Vaf?

Fram till alldeles nyss var begreppet Vaf för mig en mer politiskt korrekt eufemism för interjektionen Va fan?!? och inget mer än så, men språk är, som vi väl vet vid det här laget, precis som universum och världen ständigt i rörelse och förändring.

Vaf är ett förslag från Moderatkvinnorna som, om jag förstår saken rätt, går ut på att man skall ha rätt att ta ett antal dagar ledigt per år, med ersättning mer eller mindre motsvarande vab, för ‘vård av förälder‘.

Jag är skeptiskt.

Annonser

Min lyckliga stjärna

Någon berättade för mig att man vet om man tittar på en planet eller en stjärna helt enkelt för att stjärnor tindrar och glittrar medan planeter lyser med ett stadigt sken, som månen fast mindre. Varför det är så har jag inte riktigt luskat ut ännu, men jag gläds åt att veta detta och känner mig genast mer astronomiskt orienterad*

Det var inte alls det jag tänkte prata om, men jag tänkte att det kanske är kul att veta.

I själva verket tänkte jag prata om något helt annat:

Jag, som är född under en vandrande stjärna, glömmer ibland att andra kan tillbringa tillvaron på ett mindre kringirrande sätt, och vara rätt nöjda med det. Det tycks mig fascinerande på ett exotiskt sätt, att man kan trivas bäst när man kan avgränsa sin tillvaro till ett geografiskt mycket begränsat område, helt utan att känna sig vare sig instängd eller begränsad. Jag anar att de människor som har den förmågan ser världen i ett helt annat ljus än jag ser den, och jag jobbar på att behärska min impuls att fråga ut dem för att försöka få en skymt av deras perspektiv.

Människor är rent generellt ett grundligt fascinerande släkte – så inbördes olika, med så olika önskemål, behov och sätt att tänka, agera, reagera och se på världen. Tack vare detta inte bara kan människor leva överallt på jorden, utan också trivas i alla olika slags miljöer. Och tack vare detta utvecklas och förändras de mänskliga samhällena hela tiden, ofta i förutsägbara, regelbundna mönster men rätt som det är i en helt oförutsedd riktning (att man i efterhand kan se vad som ledde till det som ledde till som ledde till betyder inte att det gick att se i förväg, med det man visste då)

Ja, det var ungefär allt jag har att säga om saken i kväll. Jag tror jag kommer återkomma till ämnet.

.

.

*via det utvidgade lärarkollegiet på Twitter lär jag mig att ”planets reflect light and shine, stars shine producing its own light, a twinkling light” och känner mig ännu mer astronomiskt orienterad. Tack!

8 mars

Det är internationella kvinnodagen i dag. Isabel Allende säger det bättre än jag någonsin kommer kunna säga det:

.

 

Biblioteken, bokförlaget och pengarna

Ordet bibliotek har vi från det grekiska βιβλιοθήκη och det betyder helt prosaiskt boksamling. Det finns många olika slags bibliotek, somliga storslagna andra mer anspråkslösa i sin utforming.

E-böckernas genomslag har i någon mån ändrat villkoren för den som vill låna en populär bok. Det händer ofta att det blir lång kö till pappersutgåvan av en särskilt populär bok, eftersom biblioteken inte kan köpa in hur många exemplar som helst av samma bok. I elektronisk utgåva, däremot, behöver ivriga läsare inte köa utan alla kan få låna samtidigt. Den populära boken om Zlatan har t ex lånats av minst 13 000 människor i elektronisk utgåva, berättar Aftonbladet. På detta har förlaget Bonniers, det förlag som lyckats vinna den goda affären boken är, tjänat 130 000 kronor, eftersom de får 10 kronor för varje elektronisk utlåning. Och utlåningen fortsätter.

Det kan man tänka sig att Bonniers borde glädjas åt. 130 000 kronor är mycket pengar, men, tycker Bonniers, inte tillräckligt mycket. Man föreställer sig nämligen att om färre kunde låna den samtidigt skulle fler i iver att få läsa den i stället köpa den, och förlaget tjäna tio gånger så mycket:

För varje e-bok som köps i en nätbokhandel tjänar förlaget cirka 100 kronor. För varje e-bokslån på ett bibliotek tjänar förlaget cirka 10 kronor.

Enligt Magnus Nytell överväger Bonniers nu flera metoder för att minska gratisutlåningen. En modell är att licensiera bara ett fåtal e-böcker till varje bibliotek, så att bara ett visst antal personer kan ”låna” en e-bok åt gången.

– Man kan också tänka sig att vi väntar lite med att låna ut titlarna som säljer mest, där vi förlorar mest pengar, säger Magnus Nytell.

Jag är inte helt säker på att Bonniers räknar rätt när de räknar potentiella inkomster. Många av de som läst boken har aldrig någonsin läst en bok tidigare. De har sannolikt köpt mycket få böcker, åtminstone till sig själva, och att då föreställa sig att deras första bokinköp skulle medföra ett utlägg på 150 kronor eller mer tycks mig aningen naivt. Det är mycket pengar att lägga på en bok man inte är säker på att man kommer att orka ta sig igenom, hur mycket man än beundrar huvudpersonen. Det kan vara så att Bonniers önskan om att optimera inkomsterna i stället skulle leda till raka motsatsen – de skulle bli utan även en rejäl del av de 130 000 utan att öka försäljningen i sån mängd att det ens kommer i närheten.

Fattigdomsmålet nått. Och nu då?

Det mål FN satte år 1990, att den extrema fattigdomen i världen skulle minska med hälften till år 2015, nåddes redan för två år sedan, visar statistik Världsbanken släppt i veckan, berättar Expressen. Visste ni det? Ni är långt ifrån ensamma om ni svarar nej på den frågan:

Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände.

Alla problem är inte lösta och allt är inte frid och fröjd överallt, det vet vi – målet var att minska den extrema fattigdomen med hälften, det finns fortfarande extremt fattiga människor, det finns fortfarande krig, det finns fortfarande förtryck och miljön mår fortfarande långt ifrån hallon. Men det finns tecken på att världen kan vara på väg att vända i en rimligare riktning.

På drygt 30 år har mödradödligheten i världen minskat med närmare 40 procent. Sedan 1970 har antalet analfabeter blivit hälften så få. HIV-viruset, som för ett par decennium betraktades som ett hot mot civilisationen, skördar allt färre dödsoffer.

Nyckeln till denna utveckling, skriver Expressen, är ”tillväxt och handel”, men inte villkorslöst:

Forskning visar att tillväxtens effekt på fattigdomen minskar av allt för stor ojämlikhet i ett samhälle. Det gäller också att tillväxtens frukter tas tillvara på ett klokt sätt, med investeringar i utbildning, hälsa och infrastruktur. Men utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.

Så hur går vi vidare? Nästa mål torde rimligen vara att en gång för alla bli av med den andra halvan av fattigdom, på ett långsiktigt hållbart sätt, på samma gång som vi utvecklar den gamla miljöskadliga västvärlden i samma riktning.

Går det?

Klart det gör. Vi behöver investera resurser, tid och möda i utbildning, hälsa och infrastruktur.  Inte bara, men bland annat, järnvägar, avfallsåtervinningssystem, energiförsörjning, informationsteknologiska nät behöver utvecklas och underhållas. Skolor behöver tillföras de resurser som behövs, inte det som blir över i kommunens budget, och det gäller lärarfortbildning, dokumentationstekniska hjälpmedel, trådlösa nätverk såväl som skolbyggnader, möblering, material, skolmat och toaletter. Hälsotänkandet behöver genomsyra varje del av det politiska arbetet, hand i hand med miljötänkandet. Jordens hälsa är en förutsättning för människors hälsa.

Och så håller vi det där med jämlikhet i minnet, inte sant?

.

#skolchatt

I årets första #skolchatt är ämnet för dagen det inte helt enkla begreppet entreprenöriellt lärande (försök säga det fort ett dussin gånger efter varandra!) Somliga är grundligt skeptiska, andra entusiastiska, en och annan väljer att förhålla sig saklig och så finns givetvis de entreprenörer som ser en chans att slå mynt av förvirringen.

Hur är det, är entreprenöriellt lärande något nytt, eller är det bara ny förpackning och ny etikett på något redan etablerat och egentligen rätt vanligt? Innebär det att vi skall forma alla elever till entreprenörer, självständiga enheter redo att jobba hårt för att ta sig fram här i världen, smidiga och diplomatiska nog att samarbeta med vem som helst men krassa nog att aldrig lägga alla ägg i samma korg, aldrig go all in utan att likt en räv alltid ha ytterligare en flyktväg? Eller handlar det om den svenska paradgrenen kreativitet? Eller är det något helt annat, något gammalt, något nytt, kanske rent av något lånat?

Välkommen in på Twitter och var med i samtalet, torsdag den 5/1 klockan 20.00

Förskolan och Carema

Jag funderar lite över det här med tillgång och efterfrågan, främst då inom barnomsorgen och äldreomsorgen.

Det har ju skrivits en del om den äldreomsorg som erbjuds av företaget Carema, och jag funderar över hur det kan komma sig att trots att det, föreställer jag mig, finns en efterfrågan på trevliga, trivsamma, trygga äldreboenden och olika slags omsorg på olika nivåer så kan ett företag som Carema så totalt dominera marknaden. Jag tänker mig att t ex mindre boenden i mer hemlik miljö, boenden som specialiserar sig på olika behov och önskemål hos sina boende skulle uppskattas.

Och jag funderar också över hur det kan komma sig att det finns så få förskolor med okonventionella öppettider – föräldrar arbetar kvällar och helger också, och alla har inte möjlighet att ordna barnvakt privat. Det talas en hel del om det förkastliga i att friskolor gör vinster, men mycket lite om den frihet som borde finnas när det gäller okonventionella öppettider. Jag tänker mig t ex att den pedagogiska verksamheten blomstrar under de mer traditionella öppettiderna, och att ett lugnare tempo med mer omsorgsinriktad aktivitet äger rum på kvällstid.

Och jag funderar över vad som ska till för att vi ska få detta större utbud, för att ett gäng föreskollärare skall välja att starta kvälls- och helgverksamhet, för att ett gäng drivna sjuksköterskor, undersköterskor och/eller vårdbiträden skall välja att starta en trevlig liten konkurrent till Carema så oroliga och olyckliga anhöriga inte behöver nöja sig med att slå larm, utan har ett alternativ för sina kära nära. Handlar det om finansiering, om mod eller om kunskap? Eller om en kombination, kanske?

Jag vet inte, men funderar gör jag.