Alternativet till fri abort

Alternativet till fri abort är inte söta, knubbiga skrattande små barn.

Alternativet är bakgårdsaborter under ohygieniska förhållanden utan möjligheter till eftervård, femtonåringar som dör av blodförgiftning, unga mödrar som förblöder av desperata fosterfördrivningsförsök eftersom de inte orkar med ännu ett barn, begåvade, intellektuella, inspirerande, inspirerade unga kvinnor som avbryter sina utbildningar i förväg eftersom de inte klarar att gå i skolan och ta hand om ett spädbarn eller två på samma gång.

Abort är ingen preventivmetod – tvärtom. Ordet preventiv betyder förebyggande, och preventivmetoder är metoder som används för att förebygga ohanterliga graviditeter, och därmed för att förebygga aborter. (När vi ändå är inne på ämnet: jag rekommenderar kondom, det förebygger inte bara graviditeter utan också en del andra oönskade konsekvenser av den glädje och det välmående som sex medför, men var och en bör välja den metod som passar en själv och de omständigheter man befinner sig i bäst)

Abort är i de flesta fall en desperat lösning på en desperat situation. Ingen fattar lättvindligt ett beslut om att göra abort, ingen går oberörd därifrån, och ingen skall dömas för att de gjort valet. Det är ett livsomvälvande val, ofta förknippat med såväl sorg som kroppsliga konsekvenser. Den flicka, den kvinna, den människa som väljer att göra abort behöver vårt stöd, vår kärlek och vår förståelse.

Hur var det nu han sa? Den som är utan synd kastar första stenen.

Jag kastar inga stenar. Gör du?

Annonser

En galen värld

.

Klockan är ungefär två. Det är lördag den 23 juli,  natten efter den 22 juli när regeringshuset i Norge sprängdes i en terrorattack och ett stort antal unga människor på läger dödades i en massaker. Att döma av vad media rapporterar ligger samma individ bakom båda dåden, och motivet kan på något vis vara i viss utsträckning politiskt.

USA behöver akut höja sitt skuldtak. Om de inte gör det kommer bland annat pensionsutbetalningarna att ställas in. Den europeiska ekonomin balanserar på en liten liten spindeltråd.

Världen har förändrats.

80%

På väg hem så jag på någon av gratistidningarnas löpsedel att 80 % av de tillfrågade kvinnorna vågar gå ut om kvällen.

Så bra! Visst hade 100 % varit ännu bättre, men 80 är en bra början.

.

Eleven och betygen

Jag sitter och funderar över det här med elevernas rättsäkerhet. Det var ett inlägg av Anne-Marie Körling som satte igång tankarna:

Jag har topp i allt utom i ett ämne, den läraren gillar inte mig så det är svårt för mig att få ett MVG där, säger eleven.

Men vänta! Det är elevens ord. Det handlar om gillande eller inte gillande. Och kanske har eleven rätt. Det kanske handlar om sådant som vad vi innerst inne tycker och tänker om våra elever. Och om det är så – så är det bättre att ge sig i kast med uppdraget i våra styrdokument tänker jag.

Det kan vara så att just den här eleven tar fel, det kan vara så att just den här eleven någonstans långt inne vet med sig att just det ämnet är elevens svaga punkt men inte riktigt vågar erkänna det för sig själv. Eleven i exemplet ovan är bara omkring femton år, och att göra så för att orka slita som ett galet djur och få toppbetyg i alla andra ämnen kan vara en livräddande strategi i det läget. Det ingår i lärarrollen att bjuda på det, liksom det ingår att även om man egentligen tycker väldigt mycket om eleven och gärna skulle sett mellan fingrarna på betygskriterierna gör man inte det. Betyg handlar ju om uppnådda och redovisade kunskaper, inte om huruvida man tycker någon är en fantastisk människa eller inte.

Det kan, dessvärre, också vara så att just den här eleven har rätt. Det kan vara så att hur mycket den här eleven än sliter, hur väl den än uppfyller varendaste litet komma i betygskriteriernas krav för högsta betyget kommer den aldrig att nå dit. Sånt händer.

Motsatsen händer också. Läraren sätter ett glädjebetyg som belöning för hårt slit eller en lyckad charmoffensiv eller någon annan orsak som inte alls har med saken att göra, eleven kommer in på sin eftertraktade gymnasieutbildning och konfronteras plötsligt med en verklighet där de bristande förkunskaperna blir ett handikapp.

Lärare är också människor – jo, det är sant! Det är vi! – och vi bländas i lika hög grad som andra människor av våra känslor. Ibland ännu mer, vi tillbringar vår vardag så nära eleverna och får ta del av så mycket i deras liv att det ibland är näst intill omöjligt att ta det där steget tillbaka och betrakta elevernas redovisade kunskapsnivå så krasst och objektivt som det krävs för att betyget vi sätter skall vara det rätta.

Ändå måste vi. Det handlar om elevernas rättsäkerhet. Både den elev vi i ögonblicket betraktar, och samtliga andra elever. De jämför sig med varandra, tro inte annat, även om det relativa betygssystemet är borta sedan länge  jämför sig eleverna med varandra, och med eleverna som gick året innan, och året innan det. Om de hittar vad de uppfattar som avvikelser kommer de i bästa fall att ifrågasätta dessa, i sämsta fall att ta det personligt. Ett G måste vara ett G, det måste motsvara precis det som står att finna i betygskriterierna. I annat fall bedrar vi eleverna, vi lurar dem på vad de har rätt till.

Anne-Marie lyfter fram en del lösningen – styrdokumenten. Vi måste, utan avvikelser, sätta betygen utifrån betygskriterierna. Inget annat. Inga lokala tolkningar. Inga nedbrutna styrdokumentspillror. Inga resonemang om hur hårt eleven ju slitit, och hur tungt det kommer att bli att behöva motivera inför elevens inflytelserika mamma att eleven inte fick sitt åtrådda MVG.

En annan del av lösningen består i vår dokumentation. Inte bara antal rätt på proven, givetvis, utan om allt det som ingår i kursen, allt vi noterat om elevens arbete och utveckling under läsåret. Detta är vad vi ska grunda vår bedömning på. Vi människor minns fel, vi omtolkar det som varit utifrån det som är nu, vi lägger till rätta, lägger till och drar ifrån. Dokumentationen berättar för oss hur det egentligen gick till. Var det så att Kalles redovisning där i början av November verkligen var så fantastisk som jag tycker mig minnas, eller påverkas min minnesbild av den av den trevliga korg med godsaker Kalles mamma skänkte till oss alla i lärarrummet till julavslutningen? Dokumentationen är opåverkad av godiset. Hur var det med Saras insats i grupparbetet innan sportlovet, var det så otillräckligt som jag minns eller påverkar månne den där jättekonflikten vi hade mellan sportlovet och påsklovet, och hennes tråkiga attityd därefter, min minnesbild? Dokumentationen minns hur det egentligen ligger till med den saken.

Vi har kraftfulla verktyg att använda när vi sätter betyg, och vi måste använda dem. Det handlar om elevernas rättsäkerhet, och den måste vara prioriterad.

Inte sant?

Skolor anmälda till skolinspektionen

Fler och fler skolor anmäls till skolverket, rapporterar både SvD och DN. Föräldrar och elever har lämnat in nästan ett och ett halvt tusen anmälningar bara under det första halvåret av 2010.

Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler tycker att ökningen signalerar något positivt […] Det är en otroligt stor ökning och den gäller alla ärendetyper. En förklaring kan vara att skolfrågor är mycket i fokus och att fler blivit medvetna om sina rättigheter, säger Ann-Marie Begler.

– Skolinspektionen har också blivit en välkänd myndighet […] Det är förstås inte positivt att många barn har det svårt i skolan, men det är positivt att fler anmäler så att det kan bli en förändring, säger Begler.

Det är mycket positivt. Att anmälningarna ökat torde också tyda på att det börjar ha effekt att anmäla, en anmälan leder till något och den som råkat illa ut i skolan upplever att det gör skillnad att anmäla. En stor grupp anmälningar gäller kränkande behandling, och ökningen, säger BEO Lars Arrhenius, beror sannolikt inte på att klimatet i skolorna blivit värre:

Ser man på Skolverkets attitydundersökningar har det inte blivit sämre, utan något bättre. Så kränkande behandling är ett problem som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet tidigare, säger Lars Arrhenius.

Det är ok att säga ifrån när skolan inte fungerar som den ska, när man inte får den hjälp och det stöd man behöver och när man blir illa behandlad. Och det verkar äntligen som om människor upplever att det finns någon som lyssnar när de säger ifrån, och att det gör skillnad.

Det är något bra.

Det finns ingen som helst anledning till oro. Ingen alls.

Det blir allt mindre utrymme för individer att vara individer i vårt samhälle, allt mindre plats att improvisera och göra något som inte precis följer given norm. Ju mer det talas om att reformer och lagar är ‘för individens frihet’ ju mer beskär och begränsar det utrymmet för de flesta människor. Är det inte ‘för vår egen säkerhet’ så är det ‘för valfriheten’ och för varje litet steg blir vår rörelsemån allt mindre.

Idag visar vi ID-kort för att få åka tåg, och får kliva av på okänd plats om vi råkar glömt det hemma. Vi registrerar våra busskort och låter snällt våra shoppingvanor kartläggas när vi drar våra medlemskort och registrerar våra bonuspoäng. För att få komma in på bankkontor passerar vi en vakt, det är bara en tidsfråga innan han börjar fråga oss efter vår legitimation och scannar in den och vi snällt får lägga alla metallföremål i en liten plastlåda medan vi går igenom metalldetektorns båge.

Vi gör allt detta för vår säkerhet, och för vår bekvämlighets skull. Alldeles frivilligt hjälper vi snällt till att begränsa våra liv och vår frihet, och vi är tacksamma för begränsningarna.

På samma gång börjar vi tänka på att det där med ‘för vår säkerhets skull’, det måste ju tyda på att det finns något som hotar vår säkerhet. Något som gömmer sig därute i skuggorna, utanför tågfönstret och bortom medlemskortens trygga upplysta cirkel.

Ju mer vi försöker skydda oss ju räddare blir vi. Ju räddare vi blir ju mer misstänksamma gentemot andra blir vi. Ju mer misstänksamma vi blir ju närmare paranoian kommer vi.

Det enklaste sättet att skrämma någon är att helt apropå, utan påtaglig anledning, plötsligt förklara att det där mörkret därborta, det finns ingen anledning att vara rädd för. Den här sprutan är helt ofarlig. Och det där ljudet, nej, det är absolut inte något farligt.

Kom ihåg det. Det finns absolut ingen som helst anledning att oroa sig för alla dessa steg som vidtas. De är ju för vår egen säkerhet. Ingen anledning att oroa sig. Ingen alls.