Sexualundervisning

I Expressen uttalar domaren i det omskrivna våldtäktsmålet sig om vad dominanssex innebär:

 Han säger också att han hör dessa ”nej” och ”sluta” som ofta är ett inslag i dominanssex, har jag nu har lärt mig, kommenterar Ralf G Larsson som var domare i målet.

Och jag undrar – var har han lärt sig detta, denna domare vid Lunds Tingsrätt? Vilken är källan till hans nyvunna kunskap? Och hur kan det komma sig att källan glömde att nämna att dominanssex, till skillnad från våldtäkt och övergrepp, bygger på samtycke?

Vi talade lite om det här med sexualundervisning på Twitter tidigare i dag.  Om jag uppfattade samtalet rätt var vi tämligen överens om att det finns både utrymme och behov av att, förutom heterosexuellt penetrationsex och fortplantning, också prata om områden som samtycke, kommunikation, flirt, signaler, olika variationer av sexuella aktiviter, hbtq, respekt, relationer och var man kan lära sig mer.

Det säger sig själv att sexualkunskap är ett så stort och komplext ämne att det inte kan avhandlas på en temadag eller en handfull lektioner under högstadiet. Tvärtom – sexualkunskap behöver belysas och beröras och betraktas från så många olika vinklar det någonsin går att tänka sig. Vi behöver prata om skillnaden mellan övergrepp och samtycke, mellan vad som är en del av leken och vad som inte är det, och hur vi förhåller oss när vi är osäkra. Vi behöver läsa böcker, romantiska kyska kärleksromaner likaväl som haussade Fifty Shades of Grey tillsammans och prata om vad det egentligen är som pågår i berättelsen. Vi behöver se och diskutera filmer, såväl enkla Hollywoodska kärlekshistorier som porr. Vi behöver besöka muséer, virtuellt och i verkligheten, och se utställningar om kärlek och sex och relationer. Vi behöver besöka ungdomsmottagningen, RFSU etc tillsammans med alla elever, både för att få del av informationen, och för att faktiskt rent konkret visa var dessa håller till, hur det ser ut där, och vad som väntar den som kommer dit själv sedan, ensam eller med en kompis. Vi behöver prata om kön och genus, om sexulitet och kärlek, om lust och passion och om flirt och förälskelse, om äktenskapslagstiftning, sambolagar, läsa om statistik och traditioner, och vi behöver göra det mycket och ofta och i många ämnen.

Hur når vi dithän, tro?

Annonser

Skolan och Pisa och det där ni vet

Pisaresultaten var inte så stjärngnistrande för svensk del. Tidningarna turas om att analysera och komma fram till dels att krisen beror på att friskolorna antingen tar de duktiga eleverna eller att de duktiga eleverna sviker genom att fly till friskolorna, dels på att lärarna har för dåligt betalt. Vi får också veta att eftersom svenska skolans paradgrenar är de till synes mysigt omätbara grenarna kreativitet, entreprenörskap och fantasi, så är inte mätningarna riktigt rättvisande. Eftersom de mäter det svenska skolor är dåliga på, och inte det svenska skolor tycker de är bra på.

Och där tror jag månne det kan vara så att en del av problematiken faktiskt ligger.

De där tråkiga kunskaperna Pisa envisas med att mäta, det är ju just de kunskaperna som ligger till grund för och gör det möjligt att utveckla kreativiteten, fantasin och de framgånsrika entreprenörskapen. Alla de där entreprenörerna, vetenskapsmännen, uppfinnarna och kreatörerna som ibland triumferande lyfts som exempel på hur fantastisk det går att bli utan traditionell skolgång har en gemensam nämnare: de är grundligt kunniga, inom sina egna områden och inom många andra. De är ofta nördar, och då menar jag inte i den taffliga tolkningen ‘samlare av kuriositeter’ utan i betydelsen ‘passionerat intresserade, kunniga, och ivriga på att nätverka, dela med sig av sitt kunnande och få del av andras kunskaper’. Visst stämmer det att de ibland hoppat av utbildningar, men aldrig för att de saknade förkunskaper för att klara av utbildningarna. Tvärtom – de har funnit att de redan kan det som lärs ut, och därför valt att gå vidare till gå, och inkassera sin belöning.

Kunskap är makt, och de kunskaper som Pisa mäter är i hög grad de baskunskaper som behövs för att en person skall kunna ta till sig och utveckla kunskaper inom andra områden.

 

Morrica om abort

Nej. Hur det gick till när den graviditet som kvinnan önskar avbryta uppstod är inte en relevant frågeställning i sammanhanget. Hur hennes familjesituation ser ut är inte heller en relevant frågeställning. Huruvida hon fattar beslutet efter ett fostervattensprov, ett ultraljud eller någon annan undersökning är inte relevant. Inte heller hur hennes socioekonomiska situation ser ut, hur hennes bildningsbakgrund ser ut, vilken position på arbetsmarknaden hon har. Hennes sexuella preferenser är fullständigt irrelevanta. Inte heller hennes klädstil, religion, kultur eller livsval i någon annan aspekt är det minsta relevant. Det angår helt enkelt ingen annan än henne själv, i sammanhanget.

Att aborten utförs av utbildad, kunnig och respektful personal i steril, välutrustad miljö under kontroll från vederbörliga myndigheter, att hennes medicinska situation följs upp och hon erbjuds stöd och rådgivning efteråt, samt att hon fullt ut kan lita på sekretessen, oavsett om hon är sjutton eller fyrtiosju, oavsett var i landet hon bor, är relevant. Att det är hon som avgör huruvida aborten skall utföras eller inte är relevant. Att hon har samma rättigheter oavsett var i landet hon bor är relevant. Oavsett vem hennes gynekolog är. Oavsett vilken barnmorska hon vänder sig till, oavsett vilken kurator hon möter. Oavsett vilken samhällsklass hon tillhör. Oavsett om hon har pengar eller inte.

Att hon bemöts med exakt samma respekt före, under och efter aborten som alla andra människor är relevant.

Frågor på det?

Lärare, du har ingen aning

Sara Lövestam påminner oss i sitt inlägg på LR-bloggen om något som borde vara självklart men under pågående match så ofta blir bortglömt: Vi har inte en aning om vem som faktiskt sitter där framför oss i klassrummet. Hur öppen vi än upplever att människan vi möter är finns där alltid fler aspekter som hen av en eller annan anledning inte nämner för oss.

Under bokmässan var jag bland annat i Lärarnas Riksförbunds monter och pratade om läsning, om min nya bok och om den här bloggen. Under intervjuntipsade jag bland annat om att man som lärare kan föreställa sig att halva klassen är gay och inte vill berätta det. Inte för att halva klassen ÄR gay (eller vad vet jag, eller vad vet någon förutom varje enskild elev själv), men för att det hindrar de där slentriankommentarerna och generaliseringarna som annars så lätt dominerar. Så att vi inte råkar prata om ”de homosexuella”, som om de är några andra. Möjligen är de inte hälften, men de sitter där och de hör vad du säger.

På samma tema kan man förstås med fördel föreställa sig att hälften av ens elever är transsexuella och inte vill berätta det. Att halva klassen är muslimer och inte berättar det. Att halva klassen är romer, har cp-skadade föräldrar och syskon med downs syndrom. ”Vi” ska inte acceptera ”dom”, för vi lärare har ingen aning om vilka som sitter i klassrummet.

Det är viktigt att vi påminner oss om detta då och då – det är så mycket vi inte vet om människor omkring oss. Oavsett hur väl vi tycker oss känna eleverna i våra klassrum, oavsett hur god relation vi upplever oss ha med dem så finns det saker och ting de väljer att inte dela med oss. Av olika skäl – rädsla för hur det skulle tas emot, dåliga erfarenheter, det upplevs som för privat, kanske har vi helt enkelt inte med saken att göra.  Oavsett skäl måste vi förhålla oss till att så är fallet, och bemöta med varje enskild elev och dennes situation med respekt.

Det är ett gott råd Sara Lövestam ger oss, och inte bara för klassrummet – alla människor vi möter håller delar av sitt liv privat, liksom vi själva gör det. Att påminna sig om att vi inte har en aning om hur dessa delar faktiskt ser ut titt som tätt minskar risken att man oavsiktligt kör en bildlig armbåge i näsbenet på en medmänniska.

#Körslaget på lördag

I morgon är det lördag, det är #Körslaget klockan 20.00 och det är Världslärardagen.

Här i landet får jippot Kanelbulledagen större uppmärksamhet, men i Körslaget i morgon lyfter #TeamRickard en av de viktiga aspekterna i en lärares vardag: elevers skolvardag. Många elever i svenska skolor har det bra, trivs i skolan, lär sig saker och ting och utvecklas.

Men inte alla.

Rickard Söderberg skriver om kvällens låtval:

Jag får alltid så starka inre bilder när jag hör de här textraderna Alla de unga i världen som dagligen förnedras, torteras och mördas för att de är förälskade. Alla som fördrivs av sina familjer, vänner och communities för att de vill kramas. Detta har vi pratat om de senaste veckorna.

Men faktum med att detta sker inte bara i Ryssland, Iran, Uganda o en massa andra länder långt borta. Detta sker också här hemma, och vår uppmaning till att vara stolta riktar sej till alla unga som idag inte vågar gå till skolan för att de är rädda för att bli utfrysta, hånade och slagna.

Mitt ansvar som lärare när det gäller mobbing är att reagera, och agera. Det är inte ok att elever känner sig utfrysta, inte rimligt att någon blir hånad, inte acceptabelt att någon blir slagen i skolan. Min uppgift att ställa mig emellan, att ryta ifrån, att ta ställning och stå kvar.

Varken jag eller någon annan lärare kan vara överallt, vi ser inte allt, vi hör inte allt, vi förstår inte allt vi ser och i lika hög grad som andra människor misstolkar vi det vi ser ibland, men när någon uppmärksammar oss på att något är på tok måste vi reagera, även om det kan vara både skrämmande och kännas riskfyllt ibland.

In the name of love!
What more in the name of love?
In the name of love!
What more? In the name of love!

Tack #TeamRickard för att ni påminner oss om den saken.



Körerna framför två verk var, och innan vi får höra Pride (In the Name of Love) får vi höra den låt som valts av produktionen. Kvällens tema är Max Martin, och #TeamRickard kommer att framföra en unik version. Jag har inte hört den, nej, men jag blir mycket förvånad om jag tar fel.



Så, hur gör man för att rösta för kärlek denna lördagkväll? Enkelt: Ring 099- 402 04 eller SMS:a Rickard till 72 400

I #Körslaget i kväll:

I kvällens populärkulturella höjdpunkt Körslaget kommer körerna att framföra två verk. Ett de valt själva, ett de tilldelats av produktionen.

#TeamRickard är andra kör ut i kväll, och de kommer framföra två smått ikoniska stycken med en hel del gemensamt:

Dels den magnifika dikten Oh Fortuna minst lika magnifikt musiksatt av Carl Orff



Körledarens motivering till musikvalet är så vacker att jag väljer att kopiera den rakt av:

Denna sång är dels ett requiem över de unga personer som fallit offer för hatets och homofobins bila i olika delar av världen. Men den är också ett uttryck för den gränslösa tacksamhet jag känner över att leva på en plats där jag faktiskt inte blir hängd för att min make sover med armen runt mej.

Det är ingen självklarhet, och jag är oerhört ödmjuk inför detta faktum!

Jag är i lika hög grad över att leva i en del av världen där jag kan stoppa handen i min flickväns ficka och värma mina kalla fingrar i hennes varma hand medan en polisbil långsamt rullar över torget bakom oss, och så tacksam mot Rickard och kören för att de lyfter hur viktigt det är för ett samhälle och för alla individer i detta att de mänskliga rättigheterna respekteras.

De kommer dessutom framföra Michael Jacksons Thriller. Den drygt tretton minuter långa videon är den första videon någonsin som hade premiär på MTV, och den visade vägen för ett helt nytt sätt att smälta samman filmistiskt berättande med musikaliskt:



Hur röstar man? Enkelt: ring 099- 402 02 eller SMS:a Rickard till 72 400 ikväll efter klockan 20

Just nu har jag inte mycket att tillägga

En Umeå-rektors triumfatoriska debattinlägg efter ett studiebesök från Finland har väckt viss uppmärksamhet. Han jublar, kanske med rätta, över hur finländarna artigt kommenterat på den höga IT-tätheten i skolan, berömmer elevernas flit även en fredageftermiddag, och lyfter slutligen sin uppfattning att svenska skolan minsann är jättebra, inte bara trots att, utan nästan rent av på grund av att de internationella mätningarna visar att elevernas kunskapsnivåer sjunker stadigt.

Lättad ser jag hur kloka Helena von Schantz pedagogiskt bemöter den euforiske rektorn i sin replik Finlands mål är en likvärdig skola:

Det är heller inte bara den finländska skolan Strandgren kritiserar. Han hävdar att Sverige okritiskt använder internationella provresultat i enstaka färdigheter som enda värdemätare på hur bra skolan är. Vår bristfälliga centrala resultatuppföljning och den ”glädjerättning” som uppstått i konkurrensen om elever har visserligen medfört att resultaten på internationella prov fått större betydelse i Sverige än i andra länder. Men det finns flera andra värdemätare. Larmrapporter från universiteten, resultaten på högskoleprovet, statliga kontroller och utvärderingar, resultaten på NP är några sådana. Det handlar inte heller om enstaka ämnen i de internationella proven, utan om de kunskaper och färdigheter som vi i vårt eget skolsystem uppfattar som de mest centrala. Pisa prövar förmågan att sätta kunskaper i ett sammanhang, att förstå processer, kommunicera, analysera, reflektera, lösa problem.

Jag ser också hur Maria Ludvigsson i SvD kommenterat på rektorns artikel:

Strandgren är medveten om att svenska skolresultat inte helt står sig i erkända internationella jämförelser, men det är snarare själva rankningarna än våra undermåliga resultat han finner anledning att problematisera.

”Inte minst då dessa prov inte självklart mäter vilka kompetenser som är viktigast att utveckla för att som individ och land kunna vara konkurrenskraftiga i framtiden.”

Det är svårt att se på vilket sätt läs- och skrivförmåga liksom matematiska färdigheter inte skulle vara viktiga för såväl individer som länder. När Strandgren framhåller hur andra undersökningar visar att svenska elever har en god innovationsförmåga vill han säkert väl – något lär vi dem i alla fall. Men för att över huvudtaget kunna använda denna talang krävs ytterst goda färdigheter i just språk, matematik och logiskt tänkande.

Och slutligen läser jag Helenas blogginlägg i samma fråga, och känner att just nu har jag inte mycket att tillägga. Jag bara nickar och instämmer:

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.
Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.
I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det.
Jag rekommenderar er att läsa resten av blogginlägget med eftertanke. Vi kommer att återkomma till frågan, gång efter gång, ty priset för den självgodhet rektorn i Umeå uppvisar är förödande högt. För såväl den enskilda eleven som för oss alla som samhälle.