Komplimanger och sånt

Det här är ett sånt inlägg som jag skrev om häromdagen. Ett sånt jag ägnat flera veckor åt att formulera, formulera om, fundera över, överväga – kan någon känna sig utpekad på ett negativt sätt? Har det gått tillräckligt lång tid? Kan jag vänta längre? 

Först och främst: jag vet. Jag förstår att det sägs för att glädja mig, för att uppmuntra, visa mig positiv uppmärksamhet. Och jag uppskattar omtanken, jag ser den goda intentionen bakom orden. Jag vet också att de sägs för att personen som yttrar dem själv skulle bli glad av att få höra orden. 

Vi pratar om mat. 

”Ska du också ha mer?” *Nej tack, det är bra” ”Åh så duktig du är!” 

Det händer ibland att jag vill ha en portion till. Det händer ungefär lika ofta att jag inte orkar äta upp allt på tallriken. Men jag är en gammal tant, och har genom många års erfarenhet lärt mig beräkna hyggligt ungefär hur stor portionen bör vara för att matcha min nivå av hunger. Resultatet är att de allra flesta gånger är en portion tillräckligt. 

Det är inte kvantfysik, direkt, och låt mig vara uppriktigt – att få beröm för att jag kan lägga upp en lämplig portion till mig själv känns ungefär lika motiverat som att få beröm för att jag kan knyta skorna, åka buss på egen hand hela vägen till jobbet eller tvätta håret på mig själv. Det är förmågor de flesta vuxna människor genom beprövad erfarenhet erövrat och tar för självklara. 

Men det finns en betydande skillnad: såvitt jag vet är det mycket få människor som blir dödligt sjuka av problem relaterade till skoknytande, bussåkande eller hårtvättande. Problematik kring mat och dieter, däremot, dör människor av. Vi lever i en vardag där anorexi, bulimi, ortorexi, parasiter som diet etc kostar människoliv. 

Det kan hända att jag överreagerar, men implikationen i berömmet över min briljanta förmåga att beräkna portionsstorlek oroar mig. Ty jag har en gnagande känsla av att det som egentligen åsyftades med det spontana berömmet var att lite behavioristiskt ge positiv förstärkning till avhållsamhet. Till mig, till sig själv, och förmodligen till alla andra omkring oss. Och det känns inte riktigt friskt, om ni ursäktar att jag säger det. 

Annonser

Att prata om kön

Att nu medierna i P1 uppmärksammar att den lokala tidningen i Norrköping, och resten av media, förhållit sig väl lättsamt till källkritiken kring rapporteringen om hur det nu var med vilka klasser de går i, och eventuellt också kring hur många de faktiskt är, de stympade flickorna i Norrköpings skolor, borde inte påverka debatten mer än lokalt. Ty problemet är lika verkligt, och lika allvarligt, oavsett om flickorna är klasskamrater eller inte.

Flickor och kvinnor i svenska skolor, på svenska arbetsplatser, i det svenska samhället, är könsstympade, med allt vad det innebär av smärta, lidande, risker och funktionshinder. Givetvis inte alla, men att det förekommer ska vi inte hymla om. Ni minns vad UNICEF berättade om övergreppets konsekvenser, inte sant?

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

Kvinnokön är så tabubelagda i vår kultur att Nyamko Sabunis förslag om obligatoriskt samtal och läkarundersökning hos skolläkaren för alla högstadieflickor utan undantag väckte en flod av moraliserande upprördhet.

Det är inte rimligt. Unga människor av alla kön behöver få veta, sakligt och utan moraliserande omskrivningar, hur deras kroppar faktiskt fungerar. De behöver få veta vad som väntar, vad de kan vänta sig, vad de behöver vara uppmärksamma på. De behöver veta vad som kan vara ett tecken på att något är fel, och vad som med största sannolikthet är normalt. De behöver få veta att de har rättigheter. De behöver få veta att de får lov att fråga. Om precis vad som helst. Alla unga människor, Utan undantag. Oavsett föräldrars traditioner, kultur, religion eller moraluppfattning.

Flickor och unga kvinnor med intakta könsorgan, flickorna och unga kvinnorna som stympats, flickor och unga kvinnor som föddes med ovanliga könsorgan, med vad som traditionellt tas för givet är pojkars könsorgan, hermafroditiska könsorgan etc, har lika många frågor, lika många funderingar, lika mycket osäkerhet och nyfikenhet som alla unga människor. De är lika blyga och oroliga, lika osäkra och ivriga och har exakt lika stor rätt att få både information, kunskap och hälsorådgivning som alla andra. Utan att omgivningen pustar och frustar moraliserande.

Sexualundervisning behövs också, men vet ni, det är en fråga för ett annat inlägg. Detta, kära moralister, handlar i första hand om hälsa.

Puss på er.

Förändringens vindar

Egentligen blåser förändringens vind alltid över oss, men i många långa stunder lägger vi knappt märke till den, den är så vardaglig och de förändringar den resulterar i tycks så små att de nästan inte finns.

Andra gånger tycks den ta i, vi känner hur det viner om öronen, vi knäpper våra rockar ända upp, lindar halsduken stadigare om halsen och huttrar medan vi försöker hålla balansen i stormen, duckar desperat för kringflygande föremål och försöker skydda de konstruktioner vi vant oss vid och känner oss trygga med, även om de knakar och gnisslar och blir både skeva och vinda i blåsvädret. Vi ber andra hjälpa till att hålla i, att hålla emot, att staga upp det gamla, att försöka bevara det tillsammans med oss, hålla undan dem som vill få undan vår vacklande, välbekanta gamla konstruktion för att i dess ställe placera det nya.

Förändring som går fort skrämmer oss ofta, det här med kaos är så oförutsägbart, vi har ingen aning om vad vi får sedan. Det enda vi vet är att det blir något annat, och det gamla, trygga, det vi hanterade utan att ens tänka på det, det där vi var de som kunde, läromästarna, kommer att vara för alltid förpassat till folklivsmuseernas utställningar, en del av vår historia men inte en del av det som är idag.



Och i vår iver att inte förlora det gamla, trygga, så händer det att vi inte riktigt förmå se det nya för vad det är – den förändrade vardagen- utan att vi ser det som hotfullt, skrämmande, sämre, mindre genuint, mindre rejält, obeständigare, mindre värt i stället. Och vill det sig riktigt illa spiller detta över på de människor som gör sig hemmastadda i det nya, som använder det och ibland blir frustrerade över hur det gamla, gistna, det där som förändringens vind sveper undan bit för bit trots någras kamp att bevara det, är i vägen för det nya.

Den chica mångfalden

I ett samtal kring hur frustrerande det kan vara att som enskild individ uppleva att man blir bedömd och bemött utifrån hur andra personer i en grupp man är associerad med uppför sig beskrivs plötsligt upplevelsen av hur människors sätt att se på en individ förändras när det blir känt att individen har en viss diagnos, en viss sexuell läggning eller en viss kulturell tillhörighet som ‘chic mångfald’. Mitt equilibrium rubbas, och hamnar än mer ur balans när jag får ett förtydligande som beskriver hur ‘de här personerna’ (dvs jag, den udda, den avvikande) i sammanhang där mångfald betraktas som symboler på kvalitét betraktas som troféer blir jag än mer provocerad.

Yes, I said it. Jag blir provocerad.

Kränkt? Nej. Men provocerad.

Inte å mina egna vägnar. Jag är snart hundra år gammal och har utgjort ett pittoreskt inslag i sammanhanget ungefär hela mitt liv. Jag kan leva med det. Jag har försökt passa in, jag har försökt släta ut, slipa av kanter, härma efter, anpassa mig, tyda normer jag inte ser, tolka koder jag inte känner till. Det kostar mer än det smakar, och jag har nått en punkt där jag struntar i det. Jag är den jag är.

Men för alla människor, unga som gamla, som kämpar med att försöka vara som alla andra, försöka passa in, försöka omforma sig själva, dölja sin diagnos, sin sexualla läggning, sin udda hobby, sin nördiga sida, sin osäkerhet, sin rädsla att bli ställd utanför. För er skull, fantastiska människor, blir jag förbaskat provocerad av att den smärta, den plåga och den skräck det kan innebära att känna att hur man än försöker så kommer man aldrig att kunna vara ‘som de som är normala’ reduceras till något så förminskande och nedlåtande som ‘chic mångfald’. Som vore det en position man intar för att framstå som intressant, för att göra sig viktig eller få uppmärksamhet.

Till er, fantastiska människor, vill jag säga att det blir bättre. Det finns stöd, det finns hjälp, det finns människor att prata med, människor som varken kommer att försöka förminska er eller skratta åt er.

Det blir bättre. Jag lovar.

.

Efter moget övervägande avstår jag av hänsyn till hen jag pratade med om saken att länka till den plats där samtalet ägde rum.

#fbchatt om forumanvändande

#fbchatt denna vecka. Hur gör vi för att fler folkbildare ska använda de forum vi har för att dela och samarbeta inom folkbildningen? Handlar det om teknikosäkerhet, om att man inte vet vad som finns eller hur man gör? Känner man ett behov av att bli introducerad till tekniken eller kanske är det samarbetskulturen i de olika forumen som känns ovan?

Jag tror det handlar mest om det mänskliga mötet, hur det upplevs, om man upplever att ett möte faktiskt sker, att någon hör ens röst och svarar eller om man snarare upplever att man ropar i mörker.

Om detta pratar vi på Twitter i #fbchatt i morgon.

Ses vi där?

På tröskeln till en ny värld

Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?

Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?

Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.

Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.

Kärleken av Jonas Gardell

”Är du på väg? Men då går jag också så får vi sällskap.”
När Benjamin får syn på att Rasmus är i begrepp att gå tvekar han inte ett ögonblick, utan skyndar sig att också få på rock och skor.
Han har ingen avsikt att ens ge Rasmus ett val.
Paul följer roat hans iver och kan inte låta bli att ge en gliring. ”Åh, det ska missioneras, förstår jag …”
Benjamin låtsas inte ens höra.
”Vilket håll ska du åt då?” frågar Rasmus som också förundrat ser på när Benjamin nästan desperat letar bland alla skorna för att hitta sina egna
Benjamin reser sig med triumf när han hittat skorna, håller upp dem, färdig att gå.
”Spelar det nån roll? Samma som du.”

Jag har läst ut den, den första delen av Jonas Gardells hjärtslitande berättelse om det åttiotal som ryckte undan mattan under fötterna på oss alla på fler än ett sätt. Det är en ömsint vacker skildring av ett samhälle så naivt, så öppet, så oskuldsfullt övertygat om att om vi bara fortsätter som vi alltid gjort kan inget ont hända oss, inte här i vårt trygga, idylliska folkhem.

Jag känner igen mig i den världen han beskriver. Jag känner igen stämningen, reaktionerna, nyhetsrapporteringen och reaktionerna från ‘de vanliga människorna’ – jag tittar i gamla dagböcker och det jag finner där bekräftar att mitt gamla opålitliga minne faktiskt håller sig ovanligt nära den bild av hur jag upplevde saker, där och då, som finns i mina egna ord från mig själv till mig själv.

Bögpesten, som det kallades på den tiden, ett noanamn för att skapa och upprätthålla avståndet till det obegripliga, skrämmande hemska som ju faktiskt kravlade sig över Atlanten och tog sig i land även här i vår trygghet, gjorde mycket mer än att döda de där konstiga, perversa, äckliga bögarna. Den nöjde sig inte med att slå mot dem, den slingrade och ringlade sig in bland oss, in i själva folkhemmet och plötsligt, över en natt rasade illusionen och det blev smärtsamt tydligt att det här med homosexualitet, det man inte pratade om, det fanns ju även i de idylliska småsamhällena, i de fina familjerna. Homosexuella var inte bara de där där borta någon annanstans, de var en del av vi här hemma.

Gardells berättelse kretsar kring Rasmus, den unge, unge studenten, ensambarnet från Koppom som kommer till Stockholm och äntligen får möjlighet att utforska sin egen sexualitet, sin egen sensualitet och sina känslor, få vara en del av en gemenskap som sig själv. Det är inte bara rosa moln och pirrande förälskelse, men det är det också.

Läs den. Läs den som en kärleksberättelse i den skugga av farsoten varken karaktärerna i historien eller vi som levde då anade omfattningen av då, men som vi med nutidsögon är för medvetna om för att inte se, eller läs den som en tidsskildring. Läs den för att den är en viktig berättelse, men läs den också för att den är så vacker och så läsvärd.