Med goda intentioner

Jag tror de flesta av oss varit med om det, i en eller annan form:

Någon gör, ofta på eget initiativ, i all välmening och med de bästa intentioner, något för oss, och resultatet blir att vi hamnar i en förarglig, besvärlig, komplicerad situation. Det kan handla om tämligen små saker, som att någon i välmening flyttat på den nyckelknippa vi lagt fram för att se den när vi ger oss iväg på morgonen vilket kan leda antingen till att nycklarna blir glömda eller en stunds frustration medan vi letar efter nycklarna, att någon välmenande föser ihop de papper vi precis ägnat tio minuter åt att sortera i en enda hög med en vikt på för att de inte ska blåsa bort när personen öppnar fönstret.

Ger vi uttryck för vår frustration över den uppkomna situationen ser människan i fråga sårad ut och menar att eftersom h*n ju menade väl bör vi inte bara ha tålamod, utan rent av uppskatta den goda intentionen även om det gjorde vår tillvaro otympligare.

Vilket givetvis är än mer frustrerande.

Andra gånger blir det mer komplicerat och konsekvenserna blir större. I Santuario de Misericodia-kyrkan i staden Borja i norra Spanien finns, berättar SvD en väggmålning som börjat bli en aning sliten. En kvinna i församlingen bestämde sig på egen hand för att göra något åt saken, men snarare än att anlita en konservator eller en konstnär plockade hon själv fram pensel och färg och satte igång att ‘bättra på’ målningen.

Det gick sådär, kan man säga.

– Olyckligt nog så bestämde sig en boende som hade mycket goda intentioner för att återställa fresken utan att fråga någon, säger Silvestre till tidningen The Telegraph.

Kvinnan kunde genomföra sitt arbete utan att någon lade märke till det. Först när hon var klar upptäckte besökare vad som hade hänt. En grupp konsthistoriker ska nästa vecka undersöka möjligheterna att återställa den ursprungliga målningen.

De där goda intentionerna och det välmenande syftet, de räcker inte alltid som ursäkt. Konsekvenserna finns där ändå.

 

Språkligheter

.

Eftersom jag vet att den som utsatts för ännu ett påhopp är alltför mild och vänlig för att säga det själv så låter jag Lily Allen formulera det som behöver sägas:

Look inside,Look inside your tiny mind

Now look a bit harder

Cause we’re so uninspired,

so sick and tired of all the

hatred you harbor

Det är inte helt okej att det är okej

Det här med att komma ut, att förtydliga för omvärlden att kärlek är kärlek, men att man personligen inte förälskar sig enligt gängse, traditionella mönster kan vara en pärs, eller en lättnad. Många gånger en blandning, och olika i olika sammanhang.

Att ta emot någon som kommer ut kan också vara en pärs, eller en lättnad. Många gånger är det också en blandning, någonstans emellan sådär. Man kan uppleva att man behöver omvärdera sin bild av personen, samtidigt som man vill visa att man accepterar denna sida hos personen, och kanske också vill undvika att göra ‘en stor grej’ av det hela.

Att det är okej.

I Aftonbladet förklarar Andreas Drakenberg hur det välmenande och vanliga svaret ‘det är okej’ ändå inte är helt okej

Men bara för att hetero och homo lever i symbios i min värld, avspeglar det inte nödvändigtvis verklig­heten, som egentligen präglas av en maktobalans som tar sitt ­uttryck i ”Det är okej”.

Sen när fick heterosexuella rätten att säga ”Det är okej”, som om det vore deras sak att avgöra?­ Varför söker homosexuella ­acceptans för vilka de älskar, när heterosexuella inte gör det?

Visst, de menar väl, men samtidigt underhåller vi den osynliga maktobalansen.

Så vad kan man säga i stället för ‘det är okej’? Tja, det beror givetvis på vem man är, vem det är som kommer ut, i vilken relation man står till personen, i vilken egenskap man tar emot personen. Ett förslag lyder såhär:

.

Under en grå himmel

Efter en plågsamt varmklibbig dag drog så molnen äntligen ihop sig över oss, en sval vind satte rotation på den stillastående luften, temperaturen dalade ner mot det hanterligare 20 graders-strecket och plötsligt, som genom ett trollslag, började hjärnan fungera igen.

Det är alltid lika skönt när det händer.

Det var OS-invigning igår, märkte ni av det? Rickard Söderberg, klokare och uppmärksammare på sånt än jag, talar om den ur ett könsmaktsordningsperspektiv. Själv blev jag så förtjust när Dame Evelyn Glennie dök upp att jag helt glömde det mesta annat. Jag är väldigt svag för duktiga slagverkare och hon är i särklass.

Det innebär i sin tur att det nu kommer att hoppas och springas och kastas och bollas och simmas och dressyrridas ikapp så det står härliga till, allt på en gång och tabeller och kommentatorer och bilder och reportage och kommer att välla över oss från höger och vänster, i tidningar, i tv, i radio, på nätet… överallt!

Vilket ju är fantastiskt, på sätt och vis. Idrottsmännen har lagt timmar, dagar, månader och år av slit, träning och finslipning på att förbreda sig för detta och nu, under dessa två korta veckor, får även de som inte har stjärnstatus chansen att visar upp frukten av sin möda för världen.

Kulturarbetare, musiker, dansare, sångare, skulptörer, poeter mfl har mycket gemensamt med idrottsmän. Arbetsvardagen består av mycket slit, mycket träning, mycket övning, mycket nötande av det som aldrig ses under det upplopp som är en föreställning, utställning eller festival, och det är ett ständigt pågående arbete. Trots detta är uppbackningen från samhället, i form av uppmärksamhet i media, i form av tillgängliga träningslokaler, arenor att visa upp sig på och tid och utrymme för att utöva sitt intresse på hobbynivå, anmärktningsvärt mycket mindre när det gäller kultur än idrott, på såväl amatör som elitnivå. Jag citerar elitoperasångaren Rickard:

droppen kom igår när OSflaggan bars in av några grymma och viktiga världspersonligheter. Kommentatorerna på SVT presenterade dem glatt, men strundatde helt i den som hade med kultur att göra.Daniel Barenboim är tydligen värdig att bära in OSflaggan tillsammans med bl.a. Ban Ki-Mon och Leymah Gbowee, men inte ens värd att nämnas

Symbolfråga kanske, men det stör mej att de inte vet (eller ens bemödat sej att ta reda på) vem flaggbäraren som representerar kulturen är.

Jag vet att det allmännas intresse för Zlatan är större än för Stemme, men det går both ways, och hade media haft samma extrabilagor om dramat bakom hennes debut på Met lovar jag att det efter en tid hade varit lika lukrativt för tidningarna som Zlatans debut med Milan. Och samtidigt hade kulturen fått sen en rejäl boost…

För javisst… få ställen i världen har kulturen ett sådant statligt stöd som i Sverige – samtidigt lever kulturen ständigt på smulorna. På ett undantag. I en mänsklig förblindning av kulturens verkliga värde. Förvisso omätbart. Men där.

Det tycker jag vi kan fundera lite på såhär i OS-tider, eller vad tycker ni?

Om en bok

Det hände sig en gång att en elev gav mig en bok. Dvs det händer ju då och då, ibland som gåva och ibland till låns, och just denna gång var det en gåva jag fick. Boken var denna:

och gåvan var ett förtroende. Oavsett om det eleven varit med om i sitt liv överensstämde med det karaktärer i boken upplever eller inte, så kanske det var, eller kanske inte, så var erfarenheterna och känslor som skildras tillräckligt nära de erfarenheter och känslor eleven ville att jag skulle känna till och förhålla mig till att eleven hade.

Alla de elever man som lärare möter i klassrummen varje dag bär på olika erfarenheter och känslor som de måste förhålla sig till, och det måste man förhålla sig till. Lärare är inte terapeuter, och att förhålla sig till innebär inte att behandla. Men det innebär att känna till, att ta hänsyn till, att väga in i bedömningar och bemötande.

Det innebär små enkla praktiska saker, som att se till att information delges på så många sätt som möjligt – muntligt och skriftlig, digitalt och på papper, i klasskalendern och på tavlan – eller att de böcker man använder i klassrummet finns tillgängliga i fler format än bara det enkla pappersformatet – digitalt och ljudbok t ex – eller att fundera över vilken färg det är på pennan man skriver med på tavlan.

Det innebär också att alltid hålla i minnet att skolviktiga saker som hemläxor, muntliga redovisningar, grupparbeten, pennor och deadlines innebär olika utmaningar, både olika slags utmaningar och olika magnitud av samma slags utmaning, för olika elever.

Elever har ingen plikt att anförtro sig till lärare, men de har rätt att göra det. Och om de gör det så har de också rätt att välja på vilket sätt de gör det. Och de har rätt att bli bemötta med respekt, vare sig de anförtror sig eller inte. Respekt för sig själva som elever och lärande människor, respekt för sig själva som personer med integritet och respekt för det förtroende de gett.

Ja, det gäller ju inte bara när vi får ett förtroende i skolan, men det gäller där också.

Boken är läsvärd i övrigt också.

Tändaren

Tänk om grälet i själva verket handlade om grundläggande saker och var betydligt mer ödesmättat än jag hade förstått. Kanske var det början på något större och omvälvande. Kanske var det en ingång och i dess förlängning fanns Kumikos alldeles egna värld, en värld helt okänd för mig. Jag föreställde mig den som ett stort, mörkt rum. Jag befann mig i detta rum och höll i en liten tändare. Det enda jag kunde se med hjälp av tändaren var ett ynka litet hörn.

Som jag nämnde häromdagen har jag äntligen börjat läsa Murakamis Fågeln som vrider upp världen, och vips, redan på sidan 44, snubblar jag över passagen jag citerar här. Vi har, bland annat hos Mats, pratat lite om vad vi egentligen vet om människor vi upplever oss känna mer eller mindre väl. Murakamis liknelse med det mörka rummet och tändaren ger en annan vinkel än det lite kliniska Johari fönster. Även om vi med en mycket liten tändare kan vi, om vi får tillräckligt mycket tid på oss, utforska det mörka rummet bit för bit. Vi kan belysa hörn efter hörn, våga oss ut i mitten av rummet och se vad som finns där, och rent av få en känsla av att vi har en uppfattning av helheten.

Ändå har vi ingen aning om vad som faktiskt rör sig utanför vårt lilla upplysta område. Vi måste återvända till hörn vi redan utforskat för att veta om de förblivit som de var när vi besökte dem, vi kommer att finna att saker förändrats, försvunnit, tillkommit, och vi kommer aldrig att lyckas belysa varenda liten del av det mörka rummet. Dels för att det är lätt att tappa orienteringen lite i mörker, dels för att vi faktiskt inte vet hur stort det är, hur högt det är i tak, om något gömmer sig däruppe, om här finns dörrar in till ytterligare hemliga rum vi inte vet om etc.

Men med vår lilla tändare kan vi få syn på mycket privata saker, och hur vi behandlar dessa privata saker är rätt avgörande för hur relationen till personen vars hemliga rum vi utforskar utvecklar sig.

Gränsdragningar

DN skriver om de sexuella övergrepp som är vardagsmat i svenska skolor:

Katja Gillander Gådin, docent i Folkhälsovetenskap vid Mittuniversitetet, har undersökt sextrakasserier under 15 års tid. Hon menar att sexuella trakasserier till skillnad från mobbning är ett osynliggjort område. Gränserna för vad som är okej har flyttats fram och trakasserierna har blivit vardag för såväl elever som skolpersonal.

Både pojkar och flickor drabbas. Katja Gillander Gådin visar i en kommande artikel i den välrenommerade vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence, att de sexuella trakasserierna går allt längre ned i åldrarna. Men elever i årskurserna 1–6 har svårt att bli tagna på allvar av vuxna och undviker därför att lyfta problemen, visar hennes djupintervjuer.

Allvarligt talat, det här är inte acceptabelt på någon nivå! Jag skäms, som vuxen och som lärare, när jag läser om lärare som viftar undan övergrepp med formuleringar som ”pojkarna ju bara är kära i flickorna”. Jag skäms över att ett skolväsende som å ena sidan gärna pratar stora ord om hur viktigt det är med trygghet i skolsituationen och rent av utan att blinka lyfter trivseln som viktigare än kunskapstillväxten å andra sidan väljer att blunda och bortse från de vuxnas ansvar att upprätta och vidmakthålla gränser för vad som är acceptabla ingrepp i andra människors integritet.

Hamid Pourassad och Matilda Hellström bekräftar bilden. De går andra året i gymnasiet och sitter i styrelsen för Svea, Sveriges elevråd, som arbetar centralt för att stärka elevråden på skolorna och kämpar mot sexuella trakasserier.

– Skällsord som äckliga hora och fitta har blivit accepterade. Det känns ofta som om skolan står utanför samhällets normala regler, säger Matilda Hellström.

Heja elevråden, ert arbete är oerhört värdefullt, utan er vet jag inte hur det skulle se ut! Men vuxna människor i skolor runt om i landet, det här är inte acceptabelt. Hur tänker ni? Skulle ni finna er i att någon tog sig friheten att klämma er på brösten? Skulle ni finna er i att någon körde upp en linjal mellan benen på er?

Jag finner mig inte i sånt, och jag finner det fullständigt orimligt att någon annan skall behöva göra det.

Barn och ungdomar som tillbringar dagarna i ständig rädsla för att få sin integritet kränkt kan inte samtidigt förväntas utveckla sin kunskap. Att vuxna i skolan tar tillbaka initivativet, tar kommandot, upprättar och vidmakthåller de gränser som gäller borde gjorts för länge sedan. Det har fått gå långt, och kommer att kosta blod, svett och tårar att få ordning på. Det kommer att ta tid, och det kommer att kräva samarbete över hela linjen, men det finns ingen annan väg att gå.

DN-hopping och vårt behov av lyckliga slut

Jag hamnar i DN och tar del av hur Julia Svensson ventilerar sin besvikelse över filmen En Dag:

När jag beklagar mig över min förstörda filmkväll berättar en vän att hon gjorde misstaget att köpa ”En dag”-boken när hon var deppig, eftersom förlaget tryckt ”Må bra-läsning i högsta ligan” på omslaget. Jag får medhåll: hajpen kring denna saga är lurendrejeri.

I recensionsutdragen på Bokus står det: ”Denna charmiga, varma och humoristiska berättelse går rakt in i hjärtat ”. Och en kompis rekommenderade boken som en härlig historia, en sådan ”man kan behöva ibland”.

Svensson väntade sig en romantisk komedi, en historia som efterlämnar ungefär samma känsla som de moderna klassikerna Bridget Jones Dagbok eller Sex and the City. Hon hade längtat efter att se filmen, beskriver hon, och ”häromkvällen befann jag mig i passande stämning. Ensam, trött, lite låg, hade laddat upp med lösgodis och yllefilt” men i stället för den lättsamma verklighetsflykt hon ställt in sig på slutar filmkvällen med att hon, som hon beskriver, gråter och hyperventilerar samtidigt. ”Hur gick det här till?” frågar hon sig upprörd.

”Kan man klaga över att inte bli tillräckligt lurad?” skriver Mats som rubrik till det blogginlägg som ledde mig till Svenssons text, men den underförstådda implikationen att genren romantisk komedi bygger på att tittaren vill bli lurad att, åtminstone för en stund, tro på det lyckliga slutet. Jag har inte sett filmen, men jag har läst boken, och inte ens väldigt tidigt om morgonen innan jag hunnit dricka min första kopp kaffe, den tid på dagen när hjärnan fortfarande är fylld med luddig dimma, hade jag placerat boken i kategorin romantiska komedier.

Aristoteles beskriver hur en gång Homeros skapade mönstret för komedin genom att göra dramatiska föreställningar som inte smädade (som satiren) utan snarare förlöjligade. Vi känner igen den romantiska komedins upplägg, inte sant? Den dramatiska kärlekshistorien, ofta med förvecklingar och missförstånd, de övertydliga men sympatiska karaktärernas överdrivna reaktioner som som får oss att småskratta igenkännande, de uppskruvade känslorna, de komplicerade situationerna dessa känslor försätter karaktärerna i. Det är en svår genre, gränsen mellan en framställning som lämnar oss med känslan av att ‘om till och med den där hopplösa människan får ett lyckligt slut så finns det hopp för mig också’ och slapstick kan vara hårfin.

Har man fått uppfattningen att One Day befinner sig i den här kategorin förstår jag att man känner sig lurad. Det är ingen historia som garanterar ett lyckligt slut, men det är definitivt en läsvärd bok.

Länkarna i marginalen till Svenssons text leder mig till DNs Johan Croneman som belyser en annan sida av fenomenet lyckligt slut när han ställer sig frågande till människors upprördhet över Whitney Houstons död:

Annars mådde jag mest illa under helgen, nej det var inte vinter­kräket, det var väl snarare mediekräket. Det som vällde fram efter beskedet om att Whitney Houston hittats död på ett hotellrum. Herregud, plötsligt var det Maria Magdalena själv som hade avlidit, en helig ikon, ett helgon – inte den artist som hånats och bespottats i över ett årtionde, som hängts ut både på längden och på tvären, vars privatliv både marinerats och grillats i medierna. Man har långsamt men effektivt frossat i bilder på hennes förfall, den ena mer avslöjande bilden efter den andra har vandrat världen runt.

Plötsligt sörjde en hel värld, och när jag i går morse läste på text-tv att man på amerikanska Grammy-galan gemensamt bett en bön för Whitney, då fick det vara nog.

Många förundras över den reaktion Houstons död väckt, en och annan har upprörts över upprördheten, somliga uppfattar den som överdriven och andra uttrycker ett obehag orsakat av vad som beskrivs som frossande i spelade känslor. Jag har inte skrivit mycket om saken, jag lägger inga direkta värderingar i hur man reagerar på nyheten, och min egen relation till artisten Houston består i princip i ett luddigt intryck av att hon tycktes ha aningen sämre andningsteknik, eller möjligen mikrofonteknik, än Mariah Carey när de spelade in en duett till någon tecknad film tillsammans, men givetvis har jag som alla andra noterat den uppmärksamhet och de känslor hennes död väckt.

Orsakerna till dessa känslor är givetvis legio men det som väcker dessa känslor är inte alltid personen Houston, utan det hon kommit att symbolisera: Ungdomsår, en oskyldigare tid då framtiden ännu var ljus och ekonomin syntes i oändlig tillväxt, skönhet. Men också den andra sidan av livet, lidandet, smärtan som finns i att se någon sjunka allt djupare in i droger och missbruk, och det obändiga hopp som väcks med varje löfte om att nu, nu är det på riktigt, den här behandlingen är den som kommer att ha effekt.

Hennes död berövade människor hoppet om ett lyckligt slut på den saga som den offentliga delen av Houston symboliserade. Katarsis i stället för rituell elevation, smärta i stället för upplyftande, och jag förvånas inte om man söker lättnad i den mänskliga närhet som finns i den ritual en gemensam bön utgör, oavsett om det sker på en tv-gala eller någon annanstans, och oavsett hur ytligt och tramsigt det ser ut i andras ögon. Vi vill inte förlora det vacklande hoppet om att det lyckliga slutet faktiskt finns, trots allt.

.

.

Vår minister planerar avgå

I Svd läser jag den tråkiga nyheten att folkhögskoleminister Nyamko Sabuni ämnar lämna politiken år 2014. I och för sig ett helt rimligt beslut, det finns alltför många bänknötare inom politiken som det gör, men hennes tydliga engagemang för de svagare och mer utsatta i samhället ligger helt i linje med folkhögskolans uppdrag och arbete.

Dessutom tycker jag personligen att det, fullständigt ologiskt och helt irrelevant på alla sätt, är lite kul att den snyggaste ministern i regeringen är just folkhögskoleministern.

Den öppna dörren

En reflektion kring dörrar får mig att fundera på det här med arbetstid igen. Texten handlar om hur det är att vara chef, men jag kan tänka mig att jag inte är den enda lärare som känner igen sin arbetsvardag i beskrivningen:

Jag har ett stort gäng med direktrapporterande personer. För dem står min dörr alltid öppen, det är något som vi chefer fått lära oss är viktigt. Open door policy! Problemet är att jag faktiskt blir avbruten hela tiden. Jag får inte göra klart det jag håller på med, jag får ingen arbetsro. De små stunderna hackar upp hela min dag och jag undrar hur effektiva de där samtalen egentligen är.

Jag är en fasligt opraktisk kollega på många vis, en sån som behöver långa oavbrutna sjok av ostördhet för att kunna tänka, reflektera och komma fram till något. Och när jag säger ostördhet så menar jag det på eremitnivå. Tänk svårtillgängliga grottor. Tänk Kappadokien. Varje avbrott, hur vänligt, litet, hövligt eller omtänksamt det än är, i det läget gör att jag måste backa tillbaka en bit och börja om därifrån. Det gäller när jag planerar, det gäller när jag förbereder och efterarbetar, och det gäller i särskilt hög grad när jag ger feedback på elevers arbete.

Signaturen Pia Plopp, som skrivit artikeln, har en fundering på hur hon skall lösa problemet:

Vad skulle hända om jag ställde lite större krav på de som traskar rakt in på mitt rum? Om jag bad om möjlighet att förbereda mig? ”Jag tycker att det är viktigt att det blir ett givande samtal och därför vill jag veta innan vad det är du vill diskutera. Jag vill även avsätta tid så att jag kan fokusera ordentligt på just dig och ditt ärende.” Typ.

Efter den här kaotiska veckan, med en miljard spontansamtal om allt från serverkonfigurering till kärleksproblem, har jag bestämt mig för att göra ett litet experiment. Mina medarbetare kommer att få veta hur jag fortsättningsvis vill att vi kommunicerar. Att jag mer än gärna tar mig tid, men att jag vill skapa bättre förutsättningar för mig att kunna vara en engagerad samtalspartner och ledare.

Det är ett sätt, att strukturera och avgränsa sin tid på arbetsplatsen, helt enkelt tala om att mellan klockan X och klockan Y är jag helt tillgänglig, men från klockan Y till klockan Z måste jag fokusera på mina andra arbetsuppgifter.

Jag använder en annan metod – när jag befinner mig på skolan (och inte har lektion, givetvis) är min dörr bildligt talat (mitt arbetsrum ligger i biblioteket, och jag delar det med kollegor, så den bokstavliga dörren är stängd av hänsyn till andra än mig) öppen, och jag ägnar mig åt de där mer pyssliga arbetstuppgifterna som inte kräver att jag går in i eremit-läge, och blir inte det minsta störd när än det knackar på dörren och någon kikar in eftersom det där behov av att prata en stund om ett eller annat, fråga om något, be om hjälp eller råd eller bollplankande eller vad det nu kan vara uppstått. Är jag på skolan är jag tillgänglig. Det är rätt skönt.

Eremitdelen av arbetet förlägger jag till förtroendetiden, helt enkelt, och ägnar mig åt någon helt annanstans.

Så gör jag, och det funkar ypperligt för mig. Andra gör på andra sätt. Jag tror det är viktigt att hitta sina rutiner kring det här med ostörd arbetstid och tillgänglighet, och jag tror det är rätt individuellt hur man gör det, inte sant?