Därför kan jag inte avstå från att #tabetalt

Ibland händer att någon frågar mig om jag vill komma någonstans och prata om något. Det vill jag nästan alltid gärna. Jag älskar att prata, de som känner mig vet att det inte sällan kräver viss möda att få stopp på mig. Och gäller det sedan ett ämne jag brinner för så blir jag ännu gladare att bli ombedd att komma och prata, och kommer att göra allt vad jag kan för att det skall bli av.

Det är nämligen vad jag kan bidra med för att förändra världen – jag pratar. Jag berättar, jag beskriver, jag visar och belyser från olika håll för att försöka visa den som läser och lyssnar att det finns fler sidor av saker, att det finns mekanismer bakom som styr det som händer, och inte sällan hur vi reagerar på det som händer. Jag vill inte få människor att tänka som jag, jag vill bidra till att ni som lyssnar och läser mina ord reflekterar, stannar upp och tänker efter ett ögonblick, pratar med varandra, och får den inblick bakom kulisserna och de kringkunskaper som ger möjlighet att faktiskt ifrågasätta det som syns på ytan.

Tyvärr kommer det ibland (inte alltid, men inte sällan) en punkt i förhandlingarna om ett framträdande när jag måste lyfta det här med pengar, betalning, ersättning, arvode. Jag tar betalt för att komma och prata. Jag går inte med någon hutlös vinst, jag kommer inte att bli en krösus på kuppen, oftast går det jämt upp och inte mer för mig, men jag tar betalt. Det är nämligen inte gratis för mig att komma. Dels finns de direkta kostnaderna – resan, förlorad arbetstid, utlägg för mat etc. Dels finns de där indirekta som inte syns förrän man tittar bakom kulissen, främst den tid det tar att förbereda och ta mig till och från ett framträdande. Jag kommer aldrig, oavsett hur väl jag känner ämnet jag skall prata om, utan att ha lagt timmar på att planera, fundera, strukturera framträdandet. Det tror jag inte någon gör.

Det är läskigt att ta betalt. Det är obehagligt att behöva vara den som för ämnet på tal. Det kan kännas både pinsamt och förnedrande att sitta där och höra arrangörerna humma och mumla och antyda att det arvode som begärs, hur blygsamt det än är, kan vara svårt för arrangören att få råd med. Det kan kännas girigt och elakt att stå på sig, inte ska väl lilla jag, vem är jag egentligen att kräva att någon annan betalar för min tid, och tänk om ingen hör av sig mer?

Men stopp nu ett ögonblick! Det är klart att lilla jag ska. Jag är den vars tid är värdefull, och den vars kunskaper inte har blåst in i huvudet med västanvinden. Jag är den som gärna delar med mig av mina kunskaper, och den som strävar efter att hålla mig uppdaterad för att dessa kunskaper skall vara relevanta i dagens värld. Även detta kostar mig tid. Även detta får arrangören på köpet för det modesta arvode jag begär.

Och jag är inte unik. Så mitt budskap är helt enkelt:

Det är jätteroligt att bli ombedd att komma och prata, det är smickrande och spännande och pirrigt och kul, det ger öppningar för möten och nätverkande. Gör det, tacka ja, ge dig själv denna glädje, men värdera också dig själv och din egen tid och #tabetalt.

Influerad

Jag inledde jullovet i efterdyningarna av en osedvanligt besvärlig influensa – vilket, från mitt perspektiv, innebär att den tog min röst. Jag kunde inte prata ALLS på en hel vecka. EN HEL VECKA! Frustrationen var svårbeskrivbar i publiceringsbara ord! Den kom tillbaka så småningom. Rösten, alltså.

Och influensan. Möjligen inte samma, det vet man inte så noga, men jag avslutar mitt jullov som jag började: i influensa, vilket leder till att den här veckan har jag fått ställa in allt jag hade sett fram emot för att förhoppningsvis vara frisk på måndag.

Jag har haft roligare jullov.

Men i ärlighetens namn, det har haft sina mörka sidor också, det ska jag inte förneka. Det finns människor jag tycker väldigt mycket om här i världen, och att hänga med dem är alltid underbart ljuvligt.

På det stora hela har jag inte mycket att klaga på.

Oh, en sak till:

Någon gång i maj är det melodifestivalfinalen i Malmö. Jag planerar då att bära tiara, paljetter och lösögonfransar, jag har förstått att det liksom hör till. Som uppvärmning inför detta tänkte jag se de svenska deluttagningarna. Detta är mitt TV-projekt under våren, och jag kommer att blogga om det. Dock inte i lösögonfransar, dessa sparar jag till den stora finalen.

Jag undrar bara två saker i sammanhanget, i förhoppningen att någon bildad läsare vet svaret: vilket datum börjar det? Och vilken hashtag använder man? 

.

 

Sommarjobb

Jag läser the Hunger Games. Jag har läst den innan, för min egen skull, men nu läser jag den för att undervisa den i höst. Det är en annan sorts läsning än när jag läste den bara för att, en närmare, långsammare, mer förgrenad sorts läsning som sträcker sig utanför, genom, bortom själva historian i boken.

Jag är dåligt uppdaterad på det här med reality-tv och dokusåpor, och känner att det kan vara så att en säsong IDOL inte riktigt räcker som research för att få grepp om den sortens program som ligger till grund för själva spelet. Jag behöver mer research.

Doctor Who tycks som ett bra ställe att börja:

.

Beforskat kaffe

Jag tar det här med forskning och forskningsresultat på stort allvar. I synnerhet forskningsresultat som understryker nyttan av att dricka kaffe. Se t ex denna viktiga artikel i SvD:

I studien vid University of South Florida undersökte forskarna äldre patienter regelbundet under en fyraårsperiod. Och resultatet var tydligt. De som drack mest kaffe, och därmed hade högst nivåer av koffein i blodet, utvecklade inte Alzheimer i samma grad som de som drack mindre.

– Kaffedrickarna som för blev friska hade dubbelt så mycket koffein i blodet jämfört med de som insjuknade i tidiga stadier av demens, säger forskarna enligt Daily mail.

Så med forskningens välsignelse – vad sägs om en kopp kaffe?

Fredag betyder

IDOL

Förra veckan sjöng hon Hey Ya på ett sätt som lockade fram nyanser jag inte tror OutKast ens visste fanns:

.

.

Denna vecka sjunger hon, enligt TV4s sida, Made Of av Nause. Jag ser fram mot att höra hennes version.

Alliansen och framtiden

På DN debatt får de fyra partiledarna i alliansen utrymme att beskriva regeringens framtidssatsning:

Framtiden formas av våra idéer och de beslut vi fattar nu. För att de besluten ska bli de bästa tänkbara för Sverige, dagens medborgare och kommande generationer behövs en bred och öppen framtidsdiskussion. Redan i dag sker en kontinuerlig politikutveckling med viktiga framtidsdiskussioner inom våra fyra partier. Det behövs samtidigt en framtidsdiskussion också inom ramen för alliansen och vårt arbete som regering.

Nu tar vi ännu ett steg för att lyfta Sveriges framtidsfrågor. Regeringen kommer under hösten att tillsätta en Framtidskommission. Kommissionen ska bestå av alliansens fyra partiledare samt fristående representanter och experter med kunskaper som representerar olika framtidsdimensioner.

Framtidskommissionen kommer att ledas av statsministern och får i uppdrag att beskriva de centrala samhällsutmaningar som Sverige behöver fokusera på mot 2020. Senast den 1 mars 2013 ska slutrapporten presenteras.

Det låter väl bra, gör det inte?

Nja.

Det är bra att man tänker på framtiden, och funderar över vad som kan komma. Men den sortens tvärsäkerhet som antyds i artikeln har en tendens att komma tillbaka och bita en i näsan.

Det enda vi säkert vet om framtiden är att den kommer, och att mycket kommer att vara ganska precis som idag, och mycket inte ser ut som vi tror att detkommer att se ut. Vi kan, och bör, planera för den, men vi bör göra det helt och fullt medvetna om att vi inte alls vet vad vi egentligen planerar för, att utvecklingen kan vika av åt ett helt annat håll än vi föreställt oss, beslutat oss och planerat. Rätt som det är blir det revolution någonstans. Rätt som det är dyker det upp något nytt som vi knappt föreställt oss idag. Rätt som det är rycker naturen undan marken under fötterna på oss, eller trenderna skiftar radikalt.

Då är det väldigt bra om vi är på det klara med att vi trots aldrig så fina slutrapporter bör vara beredda på det oväntade, och planera för att det kommer. Fast vi inte vet vad det är.

Och så var det detta med globaliseringen. Visst tänker man på det i framtidsdiskussionerna, men än en gång bekymrar tvärsäkerheten mig:

I Globaliseringsrådet under förra mandatperioden öppnades en diskussion om Sveriges möjligheter att hävda sig i en global värld med hårdnande internationell konkurrens. Det bidrog till att väcka flera viktiga frågor och belysa områden där Sverige behövde reformer för framtiden.

Utbildning, forskning, innovationer, företagande och entreprenörskap var några viktiga delar där flera förslag nu är på väg att bli verklighet. Bland annat har regeringen påbörjat arbetet med en nationell innovationsstrategi. Vi ska fortsätta att skapa bästa möjliga grund för arbete och företagande så att jobben kan bli fler samt komma fler till del. Vi vill se ett sammanhållet Sverige där fler får bli en del i arbetsgemenskapen och färre människor sitter fast i utanförskap. Så skapas den utvecklingskraft Sverige behöver för framtiden.

Är man t ex verkligen alldeles säkra på att nationer kommer att ha samma politiska och ekonomiska funktion i framtiden?

.

Morrica fildelare

I Sydsvenskan och i Aftonbladet läser vi om den nya luckrativa industri som uppstått kring fildelande:

Metoden är enkel. Den som fildelat olagligt uppmanas att betala mellan 1 000 och 10 000 kronor för att slippa att hamna i domstol.

Något som gjort att danska filmbolaget Zentropa fått Lars von Triers senaste film ”Antichrist” att håva in 5,5 miljoner kronor efter hot – mer än vad den tjänade på dvd- och biobiljettsförsäljning.

Själv fildelar jag dagligdags, jag sprider både fakta och fiktion och förväntar mig inte mindre än att det ska spridas vidare. En del av det jag sprider har jag fått del av via bokförlagsutgivningar, en del via film, musik, eller andras fildelande. En del vet jag inte riktigt varifrån jag tagit det, jag har lagrat det lite slarvigt oetiketterat i det röriga oorganiserade mobila minne jag alltid har med mig.

Och inte nog med att jag sprider, jag tjänar pengar på mitt spridande. Inga enorma summor, men en stabil inkomst varje månad, och notorisk fildelare som jag är fortsätter jag att samla in och sprida vidare, dag efter dag.

Visserligen är det ju så att den fildelning jag ägnar mig åt i mångt och mycket är tämligen lågteknologisk, jag skriver på whiteboardtavlan eller berättar, och eleverna skriver av, ofta för hand, men delar, det gör jag. Då och då handlar det om dokument över nätet, både egentillverkade och tillverkade av andra, tidningsartiklar, youtubeclip och annat jag länkar till utan vidare reflektion.

Till råga på eländet har jag mage att kalla mitt fildelande för undervisning.

Huh, vilken ruskig människa jag är!

Men ett korn av allvar finns det i det jag skriver – för att kunskapsnivån och bildningsnivån i en populationsgrupp skall kunna stiga, eller åtminstone inte sjunka, krävs ett delande av både fakta och fiktion.

Research och sånt

Linda Skugge skrev ett inlägg på Newsmill där hon hävdade att ”Kurdo Baksi säger att det var han som skrev Stig Larssons [sic!] deckartrilogi”, berättar SvD. Att det inte stämmer bekymrar inte Skugge nämnvärt. Hon säger till SvD:

Kurdo Baksi är en detalj i sammanhanget och jag bryr mig ärligt talat inte vem som skrivit Larssons böcker och texter, säger hon i en skriftlig kommentar.

Hur noggrann är du när du skriver debattartiklar?

– Så noga som uppdraget stipulerar. Detta är inte DN Debatt. Newsmill ville ha en snabb artikel om spökskrivning och det vet du lika väl som jag att de vände sig till mig för att jag snabbt kan skriva en rolig, träffsäker text på 15 minuter en fredagskväll

Skugge skriver obekymrad på Newsmill om hur hon själv

vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje. En del storsäljande författare skulle ha mycket att vinna på detta, böckerna skulle bli bättre, rent litterärt och kanske även dramaturgiskt, dessutom skulle författaren få mer tid över till att göra fin pr och inte minst till skön shopping och bloggande kanske?

Kanske kan vi då rent av hoppas att det gjorts lite research innan texten publicerats? Det vore ett lyft i den svenska deckarmodden.