Fattigdomsmålet nått. Och nu då?

Det mål FN satte år 1990, att den extrema fattigdomen i världen skulle minska med hälften till år 2015, nåddes redan för två år sedan, visar statistik Världsbanken släppt i veckan, berättar Expressen. Visste ni det? Ni är långt ifrån ensamma om ni svarar nej på den frågan:

Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände.

Alla problem är inte lösta och allt är inte frid och fröjd överallt, det vet vi – målet var att minska den extrema fattigdomen med hälften, det finns fortfarande extremt fattiga människor, det finns fortfarande krig, det finns fortfarande förtryck och miljön mår fortfarande långt ifrån hallon. Men det finns tecken på att världen kan vara på väg att vända i en rimligare riktning.

På drygt 30 år har mödradödligheten i världen minskat med närmare 40 procent. Sedan 1970 har antalet analfabeter blivit hälften så få. HIV-viruset, som för ett par decennium betraktades som ett hot mot civilisationen, skördar allt färre dödsoffer.

Nyckeln till denna utveckling, skriver Expressen, är ”tillväxt och handel”, men inte villkorslöst:

Forskning visar att tillväxtens effekt på fattigdomen minskar av allt för stor ojämlikhet i ett samhälle. Det gäller också att tillväxtens frukter tas tillvara på ett klokt sätt, med investeringar i utbildning, hälsa och infrastruktur. Men utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.

Så hur går vi vidare? Nästa mål torde rimligen vara att en gång för alla bli av med den andra halvan av fattigdom, på ett långsiktigt hållbart sätt, på samma gång som vi utvecklar den gamla miljöskadliga västvärlden i samma riktning.

Går det?

Klart det gör. Vi behöver investera resurser, tid och möda i utbildning, hälsa och infrastruktur.  Inte bara, men bland annat, järnvägar, avfallsåtervinningssystem, energiförsörjning, informationsteknologiska nät behöver utvecklas och underhållas. Skolor behöver tillföras de resurser som behövs, inte det som blir över i kommunens budget, och det gäller lärarfortbildning, dokumentationstekniska hjälpmedel, trådlösa nätverk såväl som skolbyggnader, möblering, material, skolmat och toaletter. Hälsotänkandet behöver genomsyra varje del av det politiska arbetet, hand i hand med miljötänkandet. Jordens hälsa är en förutsättning för människors hälsa.

Och så håller vi det där med jämlikhet i minnet, inte sant?

.

Om ekomjölk och oekomjölk

Varje gång jag går förbi mejeridisken så reflekterar jag över hur de olika förpackningarna med en liten trevlig grön text som upplyser om att innehållet är ekologiskt blir allt fler, och av allt fler sorter. Och jag gläds. Men jag reflekterar också, varje gång, över att det tycks mig rimligare med att man i stället märkte ut den mjölk som inte är ekologisk. Det ekologiska borde vara norm, det som bara kallas ‘mjölk’ rätt upp och ner, medan den andra sorten borde märkas upp på lämpligt sätt, allt utifrån vad det nu är som gör att den inte är ekologisk.

Ungefär som ägg, ni vet, där man får veta om hönsen sprätter omkring i det fria, sitter i små burar och trängs eller kanske framlever sitt liv i stora hallar och ändå har det tämligen bra.

Så läser jag plötsligt i DN om hur ett överskott på ekomjölk leder till att den ekologiska mjölken hälls i den andra sortens förpackningar. Och jag tänker på hur osannolikt det är att någon som köper den andra sortens mjölk känner sig lurad vid denna information. Att man faktiskt fått ekologisk mjölk trots att man trodde sig köpa den andra sorten. Och sen tänker jag vidare på att hade det varit åt andra hållet, att det plötsligt kommit fram att det i de förpackningar som markerats som innehållande ekologisk mjölk i själva verket innehållit den andra sorten, då hade köparna sannolikt upplevt sig lite blåsta på konfekten.

Arla är liksom halvvägs på väg mot att ändra märkningen till ett mer logiskt system, är de inte? Bara för övriga leverantörer och övriga varor att hänga på.

Varför kostar det mer att välja rätt?

I en kommentar (som jag tyvärr inte hittar just nu) till ett tidigare inlägg (som jag inte riktigt minns vad det handlade om) sa Helena von Schantz ungefär såhär:

Varför kostar det mer att välja rätt? Ekologiska varor kostar mer än andra, kravmärkt kostar mer och billigast av allt är det som varken är bra för människor eller natur.

Frågan dyker upp i mitt oberäkneliga minne när jag läser miljöminister Andreas Carlgrens artikel om regeringens klimatarbete. Artikeln är ett svar på en replik på en artikel Carlgren fick publicerad i förra veckan. Han lägger ut texten om hur Sverige ska gå i förväg, om inspiration och om hur de som är duktiga och engagerade ska känna att hela samhället minsann bidrar:

Runt om i Sverige har jag mött människors underbara engagemang för klimatet och miljön. Många som vill göra mer, minska utsläppen mer, göra större insatser för miljön. Men alla vi som känner detta stora engagemang – villaägare, lägenhetsboende, anställda, företagare, gamla, unga – behöver också veta att andra är med och gör motsvarande ansträngningar. Vi behöver veta att hela samhället ställs på fötter, att vi tillsammans utvecklas på ett sätt som är hållbart för jordens klimat och våra barn och barnbarn.

och jag funderar som Helena – om man nu från regeringshåll menar allvar med klimatsatsningen, och det hoppas och tror jag att man faktiskt gör, varför ska det då kosta mer att välja rätt?

Jo, jag vet, det är lättare att framställa strunt än kvalitet, det går fortare och kostar mindre. På kort sikt. Handlare och producenter kan behöva ha ett väldigt kortsiktigt perspektiv för att få sin ekonomi att gå ihop, men en regering behöver ha ett annat perspektiv. I ett allvarligt menat långsiktigt klimatarbete behöver hela jordbruket och hela handeln ställas om från billigt strunt till långsiktigt hållbart – det som idag kallas ekologiskt och kostar mer behöver bli vardagsalternativet för samtliga. För att detta ska bli möjligt även för den stora grupp som idag inte har något annat val än att välja meny efter kostnaden behöver regeringen använda sig av de verktyg de faktiskt har – genom att mixtra och trixa med skatter, avgifter och bidrag är det möjligt att faktiskt göra strunt dyrt och hållbart till ett alternativ även för den fattige.

Folkhälsobonusen kommer på köpet.

Så, Carlgren, vad väntar du på?

Äntligen!

En god nyhet om tågtrafik i Sverige! Sydsvenskan med flera berättar att kineserna vill exportera sitt kunnande om tåg och järnvägar:

En delegation experter frånKina undersöker i Sverigeom det går att bygga en höghastighetsjärnväg mellan Köpenhamn ochOslo, och däremellan Göteborg.

I en tid när underhållet av svenska tågbanor kritiseras för att vara helt otillräckligt, vill kinesiska företag gärna exportera sin stora kunskap om snabbtåg. I flera europeiska länder används kinesiska arbetare för att bygga stora industriprojekt, och de skulle också kunna bygga järnväg i Sverige.

Tänk vilken enorm skillnad det skulle göra för hela landet om vi investerade i dessa snabbtåg på både härsan och tvärsan. Plötsligt, som genom ett trollslag, vore det möjligt att bo i det som idag är avfolkningsbygd och jobba där jobben finns. Det skulle ge underlag för skolor, butiker, bibliotek, vårdcentraler, förskolor och annan service även i dessa orter, som vips skulle bli en del av världen.

Kommunikation är nyckeln till så mycket här i världen.

Alliansen och framtiden

DN debatt får de fyra partiledarna i alliansen utrymme att beskriva regeringens framtidssatsning:

Framtiden formas av våra idéer och de beslut vi fattar nu. För att de besluten ska bli de bästa tänkbara för Sverige, dagens medborgare och kommande generationer behövs en bred och öppen framtidsdiskussion. Redan i dag sker en kontinuerlig politikutveckling med viktiga framtidsdiskussioner inom våra fyra partier. Det behövs samtidigt en framtidsdiskussion också inom ramen för alliansen och vårt arbete som regering.

Nu tar vi ännu ett steg för att lyfta Sveriges framtidsfrågor. Regeringen kommer under hösten att tillsätta en Framtidskommission. Kommissionen ska bestå av alliansens fyra partiledare samt fristående representanter och experter med kunskaper som representerar olika framtidsdimensioner.

Framtidskommissionen kommer att ledas av statsministern och får i uppdrag att beskriva de centrala samhällsutmaningar som Sverige behöver fokusera på mot 2020. Senast den 1 mars 2013 ska slutrapporten presenteras.

Det låter väl bra, gör det inte?

Nja.

Det är bra att man tänker på framtiden, och funderar över vad som kan komma. Men den sortens tvärsäkerhet som antyds i artikeln har en tendens att komma tillbaka och bita en i näsan.

Det enda vi säkert vet om framtiden är att den kommer, och att mycket kommer att vara ganska precis som idag, och mycket inte ser ut som vi tror att detkommer att se ut. Vi kan, och bör, planera för den, men vi bör göra det helt och fullt medvetna om att vi inte alls vet vad vi egentligen planerar för, att utvecklingen kan vika av åt ett helt annat håll än vi föreställt oss, beslutat oss och planerat. Rätt som det är blir det revolution någonstans. Rätt som det är dyker det upp något nytt som vi knappt föreställt oss idag. Rätt som det är rycker naturen undan marken under fötterna på oss, eller trenderna skiftar radikalt.

Då är det väldigt bra om vi är på det klara med att vi trots aldrig så fina slutrapporter bör vara beredda på det oväntade, och planera för att det kommer. Fast vi inte vet vad det är.

Och så var det detta med globaliseringen. Visst tänker man på det i framtidsdiskussionerna, men än en gång bekymrar tvärsäkerheten mig:

I Globaliseringsrådet under förra mandatperioden öppnades en diskussion om Sveriges möjligheter att hävda sig i en global värld med hårdnande internationell konkurrens. Det bidrog till att väcka flera viktiga frågor och belysa områden där Sverige behövde reformer för framtiden.

Utbildning, forskning, innovationer, företagande och entreprenörskap var några viktiga delar där flera förslag nu är på väg att bli verklighet. Bland annat har regeringen påbörjat arbetet med en nationell innovationsstrategi. Vi ska fortsätta att skapa bästa möjliga grund för arbete och företagande så att jobben kan bli fler samt komma fler till del. Vi vill se ett sammanhållet Sverige där fler får bli en del i arbetsgemenskapen och färre människor sitter fast i utanförskap. Så skapas den utvecklingskraft Sverige behöver för framtiden.

Är man t ex verkligen alldeles säkra på att nationer kommer att ha samma politiska och ekonomiska funktion i framtiden?

.

Vad ska vi tillverka nu då?

I Expressen ger Ulf Nilsson än en gång sin syn på tillvaron. Jag vet inte hur många som delar hans tydligt uttalade tankar om att det var bättre förr, vi måste titta på hur vi gjorde då och göra likadant igen så kommer vi att komma tillbaka till det som var då. Den här gången skriver han om hur Sverige måste tillverka något, måste tillverka något, saker, måste sälja saker, det är där framtiden ligger:

Precis som Saab bilen en gång utvecklades ur Saab jetplanet måste vi utveckla nya produkter, nya metoder, nya strategier för att få världen att köpa svenskt […] Den stora frågan i Sverige är – tack och lov – betydligt fredligare. Vad ska vi, svenskar och nysvenskar, försörja oss med? Vad ska vi tillverka? Vilka nya idéer har vi? Hur ska vi utbilda våra tekniker och ingenjörer så att de ligger på spets i världen?

Hur är en bra fråga i sammanhanget. Hur utbildas ingenjörer och tekniker i Kina eller i Indien idag? Ungefär så, ty det är mot dem svenska ingenjörer konkurrerar om jobben. Medlemmar av regeringens Teknikdelegation bekymrar sig också över det svenska utbildningsläget:

 Samhället står inför många utmaningar som kräver både allmänbildning, problemlösningsförmåga och ingenjörskompetens. Det blir inte bättre av att intresset för lärarutbildning inom naturvetenskapliga och tekniska ämnen är katastrofalt lågt och att den svenska definitionen av behörig lärare är mer fokuserad på pedagogisk kompetens än på ämneskompetens. Hur duktig pedagog man än är blir det svårt att lära ut matematik om man inte kan matematik själv!

Och när man väl utbildat sig till svensk civilingenjör i en global värld ska man, som Fredrik Härén framhöll i ett föredrag redan på den tiden då Volvo och SAAB var amerikanska företag, konkurrera med ingenjörer som har läst samma läroböcker, hanterar samma datorer, har ett minst lika stort nätverk, kan fler språk och jobbar för lägre löner:

.

.

I dag berättar media att industriarbetarna i SAAB nog kommer att få sin lön den här månaden också. Det är ett tag sen de faktiskt hade något jobb att utföra, underleverantörerna har inte fått betalt och därför slutat leverera, Europeiska Investeringsbanken kommer inte att ställa upp med mer pengar i företaget förrän ekonomin stabiliserats. Trots ett rykte om att ett anonymt kinesiskt företag ska ha lagt ännu en order är det inte från bilförsäljning de utlovade lönepengarna kommer, utan SAAB har lyckats sälja en del av sitt fastighetsbestånd.

SAABs plågsamma dödskamp berör oss, som nation, djupare än andra företagsnedläggningar, trots att det rör färre arbetare än t ex nedskärningar inom den offentliga sektorn eller har mindre påverkan på samhället än det slarvigt skötta sjukförsäkringskaoset. Jag tror att det beror på SAAB symboliserar det trygga folkhemmet, det som byggde på stora tunga industriers omättliga behov av arbetskraft. SAAB drar med sig kulisserna i fallet, och bakom kulisserna finns något annat än det vi ser framför oss när vi tänker ”Sverige”, och det gör ont.

.

.

Det är inte bara Grekland som måste vänja sig vid tanken på en ny livsstil. Det gäller oss också. Nilsson har rätt i en sak: de ingenjörer som utbildas i Sverige måste vara i paritet med de indiska. Minst. Men inte för att tillverka souvenirer och små trevliga saker som vi kan sälja till omvärlden, utan för att vara en relevant del av den globala ekonomin.

Bileran

Jag vet hur de kämpar och håller på, för att få SAAB på rätt köl och att det ska gå bra för SAAB, sa Maud Olofsson, och jag känner verkligen starkt för de här anställda som gör allt vad de kan för att det ska lyckas, och samtidigt får det här beskedet. Samtidigt är det viktigt att säga att det är SAAB som bolag som är ansvarig för detta. Det är de som måste klara ut det med sina anställda, det är de som bär ansvaret för SAAB, och det är också de som måste hitta den finansiella lösningen.

och beskedet hon pratar om är givetvis de uteblivna lönerna. Varken arbetare eller tjänstemän får ut sina löner, och i media möter oss bilder av ledsna arbetare som tappert planerar att fira midsommar ändå, för barnens skull men oroar sig för hur de ska klara sig på längre sikt. Kinesiska Pa Dang säger enligt SvD att

 Det förändrar inga av våra tidigare planer. Saab har tillfälliga finansiella svårigheter och problemen är inte fundamentala, säger Wang Yin, sekreterare i styrelsen för Pang Da, till Bloomberg News […] Pang Da, som har en stor säljarorganisation, har redan betalat drygt 400 miljoner kronor till Saab i förskott för 1 900 bilar som ska levereras i höst.

Samtidigt som SAAB försöker avyttra fastighetsbeståndet för att få in pengar att betala löner överväger facket att helt enkelt begära företaget i kokurs. Det skulle bland annat innebära att den statliga lönegarantin går in och betalar de uteblivna lönerna. Det skulle också innebära, framför allt för Trollhättans del, att man tvingades tänka i helt nya banor.

Jag är inte tillräckligt insatt i bilbranschen, men utifrån betraktat ser det ut som att Trollhättan klamrar sig fast vid en mycket liten planka medan skeppet sjunker i bakgrunden. Och inte bara Trollhättan – i Ljungbergs blogg läser vi om hur biltrafiken på många håll i världen har nått sin topp och nu är i avtagande:

Från 2004 och framåt kan man konstatera att bilanvändningen toppat i många städer i USA, Australien och även Europa. Och i en hel del städer har den faktiskt börjat minska 1995-2005: London (-1,2%), Stockholm (-3,7%), Zurich (-4,7%), Atlanta (-10,1%), Houston (-15,2%), Los Angeles (-2,1%) och San Franscisco (-4,8%).

Man lyfter fram sex olika möjliga orsaker till utvecklingen: 1-timmes pendlingsgränsen, ökningen av kollektivtrafiken, förtätning, äldre befolkning, urbanismen som trend och de höjda bränslepriserna. Alla dessa spelar in, och har också kombinationseffekter. Det är intressant att konstatera att stadsutglesningen, urban sprawl, enligt forskarna idag minskar i många amerikanska och australiska städer ( tex Melbourne, Los Angeles, San Diego etc) men fortsätter att öka i europeiska (Frankfurt, Hamburg, Zurich t ex). Måste vi alltså göra om det amerikanska misstaget först?

[…] Att detta får ekonomiska konsekvenser är tydligt. I sitt brev till aktieägarna dissar den 70-åriga miljardären (han har sådär 900 av dem) Warren Buffet både Scania och Volvo för sin lastbilssatsning. Framtiden tillhör tågen säger Buffet som investerat stort i tågsystem. Och han bör vara rejält ledsen på republikanerna som lyckats bromsa nästan alla Obamas planer utom i Kalifornien.

När skall vi i Sverige börja ta denna utveckling på allvar? Eller skall vi vänta till utglesningen fått fortgå ett steg till?

Visst är det tungt att se SAABs plågsamt långsamt men synbarligen obönhörligt falla, men med ständigt stigande bränslepriser, peak oil framför näsan, och en transportbransch i omvanling så är det kanske dags? En fabrik utan produktion, utan leveranser från underleverantörer och som slutat betala ut lönerna, är inte det en redan död fabrik?