10 000 kommentarer

Ett hisnande antal. Igår gratulerade WordPress mig på treårsdagen som WordPressbloggare, och idag fick jag den tiotusende kommentaren på bloggen. Bloggaren Hoogens gjorde mig den äran.

Jag är hedrad och glad för alla samtal, alla tankar, alla delade erfarenheter och åsikter jag fått ta del av i kommentarsfältet, och ser fram mot att få min horisont vidgad ytterligare i framtiden. Jag moderar sällan kommentarer, de gånger jag sett mig tvungen att göra det har det handlat om direkta personangrepp, lagbrott eller hot mot mig eller andra. Jag kommer behålla det så, ty de allra flesta människor är respektfulla, hövliga, intressanta och nyfikna.

*kram* på er allesammans

Annonser

#EdCampOresund

Strax störtar jag i väg till Malmö för ett planeringsmöte inför EdCamp Öresund som kommer äga rum den 29/10 i just Malmö, på Malmömässan i samband med Skoldagarna. För att besvara en fråga jag fick i samband med detta – det går utmärkt att vara med på EdCamp Öresund även om man inte är med på Skoldagarna. Självklart!

Jag kan dessutom berätta att det kommer finnas förtäring, mackor och kaffe och te, och kanske någon liten trevlig sötsak också för att hålla energin uppe.

Det finns gott om platser kvar, vi har, om jag förstått saken rätt, tillgång till en rejäl lokal, men för att vi ska kunna beställa mackor och så behöver vi veta ungefär hur många som kommer, så glöm inte anmäla er.

Pre-konferenshelg

Jag är rustad. Jag har visitkort, jag har biljetter, jag har hotellbokning och jag har namnskylt. På måndag tar jag nattåget upp till Stockholm och därifrån tåget vidare till Falun och konferensen Next Generation Learning, hashtag #ngl2012. Är det någon mer som ska dit? Träffas? Säga hej? Fika?

Jag är hon i svarta kläder, rött läppstift och lätt förvirrad uppsyn.

Fortbildningsvår – folkbildningsvår

Som om det inte vore fantastisk nog med EdCamp Öresund, den 16 April drar dessutom folkbildningsnätets nätpedagogiska ämneskurs i Engelska igång.

En nätpedagogisk ämneskurs är en kombination av nätverkande och kurs där folkbildare under fyra veckor möts, via nätet, och delar med sig av sina erfarenheter, resurser, länkar, tankar och idéer kring att undervisa i engelska via nätet. Första veckan ägnas åt att presentera sig och bekanta sig, med varandra och med varandras idéer. Därefter följer i tur och ordning fokus på lyssnande, läsande, talande, skrivande, språkriktighet och kultur. Alla dessa aspekter går ju in i varandra, och tanken är att när de fyra veckorna har gått kommer alla som varit med att ha inspirerat varandra, skapat inte bara ett kontaktnät utan också lagt grunden för en samling användbara resurser för bland annat den idén man hade med sig från början.

Det kommer bli en fantastisk April i år!

Steg ett – tillred riset

Seth Godin beskriver hur sushikockar ofta inleder sina karriärer med månader, ibland rent av år, av riskokande:

Fledgling sushi chefs spend months (sometimes years) doing nothing but making the rice for the head chef.

If the rice isn’t right, it really doesn’t matter what else you do, you’re not going to be able to serve great sushi.

Godin pratar om hur många som bloggar och skriver om marknadsföring tar för givet att läsaren känner till och behärskar marknadsföringens motsvarighet till riskokning, han nämner grafisk desig och copywriting, erfarenhet av kundkontakter och väl utvecklad känsla för vad kunder vill ha.

Men bilden av hur viktigt det är att börja med att försäkra sig om att grunden är högkvalitativ rakt igenom är sann i de flesta aspekter av tillvaron. Jag kan på rak arm inte komma på någon där det gör detsamma om motsvarigheten till riset är vällagat, halvkokt eller vidbränt.

Själv har jag just nu anledning att fundera en del kring sociala media och dess betydelse och position i samhället. Jag har rent yrkesmässigt stor glädje och stort utbyte av det utvidgade lärarkollegiet, av alla de lärare, forskare och andra skolrelaterade människor jag möter online, på Twitter, via G+, via bloggosfären, ja, till och med via Facebook. Jag möter människor från olika organisationer, olika kulturer och olika delar av världen, jag får del av deras erfarenheter och de får del av mina, och vi får alla en inblick i varandras verklighet och vardag. Vi upptäcker och reflekterar tillsammans över likheter och skillnader, och åtminstone jag upplever att min horisont vidgas och min bild av världen blir nyansrikare och mer detaljerad än den var innan Internet blev en del av många människors vardagsliv.

Andra ser med större skepsis på den digitala delen av vår vardag. I DN beskriver Katarina Bjärvall utfrån den uppmärksammade boken Nedkopplad en bild av en slags verklighet där diditala media är mer än en del av vardagen:

Utgångsläget var att familjen levde med ryggarna mot varandra och ansiktena mot var sin skärm – döttrarna facebookande, sonen datorspelande och Maushart själv jobbande, internetshoppande eller allmänt surfande. Samtal förde de i enstaka stavelser, mat åt de vid respektive tangentbord och sov gjorde de i det flackande ljuset från skärmsläckaren och med mobilen spinnande under kudden.

Mausharts lösning kan tyckas drastisk:

Maushart skapar en annan kultur åt sig och sina barn. Sonen letar fram sin saxofon och spelar timme efter timme på den i stället för på datorn. Den äldsta dottern börjar laga trerättersmiddagar till sin familj. Och den yngsta sover – hon tar igen en sömnskuld som hon dragit på sig under flera års nattugglande framför datorn. Samtidigt börjar familjen äta tillsammans och, faktiskt, sitta kvar vid bordet för att tala med varandra efter att grillen har kallnat.

Är den upplevelse av livet med digital kommunikationsteknologi som Maushart beskriver det typiska så är det genuint problematiskt. Om man finner att man själv eller någon i ens närhet prioriterar den digitala verkligheten före allt annat finns all anledning att oroa sig, på samma sätt som man bör oroa sig om man finner att någon prioriterar shopping, eller poker, alkohol, TV-tittande, bantning eller vilken annan aktivitet som helst, rekreativ eller inte, framför allt annat här i livet.

Det Maushart beskriver är en helt annan verklighet än den där den saxofonspelande sonen via nätet kommer i kontakt med andra saxofonspelare, och vidgar och fördjupar sitt intresse genom att utbyta erfarenheter och rent av spela tillsammans med människor från geografiskt vitt skilda platser, eller den matlagningsintresserade dottern startar en matlagningsblogg och utvecklar sitt kulinariska intresse via de kontakter hon får genom denna. I den verklighet Maushart beskriver har barnen, och kanske hon själv också, tappat bort sina övriga intressen.

Om vi återvänder till Godins risexempel så beskriver Maushart, och Bjärvall, en situation där man nöjt sig med att läsa på baksidan av Uncle Ben-paketet om hur man kokar ris innan man gått vidare till fisken, och sedan förvånas över att gästerna uteblir från restaurangen. Mausharts lösning blir att stänga sitt etablissemang, och ge upp den digitala delen av verkligheten, och kanske gör hon rätt i det. Kanske är det för hennes del för sent för att lära om, kanske är hon inte villig att lägga de månader och år som behövs på att lära sig koka ris.

Det innebär inte att det är omöjligt och kört för någon annan att bli en skicklig sushikock. Det tar tid att lära sig koka ris, att balansera mängden okokt ris, mängden vatten, vinäger, koktid och värme och kokkärl och allt vad det är, och det tar ännu längre tid att sedan lära sig använda det kokta riset i samklang med övriga ingredienser. Och det tar tid att lära sig balansera och hantera den digitala delen av verkligheten tillsammans med allt annat som också är livet, vänner, familj, mat, skola, musik, böcker, jobb, brädspel, tavelmålande, trasmattsvävande, sällskapsdans och så vidare. Men precis som god sushi är mödan värd, så är det mödan värt att lära sig hantera den digitala delen av verkligheten i samklang med övriga delar av verkligheten.

.

#Almedalen och den digitala arenan

Catia Hultqvist beskriver i DN hur Twitter och andra sociala media påverkat Almedalen. Ja, inte platsen som sådan utan den politikervecka som pågår där just nu:

 Samtidigt som själva rapporteringen från Almedalen har blivit mer familjär i tonen (tydligt inspirerad av attityden i de sociala medierna), har den reella distansen till själva intervjuobjekten ökat.

Allt fler journalister passar sig för att sitta och dricka öl med dem de är satta att bevaka. Samma sak gäller för politikerna, de sitter inte längre på Visbys uteserveringar i fritidskjortor och festdricker och tjuvröker och kuckilurar med vem som helst. Twitterögon finns i en stol nära dig, Iphones i var och varannan hand, uppkomlingsbloggare utan gamla lojaliteter finns överallt. What happens in Almedalen stannar inte i Almedalen.

Och visst är det en del skvaller som rullar förbi i feeden för #almedalen, men till största delen berättar människor om seminarier de besöker eller har besökt, om stämningen, om vädret och rosévinet och om samtal de deltagit i.

Det görs en del reklam för streamade och filmade seminarier också, och jag konstaterar att kvalitén på filmandet spelar en väldigt stor roll. Många sändningar är förvånande amatörmässigt utförda, med dåligt ljud, dåligt ljus, en enda stillastående kamera i en udda vinkel och scen möblerad till synes helt utan någon tanke på kameran. De som talar hamnar rätt som det är utanför bild, människor går förbi kameran och saker som visas upp, vare sig det är ett bildspel eller något annat, skymtar förbi i bakgrunden. Och rätt som det är klipps sändningen, mitt i. Visst kan detta bero på den uppkoppling som många beklagar sig över, men man blir lite paff.

Än mer förvånad är att de som utfört dessa amatörfilmer ofta har antingen förkortningen IT eller webb i sitt företagsnamn.

Jag vill understryka att detta inte gäller alla sändningar, somliga är av ypperlig kvalitet, helt tydligt med en människa bakom kameran som inte bara fokuserar på den som talar utan har valt en placering av kameran så att hela scenen kommer med, lampor belyser scenen istället för att blända kameran, bildspel och liknande syns tydligt och mikrofonerna är placerade så att man hör vad samtliga föreläsare säger.

Den digitala arenan i Almedalen har utrymme för förbättringar, men man är definitivt på banan. Det är glädjande.

Jordbävning, tsunami och media

Jordbävningen i Japan. Tsunamivågorna som drar över Stilla Havet som skenande expresståg, lastade med död och förintelse. Stora rubriker i media, ständiga uppdateringar, på tidningarnas internetsidor kan vi se kontor skaka, apelsiner studsa över golven i supermarkets, bilar och byggnader dras med det obönhörligt framrusande vattnet.

Själv följer jag förloppet i min telefon, via Twitter, medan jag väntar på bussen, står i snabbköpskön etc, jag ser bilder tagna sekunder innan, jag hör reaktioner på efterskalv medan det skälver, jag hör skräcken i rösten hos människor över hela världen, människor som jag bara dagen innan skämtade och pratade med. Nyhetskanalernas tweets ger mig en uppfattning om hur samhällen reagerar, hjälpinsatser som raskt drar igång (även om det är amerikanska soldaters tweets som talar om att sjukhusen på de amerikanska baserna i Japan bara tio minuter efter det första skalvet tar emot skadade civilpersoner), magnituden av den händelse som enskilda människors tweets ger mig den omedelbara, personliga bilden av.

Till skillnad från Twitter kräver traditionella media att jag har gott om tid, det är otympligt att försöka ta del av och sätta sig in i medan man väntar på bussen i en tillfällig vårvintersnöstorm, står i kö omgiven av små barn som utforskar friktion och ballistik med hjälp av varuhusets små vagnar och varor av lämpliga modeller eller håller balansen i rondellen eftersom man kliver på bussen på hållplatsen efter de stora gymnasieskolorna och därför vanligen får stå. De har utrymme att ge mig fördjupningen, de större, djupare perspektiven, belysa konsekvenser på längre sikt och genom att berätta om hur utvecklingen varit vid liknande händelser ge mig en aning om framtiden.

I dag läser jag i DN att i jordbävningen

flyttade sig de tektoniska plattorna över 18 meter. Det påverkade Japans huvudö Honshu som gled 2,4 meter åt sidan, uppger CNN.

– När de två plattorna släpper blir det en förflyttning. Det är som ett gummiband – om man minskar spänningen så minskar avståndet. Förmodligen har Japan flyttats österut, säger Reynir Bödvarsson på Institutionen för Geovetenskap vid Uppsala universitet.

Japans läge är inte det enda som har ändrats. Även Jordens rotationshastighet och rotationsaxel är annorlunda. Numera lutar Jorden tio centimeter mer åt endera hållet, uppger Nationella institutet för geofysik och vulkanologi i Italien.

Det här är inget vi behöver oroa oss för, dock, försäkrar Bödvarsson, det är standardförfarande vid stora omfattande jordbävningar.

Där ser man.