I mitt huvud

Ni vet hur det är – rätt som det är spelas samma låt på repeat i huvudet. Välkomna in i mitt huvud just nu:

 

Uppe med tuppen

Jag har sagt det förr, jag säger det igen – jag tycker om natten. Jag älskar lugnet, stillheten, mörkret, svalkan, de långa ostörda sjoken av tid. Dagar är transportsträckor mot natten.

En konsekvens av detta är att jag har väldigt svårt att hålla med om att det skulle vara lyckosamt för mig när någon ringer mig tidigt på förmiddagen och därmed försäkrar sig – och mig – om att jag inte ‘missar hela dagen’. Det innebär, för mig, en förfärligt lång och improduktiv dag, med ett humör i obalans eftersom jag inte fått tillräckligt med sömn, och därefter en förstörd och lika improduktiv natt eftersom jag kommer vara för trött för att kunna uppskatta den fullt ut.

Men tack ändå. Jag förstår att det var välment. Utifrån uppringarens perspektiv så framstod det som en vänlig gest.

I dag är i morgon

Ni vet de där dagarna när man citerar Scarlett O’Hara för sig själv som mantra?

I dag är det i morgon, himlen är grå igen, och informationen jag sökte damp in genom brevlådan innan jag ens hunnit slå upp ögonen i morse.

 

Jag har tid

Jag delar gärna med mig av den. Jag delar den gärna med andra. Jag använder den hellre än bara låter den rinna bort. Jag ger av den med glädje, det ger mig glädje att faktiskt kunna ge av den. Det är inte alla förunnat, det är en ynnest och en lyx.

Men jag tycker inte om när någon tar för sig av min tid som vore det hens egen, när någon låter mig vänta bara för att låta mig vänta, av nonchalans eller som en markering; när någon är generös med min tid men njuggt bevakar sin egen blir jag irriterad, drar en gräns och – inte så charmigt och generöst, men – höjer ibland utan att kommentera på ögonbrynet när hen står förvirrad och sårad och undrar varför jag plötsligt är så otrevlig.

Det är inte alltid så lätt att själv märka när man kliver över den där gränsen mellan generositet och att utnyttja, jag vet det, och i de allra flesta fall sker det av misstag. Jag tar inte illa upp. Jag bara förtydligar den gräns som måste hållas för att jag ska kunna fortsätta vara generös med min tid.

Att kunna vara det är ett privilegium jag är rädd om, nämligen.

Vänta nu…..

Det är alltså måndag redan på måndag? Och fredagen tog slut för en dryg timme sedan?

Varje lov ungefär vid den här tiden slår mig samma tanke – jag borde rimligen, om inte annat för att i någon mån faktiskt föregå med gott exempel, vända dygnet så att jag kvittrar upp i gryningen som kvittrande koltrast.

Varje lov om ungefär en halvtimme slår mig nästa tanke – koltrastar är kvällsfåglar, när de öppnar upp sina strupar för att hälsa solen är det en signal att det börjar bli dags att gå och lägga sig.

Så slutsatsen blir, även detta lov, att de få lediga nättena som är kvar är alltför dyrbara för att lägga på att försökta försätta sig i en annan tidszon. Lite jetlag är tradition efter lov.

.

Allsång i sommarnatten

.

.

Entusiastisk allsång kompenserar för skrället från vad som kan vara en spräckt högtalare.

.

Natt och dag

Åskan rullade mäktig fram över världen i dag, blixtar fräste över den svarta himlen, regnet slog ner, vattnet forsade efter gatorna. Timme efter timme, men så ljusnade himlen, molnen skingrades, fåglarna började sjunga och världen återgick till sitt dagliga vardagstillstånd.

Och det slog mig att för några timmar gav det dramatiska vädret oss nästan en känsla av nattens lugn under dagtid.

Inte så dumt.

.

Helgens utmaning

Här ser ni mina bussböcker för resten av terminen. Jag har precis hämtat ut paketet, och helgens utmaning består således i att INTE börja läsa i någon av dem förrän bussen rullar ut från hållplatsen ungefär sådär halv åtta på måndag morgon.

Det är en utmaning som heter duga!

En väderleksrelaterad innehållsdeklaration

Jag tycker om hösten. Jag tycker om att nätterna blir längre, kvällarna och morgnarna mörknar och temperaturen kryper nedåt. Jag älskar den krispiga höstluften. Jag älskar höstdimman, jag älskar hur den gör alla konturer mjuka och får människor att sakta ner. Jag njuter av uppfriskande höstregn och kan till och med fördra de soliga dagarna med klarblå himmel, så länge jag inte förväntas befinna mig mitt i solskenet utan får betrakta det på lite avstånd. Jag älskar att följa hur löven skiftar färg och form, hur de stelnar och faller till marken.

Jag tycker om nätter året om, jag trivs när världen går till sängs och det blir stilla och tyst, när en ensam vandrares steg ekar mot tysta väggar och en ensam lampa syns på kilometers avstånd. Jag föredrar månsken framför solsken, och älskar natthimlen när det blåser och molnen jagar varandra och bara ibland låter stjärnorna glimta fram. Vinternätter, med gnistrande stjärnhimmel och lika gnistrande snötäcke är så vackert att det inte går att beskriva i ord.

Jag trivs inte alls i sol och värme. Sommaren framstår för mig som en enda lång transportsträcka mot den hägrande hösten. Sandstränder gör sig bäst i storm, och en grå himmel kommer alltid vara vackrare i mina ögon än en banalblå. Skarpt solsken ger mig huvudvärk och gör mig på dåligt humör, svettiga halvnakna människor i matvarubutiker får mig att må illa, jag är inte särskilt förtjust i glass utan föredrar te och kaffe. Jag besitter inte förmågan att uppskatta hur värmen, som någon poetiskt beskrev det, får tankarna att sakta ner, istället irriterar jag mig över hur de tycks kämpa sig fram i träsk av klibbiga ruttnande växtdelar.

Då och då försöker jag, här på bloggen och annorstädes, ge uttryck för min glädje över det annalkande hösten, jag försöker trösta mig själv i högsommarvärmen genom att påminna mig om att när väl sommarsolståndet är passerat så går vi mot den årstid jag älskar. Ibland uppfattas detta som att jag klagar, ibland som att jag är en ärkepessimist som bara vill sprida min veklagan. Jag tror det beror på stereotyp-casting – ”alla” älskar sommaren, ”alla” älskar solsken, ”alla” blir tungsinta när höstmörkret sveper in norden i sin mjuka filt. Jag har förmågan åt att glädjas åt andras glädje när sommarsolen skiner, jag förmår inte dela den men unnar alla att njuta. Trots mina preferenser när det gäller väder och årstider är jag ofta rätt glad.

Jag hoppas missförstånden är uppklarade nu, och vi inte behöver trassla in oss i dem vidare.

.

Getting to know you

I morgon träffas vi, 15 skånska folkhögskolor, för projektet Folkhögskola2.0. Kommunikation, hållbar utveckling och entreprenörskap står på programmet, och inte minst nätverkande! Jag ser fram mot det.

Och äntligen hittar jag ett tillfälle att dela denna med er:

.