På förekommen anledning

Det förekommer att människor av olika anledningar vill ge mig ett intryck av att de känner mig väldigt väl.

Ibland går det bra. Ibland blir det lite fånigt. Ibland blir det jättefel. Och det kan bli pinsamt och dumt och förstöra stämningen på alla möjliga vis.

Därför har jag satt samman en liten lista över saker som ibland ställer till det. Det är ingen önskelista, ingen kravlista, ingen checklista som någon förväntas hålla reda på, och inget som bör tas sådär väldigt allvarligt, utan bara lite public service, och bara för den som faktiskt faller in under kategorin person som av okänd anledning önskar ge intryck av att känna Morrica väldigt väl. Ni andra kan se den som kuriosa eller strunta i den:

Tips på saker som kan vara bra att känna till för den som av okänd anledning önskar ge intryck av att hen känner Morrica väldigt väl:

Morrica äter inte kött. Alls.

Morrica dricker inte mjölk. Äter däremot ost.

Morrica dricker rätt mycket kaffe, företrädesvis med sojamjölk. Laktosfri mjölk är inte ett fullgott alternativ.

Morrica är glutenallergisk. Det är mer gluten i vegetarisk mat än man tror.

Morrica läser många böcker, i många genrer. Morrica lyssnar på många olika sorters musik, i många genrer. Klädstilen (somliga skulle rynka pannan mot användningen av begreppet stil i sammanhanget) reflekterar inte alla dessa genrer.

Morrica är generös med sin tid. Morrica blir väldigt irriterad när någon tar för sig av hennes tid som vore det hens egen.

Morrica tänker ibland på sig själv i tredje person. Kanske hänger det ihop med att:

Jag tänker många tankar samtidigt. Jag har uselt arbetsminne. Somliga skulle säga att jag inte har något. Jag har uselt lokalsinne. Somliga skulle säga att jag inte har något. Jag trivs med det. Det ger mig möjlighet att tänka i ett rasande tempo ibland. Det gör mig också tankspridd. Den som känner mig tar det inte personligt.

Jag är beroende av min telefon. Det hänger ihop med punkten ovan. Telefonen är mitt arbetsminne, och mitt lokalsinne. Det som inte står i telefonen, och har försetts med ett larm, finns inte.  Den som känner mig tar det inte personligt.

Jag ser argare ut än jag är. Jag är argare än jag ser ut.

Frågor på det?


Welcome to the jungle

Edvin och Kalle har fått sällskap av Rufus.

En teori som lanserats är att eftersom mina barn blir stora fyller jag mitt behov av att vara omhändertagande med blommor i stället.

Det kan vara så.

En annan teori är att det är rätt läckert med mycket gröna växter. Det ger ett vackert ljus och mjukar upp intrycket man får av ett rum.

Det kan vara så också.

Ytterligare en teori är att jag fått för mig att jag nog faktiskt kan ha växter jag också.

Enligt informerade källor befinner de sig i dagsläget i risksonen för att drunkna. Jag föredrar att se det som att jag ger dem simlektioner.

 

Två hjärnhalvor – kaos!

Detta är ett mer privat inlägg än jag brukar skriva, så vill ni att vi håller relationen på ett annat plan, sluta läsa nu. Intimare än så här blir det inte, ni bjuds ända in i det kaosmörker som är min hjärna!

Min tredje hjärnhalva, den som innehåller mitt arbetsminne, min absolut oundgängliga Blackberry, dog i går. Plötsligt, oväntat, slutade den fungera.

Snälla söta rara. För min skull, och för er skull: Skriv inte klämkäckt och tala om för mig att det är bra för mig att vara utan telefonen, att inte ständigt vara uppkopplad, att det ger mig chansen att bla bla bla.

Ty resultatet är kaos! Plötsligt påminns jag om hur stort mitt handikapp faktiskt är, och hur stressad jag blir när jag inte längre kan slappna av i trygg vetskap om att vibrationen i bröstfickan kommer tala om för mig det ni andra har i huvudet. Kanske är det så att bara den som själv lever utan fungerande arbetsminne som kan förstå hur akut situationen är – jag vet inte längre vem jag ska träffa när eller var, om jag lovat något, om någon fyller år, jag glömmer vad jag ska handla, vart jag är på väg när jag sitter på bussen och vet inte var jag ska kliva av, eller varför.

Efterträdaren är på väg, men till dess ber jag om ursäkt för att jag glömde att vi skulle träffas, att du fyllde år, att jag lovat ringa dig, att skicka dig vad det nu var jag skulle skicka dig, vad vi pratade om nyss. Just nu har jag bara två hjärnhalvor, det är minst en för lite.

Nina Hagen

Jag har då och då berättat om mitt aningen nyckfulla minne. Nu har det slagit till igen, och vägrar absolut att låta mig minnas med vem det var jag pratade om särpräglade artister. Jag minns att det var någon, och jag minns att det var ett mycket givande samtal, något jag uppskattar innerligt, så i förhoppningen att personen, vem du än är, läser min blogg:

Nina Hagen, här tillsammans med de finska cellisterna Apocalytica:

.

Varför kostar det mer att välja rätt?

I en kommentar (som jag tyvärr inte hittar just nu) till ett tidigare inlägg (som jag inte riktigt minns vad det handlade om) sa Helena von Schantz ungefär såhär:

Varför kostar det mer att välja rätt? Ekologiska varor kostar mer än andra, kravmärkt kostar mer och billigast av allt är det som varken är bra för människor eller natur.

Frågan dyker upp i mitt oberäkneliga minne när jag läser miljöminister Andreas Carlgrens artikel om regeringens klimatarbete. Artikeln är ett svar på en replik på en artikel Carlgren fick publicerad i förra veckan. Han lägger ut texten om hur Sverige ska gå i förväg, om inspiration och om hur de som är duktiga och engagerade ska känna att hela samhället minsann bidrar:

Runt om i Sverige har jag mött människors underbara engagemang för klimatet och miljön. Många som vill göra mer, minska utsläppen mer, göra större insatser för miljön. Men alla vi som känner detta stora engagemang – villaägare, lägenhetsboende, anställda, företagare, gamla, unga – behöver också veta att andra är med och gör motsvarande ansträngningar. Vi behöver veta att hela samhället ställs på fötter, att vi tillsammans utvecklas på ett sätt som är hållbart för jordens klimat och våra barn och barnbarn.

och jag funderar som Helena – om man nu från regeringshåll menar allvar med klimatsatsningen, och det hoppas och tror jag att man faktiskt gör, varför ska det då kosta mer att välja rätt?

Jo, jag vet, det är lättare att framställa strunt än kvalitet, det går fortare och kostar mindre. På kort sikt. Handlare och producenter kan behöva ha ett väldigt kortsiktigt perspektiv för att få sin ekonomi att gå ihop, men en regering behöver ha ett annat perspektiv. I ett allvarligt menat långsiktigt klimatarbete behöver hela jordbruket och hela handeln ställas om från billigt strunt till långsiktigt hållbart – det som idag kallas ekologiskt och kostar mer behöver bli vardagsalternativet för samtliga. För att detta ska bli möjligt även för den stora grupp som idag inte har något annat val än att välja meny efter kostnaden behöver regeringen använda sig av de verktyg de faktiskt har – genom att mixtra och trixa med skatter, avgifter och bidrag är det möjligt att faktiskt göra strunt dyrt och hållbart till ett alternativ även för den fattige.

Folkhälsobonusen kommer på köpet.

Så, Carlgren, vad väntar du på?

Världen och vi

Oh vilken grandios rubrik till detta inlägg producerat av en värmepåverkad hjärna. Jag är rädd att nivån på inlägget inte riktigt lever upp till rubrikens storslagenhet, och hoppas ni har överseende med det.

Anne-Marie Körling skriver om trappstegstänkande. Vi beskriver ibland utvecklingsprocesser som trappor, med platåer där kunskaper befästs och görs till våra innan vi är redo att ta oss upp på nästa steg. Bilden är inte så dum, men Anne-Marie slår istället ett slag för annan form:

Jag tänker mig mer att utveckling är i en slags rund form, mer av cirkel. Jag tänker också på livets trappa som en ganska plan sak där det man en gång upplevde, gjorde, mötte kommer tillbaka. Inte möts man i springande fläng upp och ned för en trappa. Man möts där cirklarna stöter ihop igen, sammanflätas och så studsar man till lite för faktum att allt på något vis går igen.

Jag förstår hur hon tänker, tror jag, men håller inte med fullt ut. Det är ju nämligen så att även om man kommer tillbaka till samma plats, möter det man en gång gjorde och upplevde så gör man det inte som samma människa som man var då, hur gärna man än vill. Allt det man gjort och upplevt och varit med om under tiden som gått har påverkat och för alltid förändrat en som personer. Man har utvecklats, man har växt, man har andra förutsättningar och referenser.

Einstein beskrev, om jag inte missminner mig (och det händer titt som hela tiden, så rätta mig gärna om jag har fel), tiden som en spiral. Allt går runt, och man kommer då och då tillbaka till ungefär samma ställe, men ändå inte. Saker ser inte ut som de gjorde senast vi var här, de nycklar vi hade då passar inte riktigt, eller inte alls, koderna har bytts ut, växterna har växt och människorna förändrats medan tiden gått.

Och det här gäller ju inte bara oss som individer, det gäller samhället och världen också. Vi traskar på, lär oss saker, utvecklas och känner att vi behärskar vår position på det stora hela. Och så rätt som det är händer något som ställer allt det välkända på huvudet, ändrar förutsättningarna och vips har det välkända blivit främmande, vår kompetens blivit mindre och vår position mindre hemvan. Ångmaskinen dyker upp och rätt som det är behöver kraftkrävande moment som stånghammare eller kvarnar varken vatten eller vind utan kan placeras precis var som helst. Telefonen dyker upp, bilen blir var mans egendom, och våra livsmönster förändras till oigenkännelighet. Internet blir allmänt och världen förändras igen.

Ibland är det inte utan att man önskar att det faktiskt vore möjligt att återvända till en plats, en tid och den man själv var där och då. Bara en stund få vila i det välbekanta och hemvanda istället för att behöva tampas med detta nya och än en gång stå inför en nivå där man måste lära sig nytt för att kunna komma vidare.

Ja jävlar!

Min tredje halva

Nej, kamrater och mötesdeltagare, det är varken nyttigt, utvecklande eller motiverande för mig att jag glömde min tredje hjärnhalva härom morgonen. Det är bara stressande. Jag tog inte alls illa upp av era kommentarer, och vill inte att ni ska känna er skamsna, men jag vill ta tillfället i akt och berätta om en sak:

Jag skämtar inte när jag talar om mig själv som tankspridd, det är blodigt allvar. Utan telefonen med kalender och larm, utan den förträffliga anteckningsfunktionen i densamma har jag ingen möjlighet att veta att jag inte glömt något inbokat möte, jag vet inte om vi hann med allt det vi skulle hinna med på förra lektionen, jag vet inte vilka som var där eller med vem jag haft utvecklingssamtal och med vem jag inte haft det.

Den telefon jag har nu har utan överdrift inneburit ett helt nytt liv för mig. Plötsligt ligger jag inte två steg efter hela tiden. Jag slipper ursäkta mig för bortglömda möten flera gånger i veckan, jag slipper ha ångest för att jag glömt mina anteckningar på okänd plats och de är helt borta, eller att jag ska förlägga kalendern eller glömma att uppdatera den på skolans nätverk eller den i papper. Kalendern i telefonen synkroniserar sig snällt med den på nätverket medan jag laddar dess batterier, det gör inget att jag glömmer sånt. Jag minns vad jag ska handla, eftersom jag har listan i telefonen i stället för kvar hemma på köksbordet. Jag behöver inte missa bussen eftersom jag har internet i telefonen och kan kolla när den går, trots att jag är inkapabel till att hålla siffror och därmed busstider i huvudet. Och tack vare att jag slipper oroa mig för allt detta har min vardagsstressnivå sjunkit många nivåer, och mitt närminne börjat fungera bättre än det någonsin gjort tidigare.

Jag kan inte i ord förklara vilken lättnad det är.

Jag minns fortfarande inte födelsedagar eller helgdagar, jag glömmer varför jag gick till förrådet och hämtar papper till skrivaren när det är whiteboardpennor jag behöver, jag glömmer att lämna in tidrapporter men det är en mycket liten del av den ständiga ångesten över allt jag glömde bara för ett år sedan.

Att käckt säga att det var bra för mig att vara utan telefonen en dag är jämförbart med att säga till en synskadad att det var bra och utvecklande för honom att vara utan sin käpp en dag. Han hade sannolikt överlevt det, precis som jag överlevde dagen, men det hade varit en kamp och han hade fungerat många gånger sämre. Tankspriddhet kan verkar vara en lustig bagatell, men tro mig, den är ett dolt handikapp av rang.