Nu grönskar det

Våren dundrar förbi oss som ett snälltåg, blommorna snubblar på varandra för att komma först upp ur jorden, pollenmolnen exploderar och orsaker pollenallergiker frustration och lidande.

Mina krukväxterliga experiment går delvis bra. En och annan har fallit ifrån, en och annan frodas.  Det är inte min förtjänst, jag lyder order och gör som jag blir tillsagd. Experimentet har växt till, och i dag flyttade en vacker hylla speciellt för ändamålet in i uterummet. Jag kommer prata om experimenten, både med växter och inredning, även framgent, men det bästa stället att följa utvecklingen är ändå att följa bloggen Happy Puppy & her Gardener, som inte bara är mer fokuserad på ämnet utan också vet vad den pratar om i högre grad. Åtminstone i somliga inlägg.

Och så köpte jag en ny duk i dag:

Annonser

Welcome to the jungle

Edvin och Kalle har fått sällskap av Rufus.

En teori som lanserats är att eftersom mina barn blir stora fyller jag mitt behov av att vara omhändertagande med blommor i stället.

Det kan vara så.

En annan teori är att det är rätt läckert med mycket gröna växter. Det ger ett vackert ljus och mjukar upp intrycket man får av ett rum.

Det kan vara så också.

Ytterligare en teori är att jag fått för mig att jag nog faktiskt kan ha växter jag också.

Enligt informerade källor befinner de sig i dagsläget i risksonen för att drunkna. Jag föredrar att se det som att jag ger dem simlektioner.

 

Morituri te salutant

Edvin (blyg vän som inte vill säga sitt namn) och Kalle

Detta är Edvin och Kalle. Jag tror att tanken bakom att ge plantor namn är att det ska bli lättare att komma ihåg att de finns, behöver vatten och näring och planteras om och skyddas från hungriga katter (det är den blyge vännens uppgift, han griper sig an den med stort allvar men kanske inte så mycket pondus som kan komma att behövas. Vi får se)

Jag är legitimerad blomstermördare. Krukväxter dör trots, eller möjligen på grund av, mina ömma, men tankspridda och sporadiska omsorger. I trädgården kämpar mossan en ojämn kamp mot gräset och äppelträd löper amok.

Trots detta blir jag då och då inspirerad – det är trots allt väldigt trevligt med levande växter och jag skulle egentligen inte ha något direkt emot en smärre djungel hemma alls, så länge den liksom höll sig vid liv utan att jag var tvungen att pyssla om den bittita och sent och inte plötsligt brast ut i doftande, allergiframkallande, blommor när man minst av allt anade det. Snittblommor, däremot, förhåller jag mig fullständigt kallsinnig till. Det är där Edvin och Kalle kommer in i bilden. Och lägenheten. Som en följd av ett anfall av inspiration och en vag tanke om att även en mycket liten djungel är en djungel. .

Om ni vill kan ni slå vad om hur länge de kommer att leva i kommentarsfältet.

Klassrumsinredning

Second Hand är ett koncept jag tycker om. Dels utifrån miljömässiga aspekter – att föremål tillverkas för att fortsätta användas, trots att den förste användaren tröttnat på dem, i det ena efter det andra sammahanget tills de faktiskt nötts ut helt är långsiktigt hållbarare än att föremål tillverkas för att hålla ungefär tills den första användaren tröttnat och sedan slängas.

Second Hand och loppmarknader är de första ställen jag går till för att hitta de där små sakerna som gör klassrummet lite mer personligt och ämnesanknutet. Grekiska urnor, dödskallar, tigrar och sånt, ni vet.

Häromdagen hittade jag en trevlig ljusstake (den är nedpackad fortfarande, så ingen bild i dag, kanske kommer en när jag fått den på plats om jag kommer ihåg det) som kommer att placeras i en fönsterkarm. När jag satt på bussen hem med den i knät mötte jag en ung bekant som nyfiket frågade vad jag handlat. Jag berättade, och talade om vad jag planerade använda ljusstaken till.

‘Åh, varför gör våra lärare aldrig sånt? De bryr sig inte om att det är fult i klassrummet där vi ska vara…’

Jag tror att även denne unge människas lärare visst bryr sig om det, och förmodligen också besväras av att klassrummen ser risiga ut. Men orden och den längtande sucken vid åsynen av den småsak i sammanhanget denna ljusstake ändå utgör påminde mig om att det inte alls är säkert att eleverna är medvetna om detta, och att många elever upplever det som en omtanke om läraren visar att hen bryr sig om hur det klassrum där eleverna tillbringar så många av sina läsårstimmar faktiskt ser ut. Småsakerna gör skillnad. En blomma på katedern för den som har tålamod med sådana, hyggligt fräsha elevarbetsplatser där förra gruppens kvarglömda godispapper städats undan, att stolarna står rimligt prydligt vid bordet i stället för lite hur som helst, en genomtänkt väggdekoration gör skillnad för elevernas humör, därigenom för elevernas lärandevardag och i förlängningen också för lärarens arbetsvardag.

Jag är också medveten om hur begränsad budget många skolor och många lärare har att röra sig med, och återkommer därför till samma plats där jag började inlägget – Second Hand och loppmarknader. Det som tjänat ut på ett ställe kan göra stor skillnad på ett annat, där säljs mycket skräp men mycket som faktiskt pryder sin plats också, och priserna är ofta mycket överkomliga.

Den doftrika försommaren

Mellan hägg och syren, och en stund därefter, fylls försommarluften med dofter. Blommande träd och blommande buskar är inte bara färger och ögonfägnad.

Det är ett smärre helvete. Jag har haft problem med starkt doftande blommor inomhus i många år, men i år har det eskalerat bortom rimlighetens gräns. Syrenhäckar driver mig halvkvävd över gatan, blåregnet på Södervärn i Malmö höll på att ta en ände med förskräckelse innan käraste syster förstod vad det var jag reagerade på och släpade i väg mig bort till fontänerna i stället.

Och mitt i detta går människor omkring parfymerade och rakvattnade i kläder tvättade med parfymerade tvättmedel och sköljda i parfymerade sköljmedel. Doftbombningen utomhus är förmodligen det som gör mig extra känslig nu, och jag längtar efter regn, höst och ytterkläder som stänger inne människors privata önskan att dofta på ett sätt som tilltalar deras egna näsor.

Jag säger inte alls att vi måste såga ner varenda syren och gräva upp varenda blommande buske, och inte heller att människor ska avstå från att dofta som de trivs med att dofta. Men kanske kan man tänka sig lite för om det är så att man t ex ska ut och åka buss, gå på bio eller restaurang? I begränsade utrymmen kan det blir rätt hög koncentration doftpartiklar per liter luft, och alla mår inte helt väl av detta.

.

I dag

jobbar jag inte.

I dag läser jag ut Iain Banks Transition, som jag fick i julklapp och som jag inte kan räkna ut hur den överhuvudtaget ska kunna ta slut. Det är en fantastisk berättelser, många olika berättelser som glider in och ut i varandra. Känslan när jag läser den är känslan av att besöka en plats, där mitt besök har en början och en slut men inte påverkar det som pågår på platsen (till skillnad från de besök på platser som gör i berättelsen!) utan detta kommer att fortsätta pågå när jag försvunnit. Jag rekommenderar den innerligt!

Och idag dricker jag mitt kaffe så långsamt att det nästan är helt kallt innan koppen är tom, äter ljuvlig äppelmuffin med mycket kanel, ler åt blombuketten som katten inte når (hoppas jag, han är en ruskigt lång katt när han vill så man vet aldrig) och klappar katt.

Bra plan, inte sant?


Mitt förhållande till blommor

Rent generellt tycker jag inte om blommor. Det är ytterligare en sak som kategoriserar mig som underlig, tillsammans med t ex min aversion för sol och värme.

Två sorters blommor finns det som jag tycker mycket om, dock:

Jag älskar obändigheten hos dem, förmågan att växa precis var som helst, hur otillgängligt eller ofruktbart det än tycks vara, och jag älskar hur de kommer tillbaka, hur mycket kraft som än läggs på att utrota dem.

Dessutom är de vackra att se på.

Men därutöver, oavsett om vi pratar om krukväxter, snittblommor, odlade trädgårdsblommor eller prunkande rabatter, så väcker de inga andra känslor än ointresse hos mig. Jag blir jätteglad för gesten om jag får en bukett snittblommor som ett tecken på uppskattning, tro inte annat, och jag tror de som bor på ålderdomshemmet också blir glada av att få dem när jag skänker dem vidare, men själva blommorna i sig – nja.

Jag tycker däremot väldigt mycket om träd. Ge mig inga träd, jag har ingenstans att ställa dem, men jag tycker om dem.

Detta inlägg har jag tvekat att skriva i över två år, eftersom jag vet vilka konsekvenser det kan få att avvika det minsta från normen och jag vet att det finns människor som kan ta det fel och ta illa upp, men nu är det sagt. Det är inte illa menat mot någon, och jag älskar er allesammans.

Ok?