En snabb fråga

Om jag finner att jag för en stund glömt bloggens namn, är det ett tecken på begynnande senilitet eller på att jag bloggar för sällan?

Annonser

Opolitisk frisyr

En ny påminnelse lämnades mig häromdagen om att min frisyr ibland leder människor till att dra vissa slutsatser om min politiska hemvist. Nu är jag nyklippt. Det påverkade inte, vad jag märkte, mina åsikter.

Jag kan ha fel. Säg till om ni noterar att åsikterna förändras med håret.

Morrica som läsare

Jag är en kommunicerande läsare.

Nej, inte med omvärlden just när jag läser, då är jag en världsfrånvänd läsare som kan bli passivaggressivt irriterad när någon kommer och stör mig. Jag säger inte något om saken, både för att min erfarenhet är den att det tar mindre tid att låta personen framföra sitt ärende än att förklara att hen stör mig, lyssna på hens förklaringar om att hen inte kunde veta och inte menade och dessutom bara ville ha min uppmärksamhet ett ögonblick och för att jag egentligen inte blir arg, bara avbruten. Förlåt, jag tycker om er, och ni är viktiga, men jag behöver min eremit-läsning för att behålla mitt mentala equilibrium.

Men med texten. Jag stryker under formuleringar som talar till mig direkt, som öppnar nya perspektiv, som får mig att höja ögonbrynen, som formulerar de tankar jag inte riktigt fått grepp om, som får mig att önska att det var jag som lyckats formulera mig så väl. Ibland ser jag dessa understrukna formuleringar dyka upp i mitt eget språk. Inte alltid, men ibland. Ibland dyker de sannolikt upp utan att jag är medveten om att de finns understrukna någonstans i en bokhylla.

2015/01/img_1072.jpg

Genom dessa understrykningar kommunicerar jag också med bokens framtida läsare, kanske jag själv i en framtida version med erfarenheter jag i dag inte vet något om, kanske någon annan, vem det nu är  – nästa gång boken läses vet läsaren att just de understrukna raderna fångat min uppmärksamhet.

Vi lever i dag i en värld där böcker inte automatiskt innebär papper. Och jag är barnsligt förtjust i digitala böcker, det är underbart att kunna bära med sig motsvarande resväskor i skönlitteratur, att ha referenslitteraturen tillgänglig trots att pappersutgåvan ibland väger flera kilo och är smått otymplig att läsa i.

Och när jag läser i Kindle, som jag gärna och ofta gör, får jag dessutom del av andras understrykningar. Formuleringar och avsnitt många strukit under markeras diskret med en streckad linje.

2015/01/img_1067.png

Ser ni? Hör ni hur andra som läst boken viskar tyst de rader som fångat deras öga och tanke? Hör ni hur de viskar till oss som läser nu ‘jag har också varit här, och min tanke är fortfarande kvar’, känner ni hur nära de är? Vi kan ana dem, nästan se dem, för ett ögonblick nästan mötas över tid och rum.

Magiskt!

Att tipsa om kultur

Vi är många som gläds åt den möjlighet att snubbla på nya oväntade kulturupplevelser tips från andra människor innebär. Ni vet den där boken någon läst och skrivit upp på Personalen Rekommenderar-tavlan, den där filmen som berörde någon så djupt att hen inte kan låta bli att prata om den, utställningen på ett litet udda galleri som knappt hade råd med annonser etc. Nya perspektiv, nya genrer, nya författare, konstnärer och artister vi inte hade någon aning om att de ens existerade dyker upp på vår horisont.

Ibland passerar dock en liten tanke genom mitt huvud, när jag tittar närmare på det som tipsats om, en liten tanke som frågar sig (eller mig, eller oss båda) huruvida tipsaren tipsade om något som gav hen glädje och förtjusning, eller om tipsaren tipsade om något som hen hoppades skulle ge hen lite kulturcred. I synnerhet dansar den omkring, den där lilla odågan till tanke, när jag frågar tipsaren om vad det är som gör verket så underbart och får ett sånt där generellt, svävande svar som antingen brukar innebära att personen i fråga läst Wikipedia-artikeln i ämnet och inte mer, eller att det är ett tag sedan personen läste/såg/hörde verket och inte riktigt minns, men minns känslan.

Men låt inte min snobbiga vanvördighet stoppa er, tipsa mer! Tipsa mig, och tipsa andra. Tipsa alla, vet ja! Jag vet hur mycket jag själv uppskattar det, oavsett varför tipset ges, jag älskar nya perspektiv och nya infallsvinklar på saker och ting, obskyra, smala, subversiva, populärkulturella, lättsamma, högkulturellt kritikerhyllat och allt därtill.

 

Tjugotredje luckan i Morricas #adventkalender

Det är, här i Sverige, kvällen före den dag som utgör kulmen på julfirandet. Dagen då alla förväntningar skall uppfyllas, dagen då alla skall le, alla skall glädjas i total gemenskap, ingen gråta sönderstressad i köket, ingen sitta med ångestkyla i magen livrädd att familjen eller delar av den skall se igenom hen och upptäcka att hen egentligen inte alls är den de tror att hen är, och för evigt förskjuta hen.

Jag kommer av spåret. Denna kväll, kvällen före julen, ger det mig stor glädje att ge er fantastiska, vackra Amanda Palmer:

Tjugonde luckan i Morricas #adventskalender

En jultradition i det Morricanska hemmet är Mys-Ernst julpysslande på TV. Vi är måttligt julpyssliga av oss själva, och att se Ernst gå in för det med hull och hår tillfredsställer pysselgenen fullständigt.

Artonde luckan i Morricas #adventskalender

och såhär i de sista skälvnade ögonblicken innan höstterminen är slut, när många studenter, kursdeltagare och elever lever i ångesten över sluttentor, över resultat, poäng som måste komma in för att… så vill jag med hjälp av ljuvliga Dawn French påminna om att det är i sin ordning att misslyckas ibland. Det är helt ok att göra ett nytt försök. Och ännu ett efter det.