De eller dem?

Jag ber om ursäkt att jag tar upp det här igen, men det har kommit till min kännedom att svaret ‘det finns egentligen ingen regel’ ges i svenskundervisning i svenska skolor. Inte i alla svenska skolor, men i ett par stycken lite här och där, och det är alldeles tillräckligt illa. 

Det är klart det finns en regel! Himmelska makter, vilka fler språkliga betydelsebärande aspekter antyder dessa lärare sker sådär lite hipp som happ? 

Uppriktigt talat – vuxna människor som läser SFI är nybörjare i svenska. De är inte nybörjare på att tänka, de är inte nybörjare på att använda språk. De reflekterar, och ställer relevanta frågor, och de känner till att det finns språkliga regler, även om de inte känner till hur de fungerar i alla språk (tro mig, det varierar) och får de inget svar och ingen förklaring kommer de att börja söka mönster själva. Tidskrävande och chansartat, och lite synd när de faktiskt går en kurs där de borde få svar på så enkla frågor.

Så, kära kollegor där ute i världen, här får ni ett jätteenkelt sätt att visa hur de respektive dem används i svenska språket: 

Byt grammatisk person. Prova samma mening med ‘du’ och ‘dig’ i stället för ‘de’ och ‘dem’. ‘Du’ motsvarar ‘de’ medan ‘dig’ motsvarar ‘dem’. 

Exempel:

Om du ler mot världen ler världen mot dig. 

Och så med ‘de’ i stället för ‘du’ och ‘dem’ i stället för ‘dig’

Om de ler mot världen ler världen mot dem. 

Häpp! Det var inte så svårt, eller hur? Ingen besvärlig grammatiska, ingen jobbig regel med läskiga undantag, det räcker att komma ihåg att de fungerar som du och dem fungerar som dig. 

Lycka till! 

(och till den som studerar språk, vilket språk det än gäller: fråga en gång till. Det finns visst en regel)

20 snabba

Jag faller för frestelsen och ger mig hänt till denna genomlysning av mina vanor. Jag fann den hos Litterturkvalster, som fann den hos Enligt O. Vissa av svaren förvånar mig, upptäcker jag förvånad, jag trodde jag kände mig bättre än så. Visste ni att jag är så elitistisk och snobbig?

Snabbläsare eller långsamläsare? Jag läser snabbt, rusar ofta genom sidorna och kommunicerar med karaktärerna på vägen.

Tegelstenar eller tunnisar? Gör ingen skillnad, det är berättelsen som avgör. Fångar den mig får den gärna fortsätta för evigt, lämnar den mig oberörd lämnar jag den ändå.

Bibliotek eller bokhandel? Jag älskar bibliotek, älskar miljön, utbudet, möjligheterna, konceptet, allt! Men jag behöver stryka under och kommentera i böcker jag läser för att få en full upplevelse

Ljudbok eller e-bok? Mitt Kindlebibliotek är med mig vart jag går.

Inbunden eller pocket? Pocket, alla gånger i alla sammanhang när det gäller fysiska exemplar. Lättare, billigare, smidigare att hantera.

Vampyrer eller spöken? Men det finns ljuvliga spöken också.

En i taget eller slalomläsning? En i taget tycks mig som en ohanterlig begränsning!

Nytt eller gammalt? Båda delarna, givetvis! De kompletterar, inte utesluter, varandra.

Bokmärke eller hundöra? Hundöron, flera stycken. För att markera speciella formuleringar, tankar, passager, ungefär som jag stryker under och kommenterar.

Snacks eller godis? Eller mat, eller frukost, något att dricka eller inget alls.

Biografier eller memoarer? Återigen, de kompletterar, inte utesluter varandra.

Skräck eller chicklit? En preferens, det är en mycket smal genre för den som har minsta lilla kvalitetskrav.

Soffan eller sängen? Jag börjar inse att den som satt ihop dessa frågor nog har ett annat förhållande till läsning än jag har. Det korta svaret – överallt. Hållplatser, väntrum, transportsträckor, köer… Och sängen, och i tvsoffan, reklampauser är lästid

Inne eller ute? Ja. Bland annat.

Boken eller filmen? Men illa skrivna bagateller gör sig ofta bättre som film

Twitter eller Facebook? Facebook har sina poänger, men det är Twitter jag vill ha på min Google lense.

Goodreads eller Boktipset? Varken eller

Kokbok eller Bakbok? Bara där finns vackra bilder

Te eller kaffe? Med sojamjölk.

Nobelpriset eller Augustpriset? Lokalt vs globalt.

Labyrinten är byggd av önskningar om önskningar

Ni är bekanta med uttrycket ”när gudarna vill straffa dig ger de dig vad du önskar dig”, inte sant?

Vi närmar oss jul nu, och handeln önskar att vi ska önska uppfylla andras önskningar genom att än en gång spendera rekordmycket på rekordkort tid. Det är inte mycket att förvånas över i det, alla de människor som tjänar sitt levebröd inom handelssektorn – och de är många, och inte överdrivet högavlönade – lever på att vara mellanled mellan producent och konsument. Det pågår en omstrukturering inom handelssektorn också.

Jag leder mig själv på avvägar, ser jag. Det var inte handeln jag tänkte prata om, utan om hur den enes önskan att den andre skall önska just det den förste önskar att den andra önskar kan leda till att den andre hamnar med något hen inte alls önskade i knät, som en konsekvens av det som såg ut som den förstes välvilja och omtanke, och i viss mån nog var just det, men i än högre grad var den förstes önskan att bli sedd som en omtänksam människa som rent av kunde förutse den andres önskemål och behov. Innan denne själv sett det. Eftersom denne egentligen inte alls önskade sig detta.

Det finns en koppling till handeln i detta också ser jag. Ty i sin iver att uppfylla den önskning den förste önskar att den andre önskar finns en överhängande risk att den förste konsumerar något den andre egentligen inte alls efterfrågade, och därmed ger handeln, och därigenom producenten, ett intryck av att det finns en efterfrågan på denna icke efterfrågade vara.

Ni hänger med, hoppas jag?

I Star Wars vore jag

Han Solo är underbar, Leia fantastisk, och jag ska inte neka till att de som ser paralleller mellan mig och Darth Vader har en och annan poäng.

Men sanningen att säga, den karaktär jag har absolut lättast att känna igen mig i, den karaktär vars handlingar och reaktioner jag utan att ens behöva fundera eller anlysera förstår precis är en helt annan:

Now don’t you forget this! Why I should stick my neck out for you is far beyond my capacity!

 

 

Teknikmagasinet i går

Ja, vi hade ärende dit, och eftersom jag är en modern människa med instagramkonto och allt finns givetvis fotodokumentation från besöket.

<bild här>

Det ni ser på bilden är känslan när man inser att nej just det, vi gjorde ungefär allt annat man kan göra i just det köpcentrum vi befann oss i, men till Teknikmagasinet gick vi inte. Vi gick förbi det. Kanske rent av flera gånger, det är fullt möjligt. Men vi gick inte in, ty det hade vi helt glömt att vi skulle göra.

*suck*

Oh well. Det är bara oktober än.

En halv hjärna

Jag gick ifrån min telefon i morse, så hela dagen har jag levt med halv hjärnkapacitet.

Tack vare hjälpsamma och uppriktiga elever, som inte bara var ärliga och talade om vad de hade i läxa och påminde mig om vem som sagt vad utan också fotograferade det som skrivits på tavlan och skickade mig fotografierna <3, och tack vare rätt mycket tur när jag utan att vara medveten om det råkade drälla iväg åt rätt håll vid rätt tillfälle vid inte färre än tre tillfällen och så täta bussavgångar därtill har det fungerat. Inte optimalt, men det har fungerat. Jag är mycket medveten om att jag glömt saker ni bett mig göra, eftersom jag inte haft möjlighet att notera det i mitt elektroniska arbetsminne. Förlåt. Be om det igen.

Ytterligare konsekvenser är att jag nu är tvungen att gå tillbaka till affären. Jag glömde hälften av det jag skulle handla, eftersom listan ligger i telefonen.

Att ha ett ickefungerande arbetsminne är ett handikapp som inte syns, men som märks, och som drabbar omgivningen i långt högre grad än man föreställer sig. Med mitt elektroniska arbetsminnes ständiga påminnelsepling inom hörhåll kan jag med lite välvillighet uppfattas som tankspridd och disträ. Utan det framstår jag snarare som nonchalant och arrogant som struntar i överenskommelser och löften, som en som bara låtsas lyssna och struntar i att göra sig mödan att ta hänsyn till andra människors tid och behov.

Förlåt!

Två hjärnhalvor – kaos!

Detta är ett mer privat inlägg än jag brukar skriva, så vill ni att vi håller relationen på ett annat plan, sluta läsa nu. Intimare än så här blir det inte, ni bjuds ända in i det kaosmörker som är min hjärna!

Min tredje hjärnhalva, den som innehåller mitt arbetsminne, min absolut oundgängliga Blackberry, dog i går. Plötsligt, oväntat, slutade den fungera.

Snälla söta rara. För min skull, och för er skull: Skriv inte klämkäckt och tala om för mig att det är bra för mig att vara utan telefonen, att inte ständigt vara uppkopplad, att det ger mig chansen att bla bla bla.

Ty resultatet är kaos! Plötsligt påminns jag om hur stort mitt handikapp faktiskt är, och hur stressad jag blir när jag inte längre kan slappna av i trygg vetskap om att vibrationen i bröstfickan kommer tala om för mig det ni andra har i huvudet. Kanske är det så att bara den som själv lever utan fungerande arbetsminne som kan förstå hur akut situationen är – jag vet inte längre vem jag ska träffa när eller var, om jag lovat något, om någon fyller år, jag glömmer vad jag ska handla, vart jag är på väg när jag sitter på bussen och vet inte var jag ska kliva av, eller varför.

Efterträdaren är på väg, men till dess ber jag om ursäkt för att jag glömde att vi skulle träffas, att du fyllde år, att jag lovat ringa dig, att skicka dig vad det nu var jag skulle skicka dig, vad vi pratade om nyss. Just nu har jag bara två hjärnhalvor, det är minst en för lite.

Jag är ledsen, jag kommer inte ihåg…

Deeped skriver om konsekvenser av obalans i signalämnen i hjärnan, noradrenalin och serotonin bland andra. På senare tid har ämnet då och då kommit upp i olika sammanhang och Deepeds inlägg understryker ytterligare det oerhört viktiga faktum att problemen är på riktigt.

Det handlar inte om inbillning, och käcka tillrop om att hålla ihop sig, rycka upp sig, samla sig, fokusera och allt vad det nu kan vara gör ofta större skada än nytta. Dels är de rätt stressande i sig, tillropen, dels förstärker de känslan av att man nog faktiskt skulle kunna, borde kunna, eftersom alla andra ju kan, rycka upp sig om man bara vore lite…

Deeped skriver:

En lång tid med för lite eller en principiell avsaknad av dessa innebär att vissa saker slutar att fungera eller fungerar sämre. Själv kan jag inte säga att mitt lokalsinne är det som tagit stryk, som en del varit med om. Mitt lokalsinne är genetiskt uselt. Och generellt beror eventuella personlighetsförändringar snarare på vad man är med om, hur man utvecklas som person av olika erfarenheter snarare än av serotonin.

För mig är det minnet som fått ta stryk. Specifika delar av minnet. Namn och ord. Sedan jag gick in i (eller snarare körde dragster) väggen och under den tid som det tog att bygga upp depåerna igen så försämrades detta markant. Namn är helt meningslöst. Jag kommer oerhört sällan ihåg namn. Jag kan glömma bort namn på mina vänner, eller glömma efternamn.

Deeped beskriver konsekvenser av att ha gått in i väggen, men han kunde lika gärna beskrivit min hjärnas funktion. En stor skillnad är att han, till skillnad från mig och många andra med ADHD, upplevt ett före och ett efter, och kan sätta ord på skillnaden. Jag har alltid levt i detta, och har ingen egentlig uppfattning om hur ni normala människor upplever världen. Därför fascinerar det mig att se honom sätta ord på hur:

Det är ingen vanlig glömska utan konstant närvaro av en frånvaro av saker som för andra är enkelt att hämta

Wow!

Jag förstår plötslig att ni frustreras av min ständiga nollkoll om det är så att för er så är saker som namn, platser, varför ni gått till affären, vem ni ringt upp, vilken veckodag det är, vad man faktiskt kom överens om och vad man bara verkade komma överens om men inte skrev ner på senaste mötet, eller på mötet för ett halvår sedan, vad ni åt till frukost, om ni åt frukost, om ni faktiskt hade en jacka på er när ni gick hemifrån eller inte etc så självklart enkelt att hämta.

Jag har anat att det kan vara så, er frustration och era små kommentarer har antytt det. Men, kära omvärld, så är det inte för mig. Det är inget spel, jag poserar inte, jag gör mig inte till och jag söker inte sjukdomsvinst.

Jag glömmer. Nej, inte ens det. Det man glömmer har man kommit ihåg. Jag kommer inte ihåg.

Och jag är inte unik i detta.

Ni, normalminnesmänniskor som enkelt hämtar fram den information som för mig och många andra med mig är djupt begraven, kan, om ni vill, göra mitt liv oändligt mycket svårare. Ni kan ändra förutsättningar under resans gång, bryta överenskommelser och mycket enkelt få mig att tro att det i själva verket är mitt dåliga minne som svikit mig, ännu en gång. Ni kan ge mig information muntligt i förbifarten, gärna när jag är på väg någonstans med fokus på det jag är på väg till. Det kan leda till att jag både glömmer den information ni gav mig, och tappar fokus på vad jag nu var på väg till. Ni kan ta illa upp för att jag glömmer högtidsdagar, namn, vilken tid vi skulle träffats, vad jag lovat ta med mig etc. Ni kan, rent ut och i antydningar, tala om att jag bör skärpa mig, samla ihop mig, hämta det som är så självklart enkelt att hämta i hjärnan.

Eller så kan vi försöka en annan variant, där vi ger varandra lite utrymme att vara olika, där vi har förståelse för att allt inte är lika enkelt för alla. Där vi tar hänsyn till varandras problem, och inser att även den mest tankspridde faktiskt har en del styrkor också.

Jag röstar för det senare, men jag är partiskt. Vad tycker ni?

Dagens låt

Jag har helt glömt vad det var jag hade tänkt skriva om. Men denna låt har spelat i mitt huvud hela dagen, och ordet verve dykt upp i alla möjliga sammanhang. Hade jag bara varit lite mer entusiastisk inför magiskt tänkande hade jag föreställt mig att det finns ett budskap, ett tecken eller en mening i detta.

Men det är ändå en bra låt, och ett bra ord.

.

Visst är du googlad, lilla vän

Trots att jag rekommenderat människor till höger och vänster att se programmet Du är Googlad glömde jag själv, i god Morricansk tv-tradition, bort att se det. Lyckligtvis lever vi i ett förlåtande tidevarv, programmet går i flera repriser och finns därtill på Svtplay.

Så nu har jag sett det.

Vi har pratat om det många många gånger, inte sant? Internet är inte ett privat vardagsrum, inte ett intimt hörn på favoritfiket, inte ens den relativa avskildheten man kan uppleva i ett dubbelsäte på tåget avskild från dem omkring av höga ryggstöd och hjulens dunkande mot rälsen.

Internet är lika offentligt som ett torg, som en myllrande marknadsplats, fylld med försäljare, ficktjuvar, gycklare, ungdomar som visar upp sig för varandra, tiggare, charlataner, människor som möts, sluter affärsavtal, knyter kontakter, umgås, smyger med relationer man helst velat hålla utanför det allmänna medvetandet. Givetvis är samhället skvallertanter där, och alla andra som tycker om att prata om och hålla reda på vem som eventuellt gör vad.

Arbetsgivare googlar arbetssökande och arbetssökande googlar presumtiva arbetsgivare. Människor googlar människor de möter och finner lite intressanta av en eller annan anledning. Elever googlar lärare, och lärare googlar elever. Föräldrar googlar barn, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om barn googlar föräldrar.

Och rätt som det är dyker skvallertanternas giftgröna viskningar upp i sökresultatet. Baktalets gallgula konsekvenser kan drabba hårt i många år efter att det spreds.

Så ser dagens verklighet ut. Man kan bli arg och ledsen och upprörd och förtvivlad och tycka att det är fel och sjukt och vansinningt. Och det kan man ha en definitiv poäng i, men det ändrar inget.

Budskapet i programmet är enkelt, men viktigt:

Vårda din digitala profil! Aktivt och kontinuerligt. Visa vem du är i det offentliga samtalet, med de bilder och länkar du delar, med vilka artiklar du länkar till och kommenterar på. Det är inte svårt, och det tar inte särskilt mycket tid när man väl fått kläm på’t, men det gör skillnad.

Ty du är googlad, och det är inte det sämsta.

.