Jag delar gärna med mig av den. Jag delar den gärna med andra. Jag använder den hellre än bara låter den rinna bort. Jag ger av den med glädje, det ger mig glädje att faktiskt kunna ge av den. Det är inte alla förunnat, det är en ynnest och en lyx.
Men jag tycker inte om när någon tar för sig av min tid som vore det hens egen, när någon låter mig vänta bara för att låta mig vänta, av nonchalans eller som en markering; när någon är generös med min tid men njuggt bevakar sin egen blir jag irriterad, drar en gräns och – inte så charmigt och generöst, men – höjer ibland utan att kommentera på ögonbrynet när hen står förvirrad och sårad och undrar varför jag plötsligt är så otrevlig.
Det är inte alltid så lätt att själv märka när man kliver över den där gränsen mellan generositet och att utnyttja, jag vet det, och i de allra flesta fall sker det av misstag. Jag tar inte illa upp. Jag bara förtydligar den gräns som måste hållas för att jag ska kunna fortsätta vara generös med min tid.
Att kunna vara det är ett privilegium jag är rädd om, nämligen.
I ett samtal kring hur frustrerande det kan vara att som enskild individ uppleva att man blir bedömd och bemött utifrån hur andra personer i en grupp man är associerad med uppför sig beskrivs plötsligt upplevelsen av hur människors sätt att se på en individ förändras när det blir känt att individen har en viss diagnos, en viss sexuell läggning eller en viss kulturell tillhörighet som ‘chic mångfald’. Mitt equilibrium rubbas, och hamnar än mer ur balans när jag får ett förtydligande som beskriver hur ‘de här personerna’ (dvs jag, den udda, den avvikande) i sammanhang där mångfald betraktas som symboler på kvalitét betraktas som troféer blir jag än mer provocerad.
Yes, I said it. Jag blir provocerad.
Kränkt? Nej. Men provocerad.
Inte å mina egna vägnar. Jag är snart hundra år gammal och har utgjort ett pittoreskt inslag i sammanhanget ungefär hela mitt liv. Jag kan leva med det. Jag har försökt passa in, jag har försökt släta ut, slipa av kanter, härma efter, anpassa mig, tyda normer jag inte ser, tolka koder jag inte känner till. Det kostar mer än det smakar, och jag har nått en punkt där jag struntar i det. Jag är den jag är.
Men för alla människor, unga som gamla, som kämpar med att försöka vara som alla andra, försöka passa in, försöka omforma sig själva, dölja sin diagnos, sin sexualla läggning, sin udda hobby, sin nördiga sida, sin osäkerhet, sin rädsla att bli ställd utanför. För er skull, fantastiska människor, blir jag förbaskat provocerad av att den smärta, den plåga och den skräck det kan innebära att känna att hur man än försöker så kommer man aldrig att kunna vara ‘som de som är normala’ reduceras till något så förminskande och nedlåtande som ‘chic mångfald’. Som vore det en position man intar för att framstå som intressant, för att göra sig viktig eller få uppmärksamhet.
Till er, fantastiska människor, vill jag säga att det blir bättre. Det finns stöd, det finns hjälp, det finns människor att prata med, människor som varken kommer att försöka förminska er eller skratta åt er.
Det blir bättre. Jag lovar.
.
Efter moget övervägande avstår jag av hänsyn till hen jag pratade med om saken att länka till den plats där samtalet ägde rum.
I morgon är det dags för ännu ett evenemang denna evenemangsrika höst – Geekgirl Meetup Öresund går av stapeln i Malmö. Jag ser fram mot det. Senaste Geekgirl Meetup missade jag då något annat dök upp i sista sekund, men jag har hört sägas att det var väldigt givande.
Nyss hemkommen från konferensen FlexLär i Stockholm reflekterar jag än en gång över hur det mest värdefulla jag bär med mig från varje konferens är alla möten med människor. Inspirerande föreläsningar, intressanta utställningar, lärorika föredrag, seminarier som väcker tankar och ny forskning är värdefullt på många sätt, och jag uppskattar det innerligt. Det uppdaterar mina verktyg och gör mig (hoppas jag) bättre på många sätt som (hoppas jag också) kommer elever och kollegor och skolan till godo, men det är möten med människor som glittrar som slipade ädelstenar i mitt hjärta när jag lämnar konferenser.
Den här gången hade jag dessutom ynnesten att få konferensen inramad med två extra dyrbara möten – kvällen innan träffade jag underbara vännen Helena von Schantz på ett supermysigt litet fik, vi pratade och pratade tills en bra stund efter de stängt (förlåt personalen!), och medan jag väntade på tåget hem hann jag hälla i mig koffein med dyrbara vännen CrimsonAnna som dessutom helt omtänksamt såg till att jag kom till rätt perrong vid rätt tidpunkt och hamnade på rätt tåg som gick i rätt riktning så jag kom hem.
”It might be irrational of me, but human beings are quite my favourite species.” ~The Doctor
Det är nyårstid, i dag samlades lärarna på Hvilan och om mindre än en enda liten vecka är det dags för upprop! Till traditionerna hör att få håret stylat, så det gjordes idag, och här ser ni resultatet:
Men oroa er inte, han står stabil
De dagar då man bör lyssna till Nergal i stället för att prata
I Sydvenskan skriver Thomas Frostberg om det här med kontorsarbetsmiljö:
Framtidens arbetsplatser lär påverkas av att allt fler vant sig vid att arbeta över en latte på stan. Det ställer nya krav på hur moderna kontor ska vara utformade.Först flyttade kontoren ut på stan till kaféer och andra mötesplatser. Det talades om att ha kontoret på fickan och ”lattearbetande” blev en het trend […] Trots att det kan vara bullrigt och stökigt upplever många kafémiljön som en betydligt mer effektiv arbetsplats än det vanliga kontoret där man ständigt blir avbruten av olika frågor och småärenden. För att inte tala om hur kreativiteten ökar på en plats där man kan tänka fritt utan kontorsrummets begränsande inverkan.Charmen är så stark att lattearbetsplatserna nu är på väg att flytta in på kontoren och det kommer att påverka utformningen av framtidens kontorsmiljöer […]Det handlar inte bara om att skapa öppna kontorslandskap där folk kommer närmare varandra, det handlar också om förhållningssättet till arbetet – att det faktiskt kan vara ett rent nöje att jobba.
Vi behöver förhålla oss till detta i skolan också. Den traditionella skolsalsmöbleringen är fortfarande frekvent förekommande, långa rader bänkar där fokus ligger på tavlan, oavsett om den är svart, vit eller digital, och läraren. Det är, är jag övertygad om, det optimala i vissa klassrum, för vissa lärare, och för vissa elever, men inte för alla, och inte alltid. Detsamma gäller den lika ofta förekommande U-möbleringen. Optimal i vissa sammanhang, men inte alltid, och inte överallt.
Mångfald och variation behövs, i klassrumsmiljö såväl som kontorsarbetsmiljö.
Klassrummet där jag befinner mig om dagarna kallas helt prosaiskt ”sal 21”, eftersom det är det första (och enda) klassrummet på andra våningen i språkhuset på Hvilan. Ni har sett bilden tidigare, men nu vill jag rikta er uppmärksamhet på en extra liten finess (som markerats med röda cirklar som kanske inte syns förrän ni klickar upp bilden i större format):
Det som i dag är språkhuset har tidigare varit naturvetarbyggnad, vilket gör att där finns diverse finesser man inte kan ta för givet i alla språkklassrum. Vi har t ex inte färre än tio dubbla eluttag i klassrummet, varav åtta är så placerade att de är bekvämt inom räckhåll för t ex datorer som används av dem som jobbar kring borden. Vi har därtill ett trådlöst nätverk, öppet för alla som studerar på skolan.
Det är bl a här vi håller till när vi har läxstöd. Vid olika bord arbetar man med olika saker, på datorskärm, i traditionella böcker eller båda delarna för den som så önskar, och samtalen kan (med lite övning) hållas på tillräckligt låg volym för att dels ge utrymme för samarbete, dels ge den som sitter vid ett annat bord möjlighet att jobba utan att bli störd. Som lärare kan man sätta sig intill den eller de som vill ha hjälp och delta i samtalet utan att tappa kontakten med övriga bord.
Frostberg fortsätter:
På de öppna lattearbetsplatser som nu växer fram är andra företag och företagare i första hand potentiella samarbetspartner, inte konkurrenter. Det bygger på insikten om att väldigt få idéer är unika, men att det däremot går att vidareutveckla dem tillsammans med rätt människor om man blandar erfarenheter och kompetenser. Ibland kan det räcka med ett samtal över en kopp kaffe.
Och det är ungefär min tanke bakom klassrumsmöbleringen också. Folkbildning handlar ju inte om att konkurrera med varandra om ett begränsat antal behörigheter! Om man samarbetar i stället för att tävla med varandra upptäcker man raskt att det en inte kan, det kan en annan bidra med och det ingen kunde från början kan man plötsligt om man tänker tillsammans.
Kan vi nu bara komma fram till ett system där de kaffemuggar (med lock, tack) och flaskor (med skruvkork, tack) som tas in i rummet också tas med ut igen… men funderar vi tillsammans löser det sig nog det också, eller vad tror ni?
Här i Skåne har våren brutit ut, och i det läget finns bara en sak att göra: köpa nya vårskor. Så det gjorde jag.
Det är svårt att fotografera sina skor, i synnerhet om man har fötterna i dem. Jag minns att någon tipsade mig om vinklar och saker och ting senast jag modebloggade, men det tycks ha blåst rakt ut ur mitt minne.
Golvet är golvet i mitt arbetsrum innanför biblioteket på Hvilan, inte för att det har så mycket med modebloggeriet att göra egentligen, men ifall ni undrade.
I morgon är det dags för en Hvilantradition – terminens sista lektion i engelska för allmän kurs årskurs 3 innebär att vi tillsammans med skolans seniorklass, FFF och FLU1 möts i Gröna Salen, vår vackra aula, och sjunger julsånger på engelska. Skolans fantastiska musiklärare kompar på flygeln, alla sjunger (typ) och när vi sjungit färdigt dricker vi kaffe (eller te, eller varm choklad, allt utifrån smak och önskemål) och knaprar pepparkakor och andra godsaker tillsammans.
Vi kommer t ex att sjunga om vad som hände förra julen:
.
You're no different to me 