I mitt huvud

Ni vet hur det är – rätt som det är spelas samma låt på repeat i huvudet. Välkomna in i mitt huvud just nu:

 

Annonser

Uppe med tuppen

Jag har sagt det förr, jag säger det igen – jag tycker om natten. Jag älskar lugnet, stillheten, mörkret, svalkan, de långa ostörda sjoken av tid. Dagar är transportsträckor mot natten.

En konsekvens av detta är att jag har väldigt svårt att hålla med om att det skulle vara lyckosamt för mig när någon ringer mig tidigt på förmiddagen och därmed försäkrar sig – och mig – om att jag inte ‘missar hela dagen’. Det innebär, för mig, en förfärligt lång och improduktiv dag, med ett humör i obalans eftersom jag inte fått tillräckligt med sömn, och därefter en förstörd och lika improduktiv natt eftersom jag kommer vara för trött för att kunna uppskatta den fullt ut.

Men tack ändå. Jag förstår att det var välment. Utifrån uppringarens perspektiv så framstod det som en vänlig gest.


I dag är i morgon

Ni vet de där dagarna när man citerar Scarlett O’Hara för sig själv som mantra?



I dag är det i morgon, himlen är grå igen, och informationen jag sökte damp in genom brevlådan innan jag ens hunnit slå upp ögonen i morse.


 

Jag har tid

Jag delar gärna med mig av den. Jag delar den gärna med andra. Jag använder den hellre än bara låter den rinna bort. Jag ger av den med glädje, det ger mig glädje att faktiskt kunna ge av den. Det är inte alla förunnat, det är en ynnest och en lyx.



Men jag tycker inte om när någon tar för sig av min tid som vore det hens egen, när någon låter mig vänta bara för att låta mig vänta, av nonchalans eller som en markering; när någon är generös med min tid men njuggt bevakar sin egen blir jag irriterad, drar en gräns och – inte så charmigt och generöst, men – höjer ibland utan att kommentera på ögonbrynet när hen står förvirrad och sårad och undrar varför jag plötsligt är så otrevlig.

Det är inte alltid så lätt att själv märka när man kliver över den där gränsen mellan generositet och att utnyttja, jag vet det, och i de allra flesta fall sker det av misstag. Jag tar inte illa upp. Jag bara förtydligar den gräns som måste hållas för att jag ska kunna fortsätta vara generös med min tid.

Att kunna vara det är ett privilegium jag är rädd om, nämligen.

Vänta nu…..

Det är alltså måndag redan på måndag? Och fredagen tog slut för en dryg timme sedan?

Varje lov ungefär vid den här tiden slår mig samma tanke – jag borde rimligen, om inte annat för att i någon mån faktiskt föregå med gott exempel, vända dygnet så att jag kvittrar upp i gryningen som kvittrande koltrast.

Varje lov om ungefär en halvtimme slår mig nästa tanke – koltrastar är kvällsfåglar, när de öppnar upp sina strupar för att hälsa solen är det en signal att det börjar bli dags att gå och lägga sig.

Så slutsatsen blir, även detta lov, att de få lediga nättena som är kvar är alltför dyrbara för att lägga på att försökta försätta sig i en annan tidszon. Lite jetlag är tradition efter lov.

.

Allsång i sommarnatten

.

.

Entusiastisk allsång kompenserar för skrället från vad som kan vara en spräckt högtalare.

.

Natt och dag

Åskan rullade mäktig fram över världen i dag, blixtar fräste över den svarta himlen, regnet slog ner, vattnet forsade efter gatorna. Timme efter timme, men så ljusnade himlen, molnen skingrades, fåglarna började sjunga och världen återgick till sitt dagliga vardagstillstånd.

Och det slog mig att för några timmar gav det dramatiska vädret oss nästan en känsla av nattens lugn under dagtid.

Inte så dumt.

.