Morricas adventskalender, lucka 15

Det är många som sätter upp julkrubbor såhär års, berättelsen om de fulla värdshusen och det unga, gravida paret hänvisade till ett stall återberättas gång på gång, på olika sätt. I många fall avslutas berättelsen när barnet fötts, herdarna uppvaktat, de vise männen lämnat sina gåvor. Men berättelsen har en fortsättning. Herodes skickar ut sina soldater över landet för att dräpa alla småpojkar, och den unga familjen flyr i natten.

I dessa tider kommer många och knackar på vår dörr och frågar om vi har en bädd över. De som kommer till oss i dag har redan stött på soldaterna, de har lämnat tryggheten bakom sig och flyr från blodbadet.

Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia:Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer (Matt 2:17-18) 

Morricas adventkalender, lucka tio

I dag är det dags för Nobelfesten, Nobelprisen delas ut, frackar och vackra klänningar får dansa, vackra menyer aväts och vetenskapen firas och uppmärksammans med glitter och glans.

Som sig bör!

 

Morricas adventskalender, lucka ett

Så är det ännu en gång december, och traditionsenligt öppnar vi den första luckan i kalendern. Det är kallt ute såhär års, det är mörkt en stor del av dygnet, och vi vet alla att det inte bara var den julnatten för drygt 2000 år sedan unga människor desperat sökte lite värme och trygghet.

 

 

 

Frukta inte rädslan

Var inte rädd. Om vi blir rädda vinner de. Om du visar att du är rädd kommer de gå till attack. Var uppmärksam, men agera som vanligt. Var inte rädd.

Som vore de aggressiva, oberäkneliga hundar. Som lösningen stod att finna i en DVD signerad Cesar Millan. De där skrämmande, främmande som tycks suga näring ur vår rädsla, som tycks röra sig i skuggorna, alldeles i utkanten av vårt synfält, bara väntar, avvaktar, för att slå till där vi minst anar det.

Aggressiva, oberäkneliga, såvitt vi kan se och bedöma utifrån vår referensbas irrationella. Ofta, men inte alltid, män, ofta, men inte alltid, från andra cirklar än de vi rör oss i, ofta, men inte alltid, främmande. Ofta, men inte alltid, nära nog för att kännas men inte alldeles här. Ofta, men inte alltid.

Var inte rädd. Bli inte rädd. Visa inte att du är rädd.

Men vi är människor. Vi är reagerande, kännande människor, vi ser det skrämmande röra sig, hastigt, ryckigt ändra position, obönhörligt långsamt glida närmare, precis i utkanten av synfältet, där vi inte ens ser färgerna. Vi är hela tiden medvetna om det. Det skrämmer oss, allesammans. Inte sällan är den som säger till dig att inte vara rädd väldigt rädd.

Och det är i sin ordning.

Vi är alla rädda. Somliga av oss ibland, andra större delen av tiden. Somliga är rädda för tiden vi lever i, folkvandringarna, flyktingströmmarna, miljöförändringarna, samhällsförändringarna. Andra är rädda för stagnation, för att allt skall förbli som det är, aldrig ändras, aldrig vara över. Vi är rädda för det vi inte kan kontrollera, för blixthalkan, för kometnedslag, för att bli instängda, utestängda, för att bli ensamma.

Det är som det ska. Frukta inte rädslan. Den skadar oss inte. Den skärper sinnena, gör oss mer uppmärksamma, ger oss lite mer kraft, lite mer styrka, lite mer ork. Acceptera rädslan. Lägg inte all din kraft och ditt fokus på att kväva den. Det kommer ut ändå, på sätt helt utom din kontroll och vid garanterat olämpliga tillfällen.

Var rädd när världen skrämmer. Det är som det ska. Det är rimligt. Du är en människa, ingen maskin.

Var rädd, men låt inte rädslan sätta dina gränser.

Använd din hjärna. Sluta aldrig tänka. Om du känner synfältet krympa, känner impulsen att skrika högt eller skriva högt på sociala media, stanna upp, dra ett djupt andetag, dra ett till, och så ett tredje. Se dig sedan omkring, läs igenom det du skrivit en gång till innan du postar det, krama närmaste bekant (eller främling). Sjung lite. Håll en hand, någon annans eller i nödfall din egen. Klappa en katt. Eller en hund. Eller en ko. Rabbla alfabetet. Gångertabeller. Gör vad du behöver göra, gör vid behov alltihop och lite till. Bara, sluta aldrig tänka.

Kom ihåg orden Skorpan viskade för att trösta sig själv där i tunneln under mur och vakter, med jorden sipprande in under kragen

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Nästa gång någon säger till dig att inte vara rädd, fråga om du får ge dem en kram. Eller en blomma. Och berätta att det är ok att vara rädd. Det är ok att vara mänsklig.

 

Referenser

Det svenska parlamentariska läget i dag skulle kunna beskrivas som spännande. DÖ ligger bakom oss, och partiledarna tycks pröva den inbördes balansen i ett post-DÖ-parlament. Går det att bara ta ett par steg tillbaka till positionerna som de var innan överenskommelsen, eller är allt förändrat? Var befinner sig i så fall de nya positionerna? Hur mycket kan var och en påverka, och vem är egentligen i allians med vem?

Balansen kommer att hittas, och den parlamentariska vardagen rulla på igen, men i läget just nu gives gott om tillfällen för media att sätta putslustiga rubriker med mer eller mindre genomtänkta referenser. Som här, t ex, Expressen:

I artikeltexten antyds att epitetet används för att ge oss läsare en bild av KD-ledaren som ung och oprövad.

Ebba Busch Thor är grön som partiledare. Men det ursäktar inte hennes ansvarslösa utspel om gemensam budget för alliansen.

Det ansvarslösa utspelet, inte ett gemensamt alliansbesked framhåller andra partiledare med tydligt avståndstagande från såväl uttalande som uttalare, rör ett lätt långsiktigt uttalande om en framtida gemensam allians-budget:

Ebba Busch Thor börjar prata om 2017 års budget och att alliansen borde börja prata ihop sig: ”Min uppfattning är att de samtalen behöver vi ha snarast om när vi kan gå fram med en gemensam alliansbudget”, sade hon till Expressen.

Referensen Ebba Grön, slagfärdig och rubrikvänlig som den är, leder dock åtminstone mina tankar åt ett annat håll än borgerligt partiledarskap. Kaos och politik, definitivt, men på ett annat sätt.

Men kanske vill Expressen faktiskt antyda mer än de gör i artikeln, och väljer just därför denna referens? Det vore lite spännande, vore det inte?

Opolitisk frisyr

En ny påminnelse lämnades mig häromdagen om att min frisyr ibland leder människor till att dra vissa slutsatser om min politiska hemvist. Nu är jag nyklippt. Det påverkade inte, vad jag märkte, mina åsikter.

Jag kan ha fel. Säg till om ni noterar att åsikterna förändras med håret.

Med fransk anknytning

Jag inleder min Boktolva franskt, och hade i dag tänkt blogga lite om hur första intrycket av de Motaigne ger vid handen att det var just det han gjorde – bloggade, om än analogt.

Hade min avsikt, skriver han, varit att söka världens gillande hade jag helt säkert styrt ut mig i lånta fjädrar: min önskan är i stället att däruti framträda i min egen genuina, enkla och vardagliga skepnad […] ty det är mig själv jag målar.

Men jag återkommer till denna tankegång, ty innan jag hann mer än bara börja skriva dräptes i Paris, tillsammans med ytterligare åtta människor, fyra satiriska tecknare vid tidningen Charlie Hebdo. När jag skriver detta vet ännu inte någon vilka gärningsmännen är. De är oviktiga. Det spelar ingen roll vilka de var. De är inte ens stoff på marken.

Det som är angeläget är att detta är en tragedi. Tolv människor är borta.

Det som är angeläget är att detta är ytterligare en angrepp på den svåra och vackra yttrandefrihet som ger oss alla rätt att högljutt i ord och bild protestera mot och rikta världens ögon mot ogärningsmän och missgärningar. Denna yttrandefrihet som ger oss alla rätt att kläcka ur oss dumheter, samtidigt som den förbjuder oss att hindra någon annan från att säga emot och förklara både att och hur yttrandet var felaktigt.

Det är oacceptabelt. Det är ociviliserat. Det är vidrigt.

Jag är ingen satiriker. Jag har knappt humor, så för mig är det omöjligt att plocka upp deras fallna fana. Men jag kan försvara andras rätt att plocka upp den, och bära den vidare.

Ty sådan är min enkla, vardagliga skepnad.

Att tipsa om kultur

Vi är många som gläds åt den möjlighet att snubbla på nya oväntade kulturupplevelser tips från andra människor innebär. Ni vet den där boken någon läst och skrivit upp på Personalen Rekommenderar-tavlan, den där filmen som berörde någon så djupt att hen inte kan låta bli att prata om den, utställningen på ett litet udda galleri som knappt hade råd med annonser etc. Nya perspektiv, nya genrer, nya författare, konstnärer och artister vi inte hade någon aning om att de ens existerade dyker upp på vår horisont.

Ibland passerar dock en liten tanke genom mitt huvud, när jag tittar närmare på det som tipsats om, en liten tanke som frågar sig (eller mig, eller oss båda) huruvida tipsaren tipsade om något som gav hen glädje och förtjusning, eller om tipsaren tipsade om något som hen hoppades skulle ge hen lite kulturcred. I synnerhet dansar den omkring, den där lilla odågan till tanke, när jag frågar tipsaren om vad det är som gör verket så underbart och får ett sånt där generellt, svävande svar som antingen brukar innebära att personen i fråga läst Wikipedia-artikeln i ämnet och inte mer, eller att det är ett tag sedan personen läste/såg/hörde verket och inte riktigt minns, men minns känslan.

Men låt inte min snobbiga vanvördighet stoppa er, tipsa mer! Tipsa mig, och tipsa andra. Tipsa alla, vet ja! Jag vet hur mycket jag själv uppskattar det, oavsett varför tipset ges, jag älskar nya perspektiv och nya infallsvinklar på saker och ting, obskyra, smala, subversiva, populärkulturella, lättsamma, högkulturellt kritikerhyllat och allt därtill.

 

Vi och de, födda till att tjäna oss

Ni har hört det. Många gånger, ni har kanske till och med sagt det i en känsla av självförträfflighet, nöjda med att ha tagit ställning för Det Goda. Varianterna på det där rejäla argumentet, med den alltid outsagda men tydligt självrättfärdigt segregerande undertonen som trumfar in skillnaden mellan ett omfamnande Vi och ett distanserande De:

Utan invandrare skulle Sverige stanna – ingen skulle köra taxi, städa, ta hand om våra gamla, baka våra pizzor, ta hand om våra barn etc etc

Människor fullständigt som alla människor i alla aspekter, sorteras med ett präktigt tonfall av glättad tolerans in i en självklar position av tjänstemännens tjänstefolk, medelklassens guldkant i tillvaron, de svagares stöd och hjälp.

Sålunda har en av grundstenarna till dagens parlamentariska situation lagts. Med den välmenande intentionen att visa upp både sin egen medvetenhet om hur viktig denna tjänande klass är och sin egen generositet och tolerans gentemot dessa andra, de som givetvis har en plats i vårt samhälle, om än inte i vårt Oss.

Fjortonde luckan i Morricas #adventskalender

Onlinespel är inget okontroversiellt ämne, och det finns många som med sitt förakt och sin okunskap lätt dolt talar om hur människor borde kunna låta bli att gömma sig bakom den där skärmen och umgås med sin familj under julen, denna gemenskapens och familjekänslans högtid.

Men jul är mer än mys vid granen, glögg och klappar. (Och låt oss vara uppriktiga, det finns en gräns för mycket mycket mys som är mysigt innan det blir tråkigt) Jul är för många det där tillfället när familjens förväntningar skall framstå som uppfyllda, oavsett om det gäller familjemedlemmars kärleksliv, genus, utbildningsinriktning, ekonomisk status etc. Jul är för många det där tillfället när vänner och bekanta mer eller mindre frivilligt och förtjust försvinner iväg till sina familjer, det mesta är stängt och ensamheten blir påtaglig.

Då är det skönt att gå in genom portalen till den värld där ljusen, lekarna, skratten, gemenskapen välkomnar. Där vännerna möts en stund, även om det sker på bekostnad av familjens krav och förväntningar.  Kan ni för ett ögonblick bortse från att portalen in ser ut som en datorskärm, tro?