Jag inleder min Boktolva franskt, och hade i dag tänkt blogga lite om hur första intrycket av de Motaigne ger vid handen att det var just det han gjorde – bloggade, om än analogt.
Hade min avsikt, skriver han, varit att söka världens gillande hade jag helt säkert styrt ut mig i lånta fjädrar: min önskan är i stället att däruti framträda i min egen genuina, enkla och vardagliga skepnad […] ty det är mig själv jag målar.
Men jag återkommer till denna tankegång, ty innan jag hann mer än bara börja skriva dräptes i Paris, tillsammans med ytterligare åtta människor, fyra satiriska tecknare vid tidningen Charlie Hebdo. När jag skriver detta vet ännu inte någon vilka gärningsmännen är. De är oviktiga. Det spelar ingen roll vilka de var. De är inte ens stoff på marken.
Det som är angeläget är att detta är en tragedi. Tolv människor är borta.
Det som är angeläget är att detta är ytterligare en angrepp på den svåra och vackra yttrandefrihet som ger oss alla rätt att högljutt i ord och bild protestera mot och rikta världens ögon mot ogärningsmän och missgärningar. Denna yttrandefrihet som ger oss alla rätt att kläcka ur oss dumheter, samtidigt som den förbjuder oss att hindra någon annan från att säga emot och förklara både att och hur yttrandet var felaktigt.
Det är oacceptabelt. Det är ociviliserat. Det är vidrigt.
Jag är ingen satiriker. Jag har knappt humor, så för mig är det omöjligt att plocka upp deras fallna fana. Men jag kan försvara andras rätt att plocka upp den, och bära den vidare.
December är en kall månad här på vårt norra halvklot,och på december följer fler kalla månader. För den som har ett hem, en dörr att stänga om sig, ett fönster att titta ut genom, mat att värma på sin spis, en säng att krypa ner i så kan kylan vara nog så mysig. För den som lever utanför ser situationen helt annorlunda ut.
Jag hoppas ni röstat, med hjärtat för all del, men i än högre grad med förståndet, med eftertanke, mod och integritet.
När jag skriver detta är vallokalerna fortfarande öppna, det är köer på många platser och katten är kvar i lådan. Vi följer valvakan i en känsla av att vi gjort allt vi kan, för ögonblicket. När vi vet hur utfallet blir kan vi börja förhålla oss till det.
I dag är valdagen, men jag vet att många många har röstat redan. Själv går jag till valurnorna i dag, jag tycker om att gå dit tillsammans och sedan fira att vi faktiskt har rösträtt. Alla 400 miljoner av oss. Det är värt fira.
För EU är ju inte ‘dom där i Bryssel’, det är inte ‘där nere i Europa’, det är inte ‘efter valet, då…’
På söndag är det dags, det är på samma gång första och sista första valsöndagen. Samtidigt som det är första gången mitt allra yngsta barn går och röstar, och jag är alldeles glatt uppspelt inför detta, så är det sista gången något av mina barn upplever sin första valsöndag. Jag är både stolt och lite vemodig på samma gång.
Tänk, vi är 400 miljoner människor i 28 länder som röstar fram 751 ledamöter till ett gemensamt paralament på söndag. Väldigt många människors röster som vägs in, alla betydelsefulla, alla räknas, oavsett vilket av länderna vi bor i, oavsett vilken ekonomisk status vi lever under, oavsett vilken social status vi har. Det är rätt mäktigt, är det inte?
Den storslagna Eurovisionsfinalen börjar närma sig, redan på tisdag är det dags för den första semifinalen, på torsdag den andra och på lördag slår finalen ut i full blom. Min favorit går ut som nummer sex på torsdag. Utan förbehåll erkänner jag att huruvida det är ett bra startnummer eller inte har jag ingen som helst aning om, men jag anar att så kan vara fallet.
Österrikiska Conchita Wurst har en mycket behaglig röst, charm, ustrålning och glittrande scennärvaro och sjunger rakt genom kameran och tvn om att resa sig som en bländade fågel Fenix ur aska och förvivlan. Jag har stora förhoppningar om att det skall bli ett vackert, hänförande framträdande även den sjätte, och hoppas kunna rösta på Österrike i finalen på lördag också:
Musiken och framträdandet i sig upplever jag utifrån min begränsade erfarenhet som ett rätt klassiskt Eurovisionsnummer. Det är texten och innnerligheten i framträdandet som fångar mitt intresse.
Andra är mer intresserade av skägget. Skägget, och vackra Conchitas skrev. I så hög grad att detta till synes lättsamma underhållningsprogram väcker politiskt rabalder. Bland andra vårt svenska Aftonblad berättar hur Ryssland och Vitryssland protesterar vilt och önskar att de kunde skramla sig till en diskvalificering av årets österrikiska bidrag.
det är kombinationen av skägg och klänning som väckt så mycket uppmärksamhet att det startats namninsamlingar i bland annat Ryssland och Vitryssland för att stoppa Österrikes artist från årets tävling.
– Det påverkar mig inte. För om det bara handlar om mig så kan jag ta det, jag är hårdhudad. Men det här visar mig att mänskliga rättigheter tydligen inte är allmänt förekommande på 2000-talet. Det är urlöjligt. Jag har inte ens ord för det, säger hon till Nöjesbladet.
Vitaly Milonov, who was influential in passing Russia’s anti-gay propaganda law, wrote a letter to Russia’s Eurovision selection committee asking them to not send any contestants to what he called the ”Europe-wide gay parade.”
”Even just broadcasting the competition in Russia could insult millions of Russians,” Milonov wrote in the letter, according to The Guardian.
och Independent berättar hur en föräldraorganisation stämmer in:
”Austria will be represented in Eurovision 2014 by the transvestite contestant Conchita Wurst, who leads the lifestyle inapplicable for Russians [sic],” the All-Russian Parent Meeting petition read.
På grund av ett skägg i kombination med en klänning önskar denna upprörda föräldraorganisation att det förargliga programmet helt enkelt rensas ut ur den ryska statstelevisionens tablå.
Ja Ryssland, Vitryssland o Ukraina; man är värdig att stå på scen o sjunga även om man har både lösfrallor o skägg. Så shut up. /Grande Wurst #ConchitaWurst #Eurovision
Expressen berättar om den svenska betydligt mer balanserade och rimliga reaktionen på konkurrenten:
I den svenska delegationen ser man det som självklart att alla bidrag ska få delta i tävlingen under samma villkor. Sanna Nielsen betonar att mångfalden är en central del i Eurovisions budskap.
– Tävlingen startade ju med att förena alla människor i Europa. Det är musik det handlar om och självklart ska Eurovision vara till för alla, säger Sanna Nielsen.
Tänker du själv ta ställning i den här frågan?
– För mig är det ett ställningstagande i sig att vara med i Eurovision. Genom att vara där visar vi vårt stöd för mänskliga rättigheter och att alla bidrag är välkomna.
Vi lyssnar SVT Forums förstamaj-sändning, och en återkommande formulering blir kvar i mitt medvetande. De fyra studiokommentatörerna talar om hur partierna vill ”fånga” medelklassväljarna, hur de vill ”fånga” de kvinnliga väljarna, hur de vill ”fånga” de otrogna väljarna.
I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:
Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.
Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.
Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.
I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:
Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.
Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår
Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?
Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.
Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.
Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?
Ett återkommande tema i sagor och legender är den magiska kraft som ligger i att känna till och nämna någon eller något vid dess sanna namn. Och som med all magi är bruket av det sanna namnet ett tveeggat svärd. Den som känner någons sanna namn har skaffat sig ett övertag och makt över den benämnde, men samtidigt riskerar den som uttalar det sanna namnet högt att locka till sig och reta upp den benämnde.
I äldre tider använde man sig därför av så kallade noanamn för att tala om saker man fruktade. Man talade om Gråben, Bamsen eller Mickel hellre än att nämna varg, björn eller räv vid deras sanna namn. Genom bruket av noa-namn hoppades man kunna tala om det skrämmande utan att locka faran till dörren. Samma magiska tänkande som vi anar bakom det numera skämtsamma när vi talar om trollen dansar de på trappan.
På Twitter har under ett par dagars tid ett långt, intensivt och stundtals konstruktivt, stundtals rent av upprört samtal ägt rum. Det började med frågan om svenska lärare, rektorer, huvudmän med flera ansvariga i skolan är redo att benämna det faktum att det finns lärare i svenska skolor som av olika skäl och på olika sätt faktiskt är dåliga lärare. Inte alla lärare, inte ens de flesta lärare, men de finns. De finns, och för de elever som drabbas innebär det undermålig lärandevardag och otillräckliga kunskaper för nästa steg i utbildningen. Det är ett samtal som stundtals rör upp känslor. Medan många funderar kring hur den förekommande föreställningen om läraryrket som ett kall påverkar samtalet jämför andra, som så ofta, med näringslivet. Samtidigt ropas efter syndabockar, ifrågasätts vems ansvar det är att avgöra om en lärare faktiskt är dålig, sårade känslor orsakar ledsnad och den lockande, bedrägliga positivismen lyfts som en sköld, tillsammans med uppmaningar om att använda noanamn på det som skrämmer.
Jag finner det bekymmersamt, och har svårt att se hur magiskt tänkande skulle vara till nytta i en skola som dalar i interntionella jämförelser.
Det är dags för skiftesföreläsning på Malmö Högskola igen. I kväll är det Guy Standing, professor i Utvecklingsstudier vid University of London och Mikael Stigendal, professor i sociologi från Malmö Högskola som kommer att prata om prekariat. Begreppet är knappt ett halvsekelt gammalt, och fortfarande okänt för många, trots att det börjar bli allt mer etablerat i samhällsdebatten och samhällsanalysen.
Jag förutsätter att publiken kommer vara fylld av vetgiriga lärare, att vi måste komma i god tid för att få platser samt att där kommer finnas möjlighet att ladda digitala enheter. Den ständiga bristen på eluttag i föreläsningssalar runt om i landet är samtidigt en källa till frustration och ett tyst vittnesmål om hur snabbt framtiden utvecklas i en oförutsedd riktning.
You're no different to me 