Deeped skriver om konsekvenser av obalans i signalämnen i hjärnan, noradrenalin och serotonin bland andra. På senare tid har ämnet då och då kommit upp i olika sammanhang och Deepeds inlägg understryker ytterligare det oerhört viktiga faktum att problemen är på riktigt.
Det handlar inte om inbillning, och käcka tillrop om att hålla ihop sig, rycka upp sig, samla sig, fokusera och allt vad det nu kan vara gör ofta större skada än nytta. Dels är de rätt stressande i sig, tillropen, dels förstärker de känslan av att man nog faktiskt skulle kunna, borde kunna, eftersom alla andra ju kan, rycka upp sig om man bara vore lite…
Deeped skriver:
En lång tid med för lite eller en principiell avsaknad av dessa innebär att vissa saker slutar att fungera eller fungerar sämre. Själv kan jag inte säga att mitt lokalsinne är det som tagit stryk, som en del varit med om. Mitt lokalsinne är genetiskt uselt. Och generellt beror eventuella personlighetsförändringar snarare på vad man är med om, hur man utvecklas som person av olika erfarenheter snarare än av serotonin.
För mig är det minnet som fått ta stryk. Specifika delar av minnet. Namn och ord. Sedan jag gick in i (eller snarare körde dragster) väggen och under den tid som det tog att bygga upp depåerna igen så försämrades detta markant. Namn är helt meningslöst. Jag kommer oerhört sällan ihåg namn. Jag kan glömma bort namn på mina vänner, eller glömma efternamn.
Deeped beskriver konsekvenser av att ha gått in i väggen, men han kunde lika gärna beskrivit min hjärnas funktion. En stor skillnad är att han, till skillnad från mig och många andra med ADHD, upplevt ett före och ett efter, och kan sätta ord på skillnaden. Jag har alltid levt i detta, och har ingen egentlig uppfattning om hur ni normala människor upplever världen. Därför fascinerar det mig att se honom sätta ord på hur:
Det är ingen vanlig glömska utan konstant närvaro av en frånvaro av saker som för andra är enkelt att hämta
Wow!
Jag förstår plötslig att ni frustreras av min ständiga nollkoll om det är så att för er så är saker som namn, platser, varför ni gått till affären, vem ni ringt upp, vilken veckodag det är, vad man faktiskt kom överens om och vad man bara verkade komma överens om men inte skrev ner på senaste mötet, eller på mötet för ett halvår sedan, vad ni åt till frukost, om ni åt frukost, om ni faktiskt hade en jacka på er när ni gick hemifrån eller inte etc så självklart enkelt att hämta.
Jag har anat att det kan vara så, er frustration och era små kommentarer har antytt det. Men, kära omvärld, så är det inte för mig. Det är inget spel, jag poserar inte, jag gör mig inte till och jag söker inte sjukdomsvinst.
Jag glömmer. Nej, inte ens det. Det man glömmer har man kommit ihåg. Jag kommer inte ihåg.
Och jag är inte unik i detta.
Ni, normalminnesmänniskor som enkelt hämtar fram den information som för mig och många andra med mig är djupt begraven, kan, om ni vill, göra mitt liv oändligt mycket svårare. Ni kan ändra förutsättningar under resans gång, bryta överenskommelser och mycket enkelt få mig att tro att det i själva verket är mitt dåliga minne som svikit mig, ännu en gång. Ni kan ge mig information muntligt i förbifarten, gärna när jag är på väg någonstans med fokus på det jag är på väg till. Det kan leda till att jag både glömmer den information ni gav mig, och tappar fokus på vad jag nu var på väg till. Ni kan ta illa upp för att jag glömmer högtidsdagar, namn, vilken tid vi skulle träffats, vad jag lovat ta med mig etc. Ni kan, rent ut och i antydningar, tala om att jag bör skärpa mig, samla ihop mig, hämta det som är så självklart enkelt att hämta i hjärnan.
Eller så kan vi försöka en annan variant, där vi ger varandra lite utrymme att vara olika, där vi har förståelse för att allt inte är lika enkelt för alla. Där vi tar hänsyn till varandras problem, och inser att även den mest tankspridde faktiskt har en del styrkor också.
Jag röstar för det senare, men jag är partiskt. Vad tycker ni?
Gilla detta:
Gilla Laddar in …