Hen igen

Det är svårt för alla oss, vi som fötts i en kropp där det biologiska könet stämmer överens med såväl vår egen som omgivningens känsla för vem vi är, att föreställa oss hur det är att leva varje dag och varje stund så utsatta som transpersoner lever. Det är svårt att sätta sig in i hur det är att vara tvungen att be andra människor att använda rätt pronomen, och det är svårt att sätta sig in hur detta lilla ord, han, hon eller hen, handlar både om respekt och rätt upp och ner om säkerhet för individen i fråga.

Hen är ett väldigt piffigt och praktiskt ord, ett helt nytt pronomen som fyller ett språkligt hål vi i många år fyllt med klumpigare konstruktioner som ‘h*n’, ‘han/hon’, ‘hon eller han’, ‘den’ eller bökiga omskrivningar för att slippa använda något pronomen alls. Det ger oss möjlighet att tala om enskild individ ur en grupp. En enskild individ vi antingen helt enkelt inte vet könet på (kanske på grund av att vi inte träffat hen, kanske av andra orsaker, operationskläder med munskydd uppe, rökdykardräkt, samtalet kanske rör sig om en hypotetisk person, det finns väldigt många orsaker till att könet kan vara okänt), en individ vi av någon anledning (vi vill kanske skydda hens integritet, hen har bett oss att inte berätta vilket kön hen har, vi vill prata så generellt om en situation att vi inte vill dra uppmärksamheten till könet) inte vill berätta könet på.

Det är vad hen är. Ett pronomen vi länge behövt. Nu har vi det. Hurra!

Vad hen däremot inte är, är en etikett det står oss fritt att klistra på andra. Om en människa du möter ber dig att tala om honom som han, då är det enda respektfulla att göra det. Oavsett om han har D-kupa och smal midja. Om en människa ber dig tala om henne som hon, då är det enda respektfulla att göra det. Oavsett om hon rakar kinderna två gånger om dagen.

Etikettera aldrig någonsin en människa som bett dig använda ett specifikt pronomen som ‘en hen’ eller ‘egentligen en hon’ eller ‘egentligen en han’. Inte ens i smyg, bakom stänga dörrar, bland människor du litar på att de inte skall föra dina ord vidare. Av flera orsaker:

1 Det är fruktansvärt respektlöst.

2 Det får dig att framstå som en bigott obildad tölp.

3 Du ökar risken att det du sagt i lönn råkar slinka ut i öppna sammanhang.

4 Du riskerar att outa personen, och utsätter därmed (oavsiktligt, men det gör lite skillnad i praktiken) personen för potentiell livsfara.

Så bara – gör det inte. Respektera dina medmänniskor.

Svårare än så är det inte.

Annonser

Plötsligt händer det

Och jag påminns, om jag skulle vackla i anden plötsligt, om varför jag försöker att alltid stå redo när det behövs. Jag är inte bäst på att gå med Florence Nightingales lykta, jag är dålig på att lyssna stöttande, sådär fint inkännande, och ofta alltför lösningsfokuserad. Jag vet. Och jag jobbar på saken.

Jag är däremot jätteduktig på att glida från ämnet.

Det som hände var att någon häromdagen, öppet och inför andra, ställde sig bakom mig. Täckte min rygg, stöttade upp min flank, helt enkelt.

Wow! Jag är fortfarande smått tagen, glad, känner omtanken och stödet och lättnaden i att veta att där finns någon. När jag var på väg att backa undan stod någon där och tog över. Det är svårt att förklara i ord hur stort det är, att beskriva hur kraften rinner tillbaka i lemmar och själ, hur ryggraden sträcker ut sig och blicken av sig själv lyfts igen.

Jag är väl medveten om att jag inte är unik. Vi är många som aldrig kunnat ta för givet att någon står där. Som vet hur det är att vara sista länken i kedjan, sista utposten, den utan något kavalleri på väg, belägrade av någon som byter sina trupper till utvilade flera gånger per dygn. Men som också har upplevt känslan när förstärkning kommer, när någon sluter upp, stöttar öppet.

Den gör skillnad, den känslan. Därför backar jag upp när jag kan, stöttar, står bakom, tar över facklan, svänger fanan, drar flak. För att den jag backar upp förtjänar att veta att där står någon och håller flanken, så hen orkar lite till.

Att bli felkönad

Det har varit fotbollskupp inte bara i Göteborg, utan även här i Skåne. Och det gick väl sådär, kan vi säga. Ja, mycket av det var säkert trevligt, men inte för alla. Sydsvenskan berättar mer:

Upprinnelsen är att två av flickorna anklagades för att vara killar, något som hänt tidigare men inte i den omfattning som i Åhus.

– Vi är vana vid att min dotter och en av de andra tjejerna i laget ofta blir påhoppade och beskyllda för att vara pojkar för att de är kortklippta, säger en av mammorna. Men detta gick över alla gränser, det var helt absurt.

Stefan Kullander, Glumslövs FF, ansvarig för det sammansatta laget, beskriver händelserna som skandalartade.

– Det är 2014 men tydligen har värdegrundsarbetet i Nordostskåne inte riktigt fungerat. Under turneringen kom flera ledare fram till oss och frågade om två av våra tjejer var killar. Jag förklarade att de ser pojkaktiga ut men är tjejer, berättar Stefan Kullander.

Två av klubbarna hade dock svårt att släppa ämnet och de verbala påhoppen blev enligt Stefan Kullander allt grövre.

– Istället för att man lämnade in en formell protest fortsatte man att anklaga och ge sig på både oss ledare och tjejerna. Det ena gav det andra och snart hade framförallt ledarna i Åhus IF fått med sig sina egna spelare och stämningen var osmakligt otäck, säger Stefan Kullander.

Det är inte alls roligt att bli felkönad, att få en stor del av det som utgör självet, identiteten, jaget, öppet ifrågasatt, oavsett sammanhang. Det är inte roligt om det som i detta fall sker grundat i något så flyktigt och föränderligt som frisyren, och än mindre roligt om felkönandet har sin grund av något mindre flyktigt som könsorgan. Det är dessutom respektlöst, snaskigt, plumt och integritetskränkande, och ifrågasättaren visar verkligen inte upp sig från sin vackraste sida.

För de allra flesta av oss är det en förtretlighet, något som kanske får oss att så långt det är möjligt hålla oss borta från ifrågasättaren framöver. Ett stick i själen som kan få oss att se en extra gång i spegeln, kanske sätta på oss något extra könskodat som pärlörhängen, läppstift, slips eller hel kostym nästa dag. Somliga skakar av sig incidenten efter detta, men inte alla. I många fall kommer minnet ligga kvar som ett gruskorn i ett ostron, inte direkt göra någon skada men ändå något personen, mer eller mindre omedvetet, förhåller sig till under en lång period. Och i somliga fall blir ifrågasättandet ytterligare salt som gnids in i öppet sår, ökad smärta i ett pågående, ibland livslångt, trauma.

Magnituden vet ifrågasättaren inget om när hen väljer att ifrågasätta någons könsidentitet, men hen vet att det är respektlöst. Ett misstag kan alla begå, i hastigheten hugga i sten och råka säg fel, och den som har någon form av anständighet i kroppen ber om ursäkt, och gör vad hen kan för att minska smärtan som åsamkats. Men att öppet och påstridigt ifrågasätta en annan människas könsidentitet, i synnerhet när den som i fallet ovan är tydligt utskriven (det rör sig om spelare i ett flicklag) är inget misstag. Kristianstadbladet berättar:

Nu har Stefan Kullander och Henrik Frijs, som är ledare för Lundatjejerna, lämnat in en skrivelse till Skåneboll där man kräver att det vidtas åtgärder mot Åhus IF, som tillsammans med FC Hessleholm ska ha gått hårt åt.

Enligt Stefan Kullander ska bland annat den ena ledaren i Åhus IF under prisutdelningen ha gått fram till podiet och ställt sig en meter framför de två tjejerna och demonstrativt tagit bilder med sin telefon.

Ledarna har sedan händelsen lyftes i media fått ta emot både hot och okvädningsord. Det är obehagligt, och gör uppriktigt talat inte situationen för de två elvaåringarna ett dugg bättre. Tvärtom, det kan snarare bli kontraproduktivt, smärtan från ifrågasättandet av dem finns där ändå, och attacker mot ledarna kan ge elvaåringarna dåligt samvete i stället. Sluta genast upp med sådana dumheter. Ledarna gjorde bort sig, dummade sig och visade tydligt att de inte kan hantera det förtroendeuppdrag en ledarposition medför. Klubben bör ta sitt ansvar och se till att det inte händer igen. Det räcker så.

Samtidigt som jag skriver detta lyfter, apropå Assagne och våldtäktsmålet, en av de svenska TV-nyhetsredaktionerna Chelsea Mannings del i Wikileaks. De väljer att konsekvent och närmast demonstrativt använda hennes tidigare förnamn. En småsak för en nyhetsredaktion, och så lätt att rätta till, men en stor sak för många tittare i alla åldrar. Kanske för någon i redaktionen också, vad vet vi om den saken? Lite respekt, fem sekunders research, och vips har redaktionen i fråga visat hur enkelt det faktiskt är att uppföra sig hövligare än tramsiga ungdomsledare.

Att prata om kön

Att nu medierna i P1 uppmärksammar att den lokala tidningen i Norrköping, och resten av media, förhållit sig väl lättsamt till källkritiken kring rapporteringen om hur det nu var med vilka klasser de går i, och eventuellt också kring hur många de faktiskt är, de stympade flickorna i Norrköpings skolor, borde inte påverka debatten mer än lokalt. Ty problemet är lika verkligt, och lika allvarligt, oavsett om flickorna är klasskamrater eller inte.

Flickor och kvinnor i svenska skolor, på svenska arbetsplatser, i det svenska samhället, är könsstympade, med allt vad det innebär av smärta, lidande, risker och funktionshinder. Givetvis inte alla, men att det förekommer ska vi inte hymla om. Ni minns vad UNICEF berättade om övergreppets konsekvenser, inte sant?

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

Kvinnokön är så tabubelagda i vår kultur att Nyamko Sabunis förslag om obligatoriskt samtal och läkarundersökning hos skolläkaren för alla högstadieflickor utan undantag väckte en flod av moraliserande upprördhet.

Det är inte rimligt. Unga människor av alla kön behöver få veta, sakligt och utan moraliserande omskrivningar, hur deras kroppar faktiskt fungerar. De behöver få veta vad som väntar, vad de kan vänta sig, vad de behöver vara uppmärksamma på. De behöver veta vad som kan vara ett tecken på att något är fel, och vad som med största sannolikthet är normalt. De behöver få veta att de har rättigheter. De behöver få veta att de får lov att fråga. Om precis vad som helst. Alla unga människor, Utan undantag. Oavsett föräldrars traditioner, kultur, religion eller moraluppfattning.

Flickor och unga kvinnor med intakta könsorgan, flickorna och unga kvinnorna som stympats, flickor och unga kvinnor som föddes med ovanliga könsorgan, med vad som traditionellt tas för givet är pojkars könsorgan, hermafroditiska könsorgan etc, har lika många frågor, lika många funderingar, lika mycket osäkerhet och nyfikenhet som alla unga människor. De är lika blyga och oroliga, lika osäkra och ivriga och har exakt lika stor rätt att få både information, kunskap och hälsorådgivning som alla andra. Utan att omgivningen pustar och frustar moraliserande.

Sexualundervisning behövs också, men vet ni, det är en fråga för ett annat inlägg. Detta, kära moralister, handlar i första hand om hälsa.

Puss på er.

Stympade flickor

Vi börjar med vad UNICEF säger på sin hemsida:

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

De yttre, synliga delarna av ett kvinnligt könsorgan är fascinerande organ. Mytomspunna, tabuomvävda, föremål för forskning och för hemliga drömmar, beskrivet i oändliga metaforer befinner det sig i centrum för mycket av kulturen i många kultursfärer runt om i världen, symboliskt och bildligt. Detta organ, inte större än att det ryms i en omslutande hand, som kan vidgas så mycket att ett spädbarn kommer igenom; på samma gång så tåligt, så känsligt, så hållbart, så skört. Som livet själv.

UNICEF igen:

Könsstympning utförs oftast på flickor mellan fyra och 14 år, men även spädbarn stympas. Ibland utförs det på kvinnor som precis ska gifta sig, på kvinnor som är gravida med sitt första barn eller som precis har fött sitt första barn. Ingreppet görs oftast utan bedövning av barnmorskor eller barberare, som använder saxar, rakblad eller krossat glas.

Ibland överlever den stympade flickan. Ibland inte. Jag tänker inte beskriva för er i detalj vilka risker sex, graviditet och förlossning innebär för flickor och kvinnor med stympade underliv. Ibland överlever de. Ibland inte.

Könsstympning medför långsiktiga fysiska och känslomässiga komplikationer. Smärta, stress, infektioner och psykiska problem kan uppstå efter ingreppet. Dessutom blir kvinnans sexualliv ofta mycket smärtsamt och svårt.

Infibulation förorsakar de största besvären och farorna. Eftersom endast en liten öppning lämnas kan urin och menstruationsblod inte rinna ut ordentligt, vilket också kan förorsaka infektioner i underlivet. Det kan även leda till att kvinnan får svårt att kontrollera urinflödet. Könsstympning medför ofta svåra förlossningar, med dödlig risk för både modern och barnet. Vid förlossning öppnas såret för att efter förlossningen sys ihop igen. Detta innebär stora risker för infektioner.

Flickor och kvinnor stympas på olika håll i världen, de barbariska övergreppen förekommer i olika religioner och olika regioner:

Sedvänjan förekommer bland katoliker, protestanter, kopter, falasher, muslimer och animister. Det finns dock inget skriftligt stöd i någon religion för könsstympning.

Kvinnlig könsstympning utförs fortfarande eftersom det är rotat i den traditionella tron om kvinnors status och roll. Det anses också vara en del av den rit som ska initiera den unga flickan i vuxenvärlden.

Detta kommer inte upphöra av sig själv. Tvärtom.  I media når oss nyheterna om situationen i t ex Norrköping:

Ett 60-tal fall av könsstympning av flickor har upptäckts i Norrköping sedan i mars. I en skolklass med 30 flickor hade alla blivit könsstympade och många av dem är födda i Sverige.
– Vissa är glada när det upptäcks. De säger att ”äntligen är det någon som pratar med oss om det här”, säger Ann-Christine Johansson, verksamhetschef för Centrala elevhälsan i Norrköping.

Det är olagligt att stympa flickors kön. Det är en barbarisk, plågsam och dödlig sedvänja, och de flickor som befinner sig i riskzonen gör så i mångdubbel bemärkelse. Därför är det viktigt att vi pratar öppet om övergreppen. Drabbade flickor behöver veta att de får be om hjälp med problem, att de inte behöver känna skam, att de är fullvärdiga människor med rätt till både respekt och utbildning. Föräldrar behöver veta att de inte gör något att vara stolta över, inte något att försvara, tvärtom – det är en barbarisk sedvänja som inte accepteras av samhället och världen. Och omvärlden behöver veta att detta inte är en sedvänja som skall leva kvar. Någonstans. Någonsin.

Därför kan jag inte avstå från att #tabetalt

Ibland händer att någon frågar mig om jag vill komma någonstans och prata om något. Det vill jag nästan alltid gärna. Jag älskar att prata, de som känner mig vet att det inte sällan kräver viss möda att få stopp på mig. Och gäller det sedan ett ämne jag brinner för så blir jag ännu gladare att bli ombedd att komma och prata, och kommer att göra allt vad jag kan för att det skall bli av.

Det är nämligen vad jag kan bidra med för att förändra världen – jag pratar. Jag berättar, jag beskriver, jag visar och belyser från olika håll för att försöka visa den som läser och lyssnar att det finns fler sidor av saker, att det finns mekanismer bakom som styr det som händer, och inte sällan hur vi reagerar på det som händer. Jag vill inte få människor att tänka som jag, jag vill bidra till att ni som lyssnar och läser mina ord reflekterar, stannar upp och tänker efter ett ögonblick, pratar med varandra, och får den inblick bakom kulisserna och de kringkunskaper som ger möjlighet att faktiskt ifrågasätta det som syns på ytan.

Tyvärr kommer det ibland (inte alltid, men inte sällan) en punkt i förhandlingarna om ett framträdande när jag måste lyfta det här med pengar, betalning, ersättning, arvode. Jag tar betalt för att komma och prata. Jag går inte med någon hutlös vinst, jag kommer inte att bli en krösus på kuppen, oftast går det jämt upp och inte mer för mig, men jag tar betalt. Det är nämligen inte gratis för mig att komma. Dels finns de direkta kostnaderna – resan, förlorad arbetstid, utlägg för mat etc. Dels finns de där indirekta som inte syns förrän man tittar bakom kulissen, främst den tid det tar att förbereda och ta mig till och från ett framträdande. Jag kommer aldrig, oavsett hur väl jag känner ämnet jag skall prata om, utan att ha lagt timmar på att planera, fundera, strukturera framträdandet. Det tror jag inte någon gör.

Det är läskigt att ta betalt. Det är obehagligt att behöva vara den som för ämnet på tal. Det kan kännas både pinsamt och förnedrande att sitta där och höra arrangörerna humma och mumla och antyda att det arvode som begärs, hur blygsamt det än är, kan vara svårt för arrangören att få råd med. Det kan kännas girigt och elakt att stå på sig, inte ska väl lilla jag, vem är jag egentligen att kräva att någon annan betalar för min tid, och tänk om ingen hör av sig mer?

Men stopp nu ett ögonblick! Det är klart att lilla jag ska. Jag är den vars tid är värdefull, och den vars kunskaper inte har blåst in i huvudet med västanvinden. Jag är den som gärna delar med mig av mina kunskaper, och den som strävar efter att hålla mig uppdaterad för att dessa kunskaper skall vara relevanta i dagens värld. Även detta kostar mig tid. Även detta får arrangören på köpet för det modesta arvode jag begär.

Och jag är inte unik. Så mitt budskap är helt enkelt:

Det är jätteroligt att bli ombedd att komma och prata, det är smickrande och spännande och pirrigt och kul, det ger öppningar för möten och nätverkande. Gör det, tacka ja, ge dig själv denna glädje, men värdera också dig själv och din egen tid och #tabetalt.

Traditionell nionde mars #blogg100

Jag är nattvandrare. Jag ingår inte i någon trevlig föräldragrupp, har ingen jacka med logga på ryggen, är inte organiserad, jag bara vandrar omkring på nätterna i största allmänhet. I mörkret. Ungefär som många är dagvandrare. Ibland för att jag förflyttar mig från ett ställe till ett annat om natten. Ibland för att jag gillar natten. Det är en annan värld om natten.

Det är en värld som är tommare, vackrare, ofta mer kravlös men också hårdare, kallare och ensligare. Den som är utlämnad är än mer utlämnad om natten. Nu börjar våren komma. Det innebär att allt fler människor rör sig ute om natten. Ofta unga människor, som umgås med andra unga människor. Precis som vi gjorde när vi var unga. Oftast på ett hyfsat hyggligt sätt, de pratar, skrattar, går omkring, umgås. Precis som vi gjorde när vi var unga. Ibland bråkar de. Ibland glömmer de att behandla varandra med respekt, men i de allra flesta fall på umgås de på ett hyfsat hyggligt sätt. Precis som vi gjorde när vi var unga.

Men ibland händer det att de behöver vuxenhjälp. Antingen för att någon råkat illa ut, eller, oftare, för att de vill slippa råka illa ut. Unga människor är nämligen kloka, och har ofta god förmåga att bedöma risker. Inte alltid, men ofta. Det händer t ex då och då att unga flickor ber att få gå en bit tillsammans med mig, för att de tycker det är obehagligt att gå förbi ett gäng, eller ett par unga eller mindre unga män. Eller som nu senast, att de är rädda för den medelålders man i bil som roar sig med att köra långsamt förbi och ropa oanständiga förslag åt dem.

Allvarligt talat, du snubbe i min åldern, vad sysslar du med? Åk hem och ta saken i egna händer, låt unga flickor gå i fred, utan att behöva lyssna på hur du lever ut fantasier med dina ”skämt”, utan att behöva be en gammal tant att eskortera dem. Jag gör det gärna, det är trevligt att prata en stund med unga människor, men det gör inte ditt beteende ok. Jag fotograferade din bil, det vet du, jag använde blixt för att du säkert skulle se att jag gjorde det, och för att flickorna skulle se att jo, så får man göra, men du är gammal nog att veta bättre utan sådana åthutningar.

Skäms, vuxna karl, du är ett äckel när du uppför dig så och det är inte ok.

I går var det den åttonde mars. Internationella kvinnodagen. I dag är det den nionde mars. Det gäller samma krav på respekt och hövligt uppförande mot kvinnor i dag som det gjorde i går.

Frågor på det?