Fribrytare

Det är väldigt varmt, och i morgon skall det tydligen bli än värre. Min hjärna smälter, min IQ sjunker långt ner under 120, jag tappar tankar och minnet rinner bort.

Blogginlägget i dag skulle handlat om…. något…. Jag har ingen som helst aning, men denna är lite fantastisk, är den inte:

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Söndag i Malmö

På en skuggig uteservering är vinden bara skön. Discokulorna glittrar, schlagermusiken överröstar nästan trafikljuden och issojalatten ger både koffeinet och ytterligare välkommen svalka.

Ett Morricavänligt hörn av försommarmalmö

image

Lite kitsch gör livet roligare

Jag tycker inte om sol, jag är måttligt intresserad av trädgårdar, jag är än mindre intresserad av kombinationen.  Jag avskyr att sitta i solen och dricka kaffe, i synnerhet utan paraply, och att pyssla om gräsmatta eller ens örthyllan en solig dag är något jag kan hitta väldigt många orsaker för att skjuta upp.

Men det är onekligen lite roligt att dekorera den oklippta gräsmattan med en matchande gräslig fågel. Den kommer, med lite tur, att suga i sig massor av ljus under dagen och lysa om aftonen.

Jag återkommer om hur det går, antingen här eller i den blogg bilden kommer ifrån

Avvikaren

I den soldyrkande kulturen som präglar samhället är det inte självklart enkelt att vara skuggvarelse. Solkulten präglar i hög grad stadsplanering och arkitektur, med altaner, balkonger och uteplatser placerade i direkt söderläge när så är möjligt, med öppna torg, uteserveringar och promenadstråk där man ofta är tvungen att ta sig igenom stora områden direkt exponerade för solen, och för att kunna delta i sociala aktiviteter som t ex att dricka kaffe tillsammans behöver man vara beredd på att denna äger rum i direkt solljus, och att detta betraktas som en källa till glädje.

Jag är den sortens varelse som är mycket besvärad av solen. Det intensiva ljuset ger mig ungefär samma reaktion som stickande kemikalier, tårarna rinner, det sticker, ögonen blir röda och besvären håller i sig långt efter att jag kommit undan, och jag reagerar allergiskt med sveda, utslag och klåda i dagar efteråt när huden exponerats för länge och för direkt. Värmen påverkar min kognitiva förmåga, och gör att mitt minne fungerar till och med sämre än vanligt. Men med hjälp av relativt enkla medel går det att hantera situationen, och många gånger kunna röra sig i samhället nästan lika enkelt och obehindrat som den trägnaste soldyrkare.

Med hjälpmedlen på bilden, dvs portabel skugga, portabelt dunkel som är vilsamt för ögonen, en tredje hjärnhalva som larmar och påminner mig om allt det min hjärna inte alls klarar av att minnas när yttertemperaturen börjar närma sig svårhanterliga nivåer (dvs går över tjugo grader), gärna i kombination med spf 50 och täckande kläder, går det att röra sig i vardagen tillsammans med andra nästan utan problem.

Tänk ändå vilket privilegium det kan vara att leva i en miljö där avvikande beteende accepteras, eftersom människorna omkring en förstår att man gör det man gör för att fungera i sammanhanget, inte för att reta eller provocera sin omgivning.

Vampyrvänlig sol

Det är, som nämnts tidigare, vår ute, solen vräker ner, knopparna sväller, fåglarna grälar om bästa boplatsen, snödropparna slår ut i kaskader.

Så jag håller mig inne, och ägnar tiden åt att kurera migränen och ta nästa steg mot ett färdigt bibliotek. Det är svårt, ja, i princip omöjligt (åtminstone för mig) att göra om ett rum utan att övriga rum också involveras. Det är någon slags inredningsteknisk variant av Dopplereffekten som orsakar det, tror jag.

Vårsolen pratade vi om, ja. Många jublar av glädje över den, humör stiger, halsdukar lättas på, näsor vänds mot den. Själv är jag nöjd med den mildare, vampyrvänligare, inomhusvarianten. Jag hittade den där jag hittar många av de trevligare inredningsdetaljerna: på loppmarkad när jag letade efter något helt annat.

 

 

Ni vet att somliga vampyrer älskar solen, saknar den och längtar efter den varenda natt, inte sant?

Welcome to the jungle

Edvin och Kalle har fått sällskap av Rufus.

En teori som lanserats är att eftersom mina barn blir stora fyller jag mitt behov av att vara omhändertagande med blommor i stället.

Det kan vara så.

En annan teori är att det är rätt läckert med mycket gröna växter. Det ger ett vackert ljus och mjukar upp intrycket man får av ett rum.

Det kan vara så också.

Ytterligare en teori är att jag fått för mig att jag nog faktiskt kan ha växter jag också.

Enligt informerade källor befinner de sig i dagsläget i risksonen för att drunkna. Jag föredrar att se det som att jag ger dem simlektioner.

 

Morituri te salutant

Edvin (blyg vän som inte vill säga sitt namn) och Kalle

Detta är Edvin och Kalle. Jag tror att tanken bakom att ge plantor namn är att det ska bli lättare att komma ihåg att de finns, behöver vatten och näring och planteras om och skyddas från hungriga katter (det är den blyge vännens uppgift, han griper sig an den med stort allvar men kanske inte så mycket pondus som kan komma att behövas. Vi får se)

Jag är legitimerad blomstermördare. Krukväxter dör trots, eller möjligen på grund av, mina ömma, men tankspridda och sporadiska omsorger. I trädgården kämpar mossan en ojämn kamp mot gräset och äppelträd löper amok.

Trots detta blir jag då och då inspirerad – det är trots allt väldigt trevligt med levande växter och jag skulle egentligen inte ha något direkt emot en smärre djungel hemma alls, så länge den liksom höll sig vid liv utan att jag var tvungen att pyssla om den bittita och sent och inte plötsligt brast ut i doftande, allergiframkallande, blommor när man minst av allt anade det. Snittblommor, däremot, förhåller jag mig fullständigt kallsinnig till. Det är där Edvin och Kalle kommer in i bilden. Och lägenheten. Som en följd av ett anfall av inspiration och en vag tanke om att även en mycket liten djungel är en djungel. .

Om ni vill kan ni slå vad om hur länge de kommer att leva i kommentarsfältet.