Med fransk anknytning

Jag inleder min Boktolva franskt, och hade i dag tänkt blogga lite om hur första intrycket av de Motaigne ger vid handen att det var just det han gjorde – bloggade, om än analogt.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ca8/13245362/files/2015/01/img_10561.png

Hade min avsikt, skriver han, varit att söka världens gillande hade jag helt säkert styrt ut mig i lånta fjädrar: min önskan är i stället att däruti framträda i min egen genuina, enkla och vardagliga skepnad […] ty det är mig själv jag målar.

Men jag återkommer till denna tankegång, ty innan jag hann mer än bara börja skriva dräptes i Paris, tillsammans med ytterligare åtta människor, fyra satiriska tecknare vid tidningen Charlie Hebdo. När jag skriver detta vet ännu inte någon vilka gärningsmännen är. De är oviktiga. Det spelar ingen roll vilka de var. De är inte ens stoff på marken.

Det som är angeläget är att detta är en tragedi. Tolv människor är borta.

Det som är angeläget är att detta är ytterligare en angrepp på den svåra och vackra yttrandefrihet som ger oss alla rätt att högljutt i ord och bild protestera mot och rikta världens ögon mot ogärningsmän och missgärningar. Denna yttrandefrihet som ger oss alla rätt att kläcka ur oss dumheter, samtidigt som den förbjuder oss att hindra någon annan från att säga emot och förklara både att och hur yttrandet var felaktigt.

Det är oacceptabelt. Det är ociviliserat. Det är vidrigt.

Jag är ingen satiriker. Jag har knappt humor, så för mig är det omöjligt att plocka upp deras fallna fana. Men jag kan försvara andras rätt att plocka upp den, och bära den vidare.

Ty sådan är min enkla, vardagliga skepnad.

Att tipsa om kultur

Vi är många som gläds åt den möjlighet att snubbla på nya oväntade kulturupplevelser tips från andra människor innebär. Ni vet den där boken någon läst och skrivit upp på Personalen Rekommenderar-tavlan, den där filmen som berörde någon så djupt att hen inte kan låta bli att prata om den, utställningen på ett litet udda galleri som knappt hade råd med annonser etc. Nya perspektiv, nya genrer, nya författare, konstnärer och artister vi inte hade någon aning om att de ens existerade dyker upp på vår horisont.

Ibland passerar dock en liten tanke genom mitt huvud, när jag tittar närmare på det som tipsats om, en liten tanke som frågar sig (eller mig, eller oss båda) huruvida tipsaren tipsade om något som gav hen glädje och förtjusning, eller om tipsaren tipsade om något som hen hoppades skulle ge hen lite kulturcred. I synnerhet dansar den omkring, den där lilla odågan till tanke, när jag frågar tipsaren om vad det är som gör verket så underbart och får ett sånt där generellt, svävande svar som antingen brukar innebära att personen i fråga läst Wikipedia-artikeln i ämnet och inte mer, eller att det är ett tag sedan personen läste/såg/hörde verket och inte riktigt minns, men minns känslan.

Men låt inte min snobbiga vanvördighet stoppa er, tipsa mer! Tipsa mig, och tipsa andra. Tipsa alla, vet ja! Jag vet hur mycket jag själv uppskattar det, oavsett varför tipset ges, jag älskar nya perspektiv och nya infallsvinklar på saker och ting, obskyra, smala, subversiva, populärkulturella, lättsamma, högkulturellt kritikerhyllat och allt därtill.

 

I will always know – a poem

I will always know
that you said it
I will accept your apology
gracefully
I will never speak of it

I will always know
who amongst you
nodded in agreement, smiled
encouragingly
I will never speak of it

You will always know
that I know
that as long as I live, someone
remembers
And you will always hate me for it

rather than vengeance retribution

Den storslagna Eurovisionsfinalen börjar närma sig, redan på tisdag är det dags för den första semifinalen, på torsdag den andra och på lördag slår finalen ut i full blom. Min favorit går ut som nummer sex på torsdag. Utan förbehåll erkänner jag att huruvida det är ett bra startnummer eller inte har jag ingen som helst aning om, men jag anar att så kan vara fallet.

Österrikiska Conchita Wurst har en mycket behaglig röst, charm, ustrålning och glittrande scennärvaro och sjunger rakt genom kameran och tvn om att resa sig som en bländade fågel Fenix ur aska och förvivlan. Jag har stora förhoppningar om att det skall bli ett vackert, hänförande framträdande även den sjätte, och hoppas kunna rösta på Österrike i finalen på lördag också:

 

 

Musiken och framträdandet i sig upplever jag utifrån min begränsade erfarenhet som ett rätt klassiskt Eurovisionsnummer. Det är texten och innnerligheten i framträdandet som fångar mitt intresse.

Andra är mer intresserade av skägget. Skägget, och vackra Conchitas skrev. I så hög grad att detta till synes lättsamma underhållningsprogram väcker politiskt rabalder. Bland andra vårt svenska Aftonblad berättar hur Ryssland och Vitryssland protesterar vilt och önskar att de kunde skramla sig till en diskvalificering av årets österrikiska bidrag.

 det är kombinationen av skägg och klänning som väckt så mycket uppmärksamhet att det startats namninsamlingar i bland annat Ryssland och Vitryssland för att stoppa Österrikes artist från årets tävling.

– Det påverkar mig inte. För om det bara handlar om mig så kan jag ta det, jag är hårdhudad. Men det här visar mig att mänskliga rättigheter tydligen inte är allmänt förekommande på 2000-talet. Det är urlöjligt. Jag har inte ens ord för det, säger hon till Nöjesbladet.

Huffington Post berättar om ryska reaktioner:

Vitaly Milonov, who was influential in passing Russia’s anti-gay propaganda law, wrote a letter to Russia’s Eurovision selection committee asking them to not send any contestants to what he called the ”Europe-wide gay parade.”

”Even just broadcasting the competition in Russia could insult millions of Russians,” Milonov wrote in the letter, according to The Guardian.

och Independent berättar hur en föräldraorganisation stämmer in:

”Austria will be represented in Eurovision 2014 by the transvestite contestant Conchita Wurst, who leads the lifestyle inapplicable for Russians [sic],” the All-Russian Parent Meeting petition read.

På grund av ett skägg i kombination med en klänning önskar denna upprörda föräldraorganisation att det förargliga programmet helt enkelt rensas ut ur den ryska statstelevisionens tablå.

Ja Ryssland, Vitryssland o Ukraina; man är värdig att stå på scen o sjunga även om man har både lösfrallor o skägg. Så shut up. /Grande Wurst #ConchitaWurst #Eurovision

Expressen berättar om den svenska betydligt mer balanserade och rimliga reaktionen på konkurrenten:

I den svenska delegationen ser man det som självklart att alla bidrag ska få delta i tävlingen under samma villkor. Sanna Nielsen betonar att mångfalden är en central del i Eurovisions budskap.

– Tävlingen startade ju med att förena alla människor i Europa. Det är musik det handlar om och självklart ska Eurovision vara till för alla, säger Sanna Nielsen.

Tänker du själv ta ställning i den här frågan?

– För mig är det ett ställningstagande i sig att vara med i Eurovision. Genom att vara där visar vi vårt stöd för mänskliga rättigheter och att alla bidrag är välkomna.

Så enkelt, och så självklart.

Skolan och Pisa och det där ni vet

Pisaresultaten var inte så stjärngnistrande för svensk del. Tidningarna turas om att analysera och komma fram till dels att krisen beror på att friskolorna antingen tar de duktiga eleverna eller att de duktiga eleverna sviker genom att fly till friskolorna, dels på att lärarna har för dåligt betalt. Vi får också veta att eftersom svenska skolans paradgrenar är de till synes mysigt omätbara grenarna kreativitet, entreprenörskap och fantasi, så är inte mätningarna riktigt rättvisande. Eftersom de mäter det svenska skolor är dåliga på, och inte det svenska skolor tycker de är bra på.

Och där tror jag månne det kan vara så att en del av problematiken faktiskt ligger.

De där tråkiga kunskaperna Pisa envisas med att mäta, det är ju just de kunskaperna som ligger till grund för och gör det möjligt att utveckla kreativiteten, fantasin och de framgånsrika entreprenörskapen. Alla de där entreprenörerna, vetenskapsmännen, uppfinnarna och kreatörerna som ibland triumferande lyfts som exempel på hur fantastisk det går att bli utan traditionell skolgång har en gemensam nämnare: de är grundligt kunniga, inom sina egna områden och inom många andra. De är ofta nördar, och då menar jag inte i den taffliga tolkningen ‘samlare av kuriositeter’ utan i betydelsen ‘passionerat intresserade, kunniga, och ivriga på att nätverka, dela med sig av sitt kunnande och få del av andras kunskaper’. Visst stämmer det att de ibland hoppat av utbildningar, men aldrig för att de saknade förkunskaper för att klara av utbildningarna. Tvärtom – de har funnit att de redan kan det som lärs ut, och därför valt att gå vidare till gå, och inkassera sin belöning.

Kunskap är makt, och de kunskaper som Pisa mäter är i hög grad de baskunskaper som behövs för att en person skall kunna ta till sig och utveckla kunskaper inom andra områden.

 

Confessions of a vegetarian sinner

Jag är inte vegan. Jag kommer förmodligen aldrig bli vegan, trots att jag vet precis hur illa jag gör världen. Det finns två anledningar till mitt enträgna syndande:

 

Inte alltid, inte varje dag, men omelett till frukost innan en lång arbetsdag är oslagbart, och gör mina kursdeltagares och elevers vardag roligare. Att de är ekologiska behöver jag väl knappast ens nämna? De andra är inte mat.

Och så ädelost.

 

Det finns vegansk ost, visst gör det det, men jag har inte hittat någon någonstans som kommer i närheten av kombinationen smak och konsistens. Tips mottages med tacksamhet, finns det någonstans i världen en vegansk ädelost som får mina smaklökar att dansa vill jag veta det.

Kulturen och politiken

Ett av vårens stora projekt Chez Casa Morrica har varit att följa Melodifestivalen, genom de svenska uttagningarna hela vägen till den stora finalen i Malmö, och jag är än en gång fascinerad av vad jag upplevt.

Jag har under många år haft en aningen naiv uppfattning om fenomenet ESC grundad på de minnen jag hade av tävlingen från när jag var yngre, när jag som de flesta andra under sjuttiotalet följde den med inlevelse. Jag uppfattade det som en lättsam bagatell, en färgglad underhållning, en gala bland galor, lite storslagnare och bättre producerad än somliga, men ändå bara en gala. En kvarleva från den tid när det fanns en TV-kanal och en gala var något väldigt speciellt, en angelägenhet för ett fåtal engagerade, större i Sverige än ute i Europa, rent av lite provensialistiskt larvigt, sådär.

Och visst är det en gala, strålande glittrande färgglad, festlig och lättsam med massor av fokus på artisterna och musiken. Men där finns mer.

Den första ledtråden noterade jag i hur aktivt många tar avstånd till festligheten – man understryker med emfas hur ytligt, tramsigt, fånigt, onödigt det är, vilket enormt slöseri med skattemedel, hur besvärande man upplever den mediahype som kringgärdar programmet. Att människor känner behov av att så kraftfullt postionera sig mot, nog tyder det på att fenomenet har viss betydelse?

Den andra ledtråden fick jag när jag på en konferens i fjol hade rektor och lärare från förra årets värdland, Azerbajdzjan, till bordet. De berättade för mig om hur de upplevde att det betydde oerhört mycket, både för huvudstaden Baku och för landet som helhet, att Europas ögon äntligen öppnades både för hur den politiska situatonen ser ut för att människorna i Azerbajdzjan, men också för hur de är människor de också, med behov och drömmar och längtan efter att få vara en del av gemenskapen precis som alla vi andra.

Och när jag sett omkring mig hur stort <a href=”http://www.dn.se/kultur-noje/musik/alla-alskar-malmo”>arrangemanget faktiskt är, hur människor överallt engagerat sig för att få ihop alla bitar, hur näringslivsidkare och ideella krafter arbetar tillsammans för att ge samtliga inblandade en minnesrik vistelse, och sedan ser det storslagna, glittrande resultatet inser jag att ESC är ett isberg – vi ser den gnistrande toppen, väl medvetna om att under ytan finns många gånger mer, lika vackert, lika fascinerande och själva förutsättningen för att toppen ska glittra för oss.

Kultur är politik. Inte alltid bekväm, inte alltid ofarlig, men angelägen. Kulturen speglar tiden, men den bidrar till att forma och skapa politiken. Vi såg det kanske tydligast i Greklands och Finlands bidrag, vi såg det i den förtjusande mellanakten där Petra Mede stolt förklarade att här, här finns det plats, för oss alla av alla sorter.




Så underbart! Så glittrande vackert! Så viktigt och ljuvligt kärleksfullt.