brännande politiskt och humanitärt aktuellt det skulle komma att vara. Jag föreställer mig att bokmässor planeras under lång tid, och teman beslutas långt innan presumtiva besökare vet något, och då var den politiska situationen delvis annan än den är i dag.

Som alltid synes det ha varit mycket att uppleva, många att träffa, många fantastiska seminarier att lyssna på, massor med kultur, kunskap, möten, samtal, luncher, middagar, signeringar, kramar, skratt och allvar.

För min del tycks detta, insåg jag för lite sen, dessutom ha varit den sista Bokmässan. Nej, jag har inte varit där, jag har aldrig varit där, varken i år eller något annat år, men drömmen fanns där tills inga inbjudningar alls kom. Det var ett uppvaknande, och samtidigt på något vis en lättnad. När drömmen slocknat och hoppet falnat går det att oblandat glädjas åt andras glädje över äventyret.

Och tack vare sociala media kan vi som inte är med titta in genom fönstren, se och höra ljusen, festen, människorna, samtalen och glädjas med alla de som är en del av det som gör Bokmässan till vad den är. Ty som alltid, det är inte montrarna, det är inte scenerna, det är inte gångarna eller utställningarna eller ens böckerna. Det är människorna, föreläsarna, besökarna, utställarna, författarna, moderatorerna, intervjuarna, samtalarna, nätverkarna, alla dessa människor som gör festen till en fest.

Och böckerna, de finns där för oss alla.

En normbrytande förebild

Kulturkollo ställer Linda två frågor jag grubblat på ett tag, och nu tänker jag försöka svara:

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

En gång hade jag en vän. Han lever i mitt hjärta nu, men tyvärr klarade sig hans vackra kropp inte tillräckligt länge för att bromsmedicinerna mot AIDS skulle kunna rädda honom. Trots att han härstammade från en av de Medelhavskulturer där sexualitet och kärlek mellan fria män en gång var en del av samhällsorganisationen var han rädd för att föräldrarna och släkten skulle få reda på att han förälskade sig i vackra pojkar, och än i dag skyddar jag honom genom att inte nämna hans namn i skrift. Men det är inte därför jag inspirerades av honom, den sexuella läggningen är som den är och inget människor styr över. Nej, det är för hans mod att bryta mot varenda norm han inte hade lust att inrätta sig efter, det gällde kläder, det gällde kultur, det gällde idrott, det gällde vänner, det gällde studier. Han tog stryk så många gånger för sin obändiga vilja att vara sig själv, och av honom lärde jag mig att det finns vissa saker som är värda att ta stryk för, men inga som är värda att ta till våld för.

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

Jane Eyre bryter glatt mot normer, såväl karaktären som boken i sig. Jane är upprorisk, ifrågasättande, medveten om sitt eget värde och stolt över sina förmågor. Hon lämnar två friare bakom sig, så olika som friare kan bli, när villkoren inte passar henne, hon ger sin barndoms plågoandar chansen att be om ursäkt men låter det inte störa henne nämnvärt när de misslyckas. Hon utbildar sig, skapar sig en egen plattform och först när hon har den, och står på egna ben…. ska jag spoila slutet? Nej, läs boken själva om ni inte redan gjort det. Se inte filmen, läs boken, ni kommer inte ångra er.

Det var mina svar. Två frågor, ingen av dem så enkla som de såg ut att vara, men väl värda att tänka över.

Plötsligt händer det

Och jag påminns, om jag skulle vackla i anden plötsligt, om varför jag försöker att alltid stå redo när det behövs. Jag är inte bäst på att gå med Florence Nightingales lykta, jag är dålig på att lyssna stöttande, sådär fint inkännande, och ofta alltför lösningsfokuserad. Jag vet. Och jag jobbar på saken.

Jag är däremot jätteduktig på att glida från ämnet.

Det som hände var att någon häromdagen, öppet och inför andra, ställde sig bakom mig. Täckte min rygg, stöttade upp min flank, helt enkelt.

Wow! Jag är fortfarande smått tagen, glad, känner omtanken och stödet och lättnaden i att veta att där finns någon. När jag var på väg att backa undan stod någon där och tog över. Det är svårt att förklara i ord hur stort det är, att beskriva hur kraften rinner tillbaka i lemmar och själ, hur ryggraden sträcker ut sig och blicken av sig själv lyfts igen.

Jag är väl medveten om att jag inte är unik. Vi är många som aldrig kunnat ta för givet att någon står där. Som vet hur det är att vara sista länken i kedjan, sista utposten, den utan något kavalleri på väg, belägrade av någon som byter sina trupper till utvilade flera gånger per dygn. Men som också har upplevt känslan när förstärkning kommer, när någon sluter upp, stöttar öppet.

Den gör skillnad, den känslan. Därför backar jag upp när jag kan, stöttar, står bakom, tar över facklan, svänger fanan, drar flak. För att den jag backar upp förtjänar att veta att där står någon och håller flanken, så hen orkar lite till.

Bilen och kärleken

Jag såg en bil bli tvättad häromdagen. Jag stod vid busshållsplatsen på andra sidan gatan och kunde inte undgå att se vad som utspelades mitt framför mina ögon.

Helt öppet, på gatan där utanför ett enfamiljshus, stod en man och tvättade sin bil. Han hade varmt, men inte för varmt, vatten i en spann, generösa svampar och tycktes fullständigt fokuserad, för att inte säga absorberad, av det han gjorde. Bilradion spelade romantisk, rent av sensuell, musik medan han lutade sig över bilen och lät de löddrande svamparna glida långsamt, njutningsfullt över plåten. Ett litet privat, nästan hemligt, leende lekte på hans läppar när han böjde sig över grillen, gned nummerplåten i små cirklande, rytmiska rörelser. Han vände sig, tog ett mjukt steg närmare, så nära att hans fot rörde vid däcket, lutade sig åter över motorhuven i en mjuk rörelse, sträckte sig för att nå att smeka vindrutan med den löddriga svampen. Det var något så innerligt, så kärleksfullt, ja, faktiskt, sensuellt i hans sätt att röra vid bilen.

Jag hoppas han rör vid en mänsklig kärlekspartner med samma innerlighet och omtanke för hens behov.

Människor är fascinerande varelser.

 

Om #queeraberättelser

Twitter är alltid den första sidan jag öppnar, den första appen jag laddar ner, det första medium jag vänder mig till för att få en uppfattning om vad som händer just när det händer.

I dag händer #queeraberättelser, uppmärksammar mig Minasannaords på i sin blogg. Det är en tråd där människor helt enkelt delar glimtar från sitt liv och sin vardag för att göra det lättare för oss alla att bemöta våra medmänniskor med respekt och omtanke. Elever berättar om känslan av att inte våga tala öppet om sin förälskelse i skolan, inte för att det är för stort och pirrigt och nytt för att sätta ord på, utan av rädsla för att bli placerad utanför gemenskapen. Människor berättar om att behöva komma ut om och om och om igen, i varje nytt sammanhang. Om rädslan för att familjen ska få veta något. Om hur föräldrar bemött dem med skrik och våld och avståndstagande, ibland brutit kontakten, ibland tvingat sina barn att ta tillbaka, säga att de ljög, att de självklart inte är sådär konstiga.

Om hur de blivit tillsagda att inte umgås med ‘den där’ vännen på grund av hens läggning eller umgänge. Om sin längtan och önskan att vakna en morgon och bara vara en i mängden, bara vara som alla andra, slippa komma ut, slippa besvara frågor om sitt underliv, bara få vara. Om att välja att ge sken av att vara hetero för att kunna lägga fokus på något annat än sin läggning. Om hur mobbning och trakasserier omtolkats av lärare och skolor till något mer heteronormativt, som fel kläder, glasögon eller liknande. Om att ha blivit ombedd att tona ner sig, i en omgivning där hetropar hånglar loss helt öppet.

I en tråd som denna dyker trollen också upp, såklart. De uppför sig lika illa som de gör överallt annars, och är bara att scrolla förbi. Matar man dem har man dem i hasorna i eviga tider, och de är seglivade.

Läs i tråden, i synnerhet om du jobbar i skolan med unga människor. Det är väl investerad tid.

Därför kan jag inte avstå från att #tabetalt

Ibland händer att någon frågar mig om jag vill komma någonstans och prata om något. Det vill jag nästan alltid gärna. Jag älskar att prata, de som känner mig vet att det inte sällan kräver viss möda att få stopp på mig. Och gäller det sedan ett ämne jag brinner för så blir jag ännu gladare att bli ombedd att komma och prata, och kommer att göra allt vad jag kan för att det skall bli av.

Det är nämligen vad jag kan bidra med för att förändra världen – jag pratar. Jag berättar, jag beskriver, jag visar och belyser från olika håll för att försöka visa den som läser och lyssnar att det finns fler sidor av saker, att det finns mekanismer bakom som styr det som händer, och inte sällan hur vi reagerar på det som händer. Jag vill inte få människor att tänka som jag, jag vill bidra till att ni som lyssnar och läser mina ord reflekterar, stannar upp och tänker efter ett ögonblick, pratar med varandra, och får den inblick bakom kulisserna och de kringkunskaper som ger möjlighet att faktiskt ifrågasätta det som syns på ytan.

Tyvärr kommer det ibland (inte alltid, men inte sällan) en punkt i förhandlingarna om ett framträdande när jag måste lyfta det här med pengar, betalning, ersättning, arvode. Jag tar betalt för att komma och prata. Jag går inte med någon hutlös vinst, jag kommer inte att bli en krösus på kuppen, oftast går det jämt upp och inte mer för mig, men jag tar betalt. Det är nämligen inte gratis för mig att komma. Dels finns de direkta kostnaderna – resan, förlorad arbetstid, utlägg för mat etc. Dels finns de där indirekta som inte syns förrän man tittar bakom kulissen, främst den tid det tar att förbereda och ta mig till och från ett framträdande. Jag kommer aldrig, oavsett hur väl jag känner ämnet jag skall prata om, utan att ha lagt timmar på att planera, fundera, strukturera framträdandet. Det tror jag inte någon gör.

Det är läskigt att ta betalt. Det är obehagligt att behöva vara den som för ämnet på tal. Det kan kännas både pinsamt och förnedrande att sitta där och höra arrangörerna humma och mumla och antyda att det arvode som begärs, hur blygsamt det än är, kan vara svårt för arrangören att få råd med. Det kan kännas girigt och elakt att stå på sig, inte ska väl lilla jag, vem är jag egentligen att kräva att någon annan betalar för min tid, och tänk om ingen hör av sig mer?

Men stopp nu ett ögonblick! Det är klart att lilla jag ska. Jag är den vars tid är värdefull, och den vars kunskaper inte har blåst in i huvudet med västanvinden. Jag är den som gärna delar med mig av mina kunskaper, och den som strävar efter att hålla mig uppdaterad för att dessa kunskaper skall vara relevanta i dagens värld. Även detta kostar mig tid. Även detta får arrangören på köpet för det modesta arvode jag begär.

Och jag är inte unik. Så mitt budskap är helt enkelt:

Det är jätteroligt att bli ombedd att komma och prata, det är smickrande och spännande och pirrigt och kul, det ger öppningar för möten och nätverkande. Gör det, tacka ja, ge dig själv denna glädje, men värdera också dig själv och din egen tid och #tabetalt.

Störst av allt är kärleken #blogg100

Magnifika manifestationer för kärlek, öppenhet, frihet och mänsklighet på många håll i landet i dag – i Malmö, i Göteborg, i Stockholm. Kärlek, musik, dans, flaggor, inspiration, omtanke.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.

1 Kor 13

Kärleken upphör aldrig. Minns detta. Aldrig är väldigt lång tid.