För en månad sen träffades vi i biblioteket på Bishops Arms på Norra Vallgatan i Malmö. I dag är det dags igen. 18.00 ungefär ses vi i det trevliga biblioteket, äter om vi vill, dricker vad vi vill, och möts, nätverkar, utbyter erfarenheter och lär känna varandra. Vi pratar om skola och lärande, forskning, framtid, utveckling, lösningar, visioner och vad mer vi nu vill prata om.
Välkomna!
Vi pratade om det i November, och kom fram till att det nog var lite fel tid på året, slutet av höstterminen, julruschen hade precis börjat, alla var stressade och upptagna. När våren kommer, med ljuset och kraften, då är en bättre tid, sa vi. Då har folk ork och lust och tid och kraft. När våren kommer.
Nu är våren här. Du har lagt dig till vila, och det är upp till oss som är kvar att lyfta fanan och bära den vidare, ta all den inspiration, all den kunskap, all den klokskap du gav oss och göra verklighet av visionerna, var och en utifrån vår position.
Vårens första pedagogiska pub i Malmö äger rum den femte mars klockan 18.00 på Bishop’s Arms på Norra Vallgatan. Vi träffas, stannar så länge vi har tid och lust, dricker något, äter något, pratar och byter erfarenheter med varandra, diskuterar och går därifrån stärkta i själ och lärarhjärtan.
Tack Trevor Dolan för din vision och allt du gav.
Nu får du vila.
Så har jag begått min melodifestivalpremiär för i år, en storslagen historia med glitter, Bollywood, och Sean Banan och Louise Hoffsten till final. Vi kan konstatera att fjäderboa må vara glamouröst, men oj så varmt det är! Möjligen bör de prepareras på ett eller annat sätt i förväg (någon rekommenderade hårspray, blir inte det aningen kladdigt?), ty de ruggar lika mycket som en gammaldags julgran barrade.
Bäst var utan konkurrens programledarparet, Danny och Gina. De är professionella, lättsamma, personliga, charmiga och roliga. Framförallt Gina charmade mig fullständigt. Artisterna förvånar mig, än en gång hade många valt mörk scen till mörka kläder. Det tycks vara en trend, jag fundera över om man strävar efter att, trots ballongviftande publik, skapa en intim klubbstämning. Jag hade föreställt mig mer glitter, naket och bling i melodifestivalen, men jag vänjer mig nog.
Kasta plym och grå kostym och var dig själv. Det är ett bra koncept i många sammanhang, inte minst här. Alla är inte glitter och glam, men jag hoppas några är. Det är liksom det jag sett fram mot.
#fbchatt denna vecka. Hur gör vi för att fler folkbildare ska använda de forum vi har för att dela och samarbeta inom folkbildningen? Handlar det om teknikosäkerhet, om att man inte vet vad som finns eller hur man gör? Känner man ett behov av att bli introducerad till tekniken eller kanske är det samarbetskulturen i de olika forumen som känns ovan?
Jag tror det handlar mest om det mänskliga mötet, hur det upplevs, om man upplever att ett möte faktiskt sker, att någon hör ens röst och svarar eller om man snarare upplever att man ropar i mörker.
Om detta pratar vi på Twitter i #fbchatt i morgon.
Ses vi där?
Kära vänner och kollegor i det utvidgade lärarkollegiet, än en gång har det blivit torsdag och vi möts, traditionsenligt,klockan 20.00 på #skolchatt för en timmes samtal, samtänkande och utbytande av erfarenheter om och kring skolan. Ärtor och punch, pannkakor eller gräddbakelser till är frivilligt, Själv brukar jag dricka kaffe.
Ämnet denna torsdag är samarbetet mellan skolan och lärarutbildningen. Hur fungerar det i dag? Vad fungerar bra? Vad fungerar mindre bra? Vad vill skolorna ha ut av samarbetet? Vad kan skolorna ge? Vad vill lärarhögskolorna ha ut? Vad kan lärarhögskolorna ge? Och inte minst – vad vill de studerande ha ut av samarbetet? Hur kan vi utveckla samarbetet så att det blir givande för alla inblandade parter?
Personligen är jag väldigt mycket för det här med professionellt nätverkande, att knyta kontakter, skapa kontaktytor, mötesplatser, öppna dörrar både för att välkomna in och för att kika in hos andra. På lärarutbildningen möts många från det framtida skolsverige, jobbar tillsammans, lär känna varandra, får en känsla för varandras styrkor och intressen. Man går ut på skolor och praktiserar, knyter fler kontakter och en grund för samarbete mellan skolor, med lärarhögskolorna som en nod i nätverket, är lagd.
Det forskas ständigt kring skolrelaterade ämnen, överallt i hela världen, och hur ivrigt en lärare än tar del av de forskningsrön som kommer i hens väg så är det svårt att hinna med att sätta sig in i allt som kommer, att få en överblick över hur den nya forskningen passar in i eller helt förändrar de mönster vi orienterar oss efter. Kanske skulle lärarhögskolorna kunna fungera som en akademisk stöttning här, och tillsammans systematisera de rön som strömmar in och erbjuda kontinuerlig fortbildning för alla lärare så att ingen behöver sitta på en skola långt ute i landet och känna att man är hänvisad till den forskning som var aktuell när man själv utbildade sig, för kanske tjugo eller trettio år sedan?
Det finns många områden där ett ökat samarbete skulle vara till gagn för alla svenska elever, i dag och i morgon, och jag ser fram mot att ta del av de tankar kring ämnet som kommer komma upp i kväll.
20.00 på Twitter, glöm inte tagen #skolchatt
De flesta av oss har något vi njuter av i smyg. Något vi inte visar öppet, mest för att vi anar att det kan få omvärlden att se på oss med andra ögon om den får veta det.
Så det är inget självklart val att berätta, men jag har bestämt mig – jag ska vara uppriktig mot er:
Jag läser litteraturkritik.
Ofta.
Mycket.
Trots att jag vet att det finns en risk att detta ändrar ert sätt att se på mig så berättar jag. Jag skulle kunna säga att jag berättar eftersom det egentligen är något jag gör för mitt arbete; eller för att det kan få någon annan med liknande hemliga vanor att känna sig lite mindre udda. Men sanningen är en annan: jag berättar för att jag hoppas locka in fler på den här mörka, vindlande stigen.
Det är vanebildande. Jag skulle inte överdriva om jag beskriver det som beroendeframkallande. När man upptäckt hur litteraturkritiken kan öppna helt nya synvinklar på såväl litteratur som på världen och livet vill man bara ha mer och mer. När man väl fått syn på det som faktiskt finns där, alldeles i utkanten av synfältet, upptäcker att det där som glimtade fram under ytan är mer än bara skugga, då börjar man vilja se mer, komma djupare ner, utforska områden man tidigare inte ens visste fanns.
Nu vet ni. Jag kommer inte fråga efter era gulity pleasures, men vill ni berätta så lyssnar jag gärna.
Det börjar närma sig onsdag även denna vecka, och onsdagar klockan 20.00 är det dags för Folkbildningschatt på Twitter under taggen #fbchatt. Folkbildning omfattar ju, som ni väl redan vet, folkhögskolor, studieförbund och biblioteken, och därför fokuserar vi den här veckan på just biblioteken, böckerna och läsningen.
Häromdagen strosade jag runt på en loppmarknad och strölyssnade på samtalen som letade sig igenom lådorna med böcker. Man pratade om författarna, om texterna, om stilarna, om genrerna som fanns representerade, bläddrade i böckerna, och berättade de små minnen och anekdoter som böckerna påminde om för varandra, möttes i de världar och tankegångar som vilade på boksidorna.
Böcker är ett vidare koncept än vi ibland tänker på. Tänker vi bara på det enkla konceptet med format, så finns ju i dag, utöver de klassiska inbundna och pocketupplagorna, till exempel ett allt större och bättre utbud av ljudböcker, och de elektroniska utgåvorna blir vanligare och tillgängligare. Många i dag vill ha boken lätt tillgänglig på telefonen eller läsplattan, där man både kan ändra textsnitt och bakgrund så att det passar en själv, lyssna på texten eller läsa den på mer traditionellt sätt, allt beroende på sammanhang.
Oavsett format så finns tankarna och världarna i böcker, där finns minnen och anekdoter, bildning och kunskap och alla de minnen och tankar som ännu inte tänkts eller formats väntar där.
Denna vecka pratar vi om just detta i #fbchatt – böcker och den betydelse läsande har. Vad är en bra bok? Finns det dåliga böcker? Finns det böcker som borde förbjudas? Är bibliotekens uppgift att tillhandahålla den goda litteraturen? Eller är det snarare som Falstaff Fakir skaldade:
Mycket läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.
Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?
Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?
Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.
Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.
Så har det blivit dags, äntligen, för den nya onsdagstradionen #fbchatt på Twitter. Klockan 20.00 till 21.00 möts vi och pratar om ett ämne som bestäms innan chatten tar sin början, så att alla har en möjlighet att förbereda sig mentalt. Denna vecka pratar vi om nyttan av nätverkande.
Inspirationen till #fbchatt kommer från #skolchatt, den torsdagligen återkommande mötesplatsen för skolfolk från hela Sverige som nu existerat i ett drygt år. Ja, snart ett och ett halvt, om man ska vara riktigt nogräknad.
Den för mig absolut mest värdefulla aspekten av #skolchatt, och min största förhoppning inför #fbchatt, är alla möten den innebär med alla de människor som chattar. Vi är inte alltid överens om allt, i somliga frågor är synsätten vitt åtskilda, och det är ofta dessa chattar som är bland de intressantaste. Det är då man får en glimt av hur världen kan se ut betraktad genom en annan människas ögon, och det är så berikande att jag inte ens kan sätta ord på det.
Det utvidgade lärarkollegiet, ett uttryck som myntades av Anne-Marie Körling för en tid sedan, är det informella men oundgängliga nätverket av kollegor på andra skolor, i andra studieförbund, på andra bibliotek, i samma arbetsrum, i grannkommunen, i andra delar av landet eller på andra platser i världen som uppstår när lärare, utbildare, pedagoger, folkbildare möts och pratar, delar erfarenheter och ventilerar med varandra. Nätet gör det möjligt. Twitter ger en plattform.
I #fbchatt denna vecka pratar vi om vad vi vill och hoppas på med de nätmöten vi har framför oss. Vilken nytta har vi av nätverkandet, vilken glädje ger det?
Välkomna! Det är första gången, och formen är ny för många. Vi tar det som det kommer, och känner oss fram.
Det delades ut priser för många bedrifter på dagens väl organiserade och väl genomförda okonferens på Stapeln i Malmö. Denna komposition vann ett av dessa:
Det var väldigt oväntat, och gjorde mig mycket glad. Färgen är Isadoras Chelsea Red, min absoluta favorit.
You're no different to me 