Biblioteken, bokförlaget och pengarna

Ordet bibliotek har vi från det grekiska βιβλιοθήκη och det betyder helt prosaiskt boksamling. Det finns många olika slags bibliotek, somliga storslagna andra mer anspråkslösa i sin utforming.

E-böckernas genomslag har i någon mån ändrat villkoren för den som vill låna en populär bok. Det händer ofta att det blir lång kö till pappersutgåvan av en särskilt populär bok, eftersom biblioteken inte kan köpa in hur många exemplar som helst av samma bok. I elektronisk utgåva, däremot, behöver ivriga läsare inte köa utan alla kan få låna samtidigt. Den populära boken om Zlatan har t ex lånats av minst 13 000 människor i elektronisk utgåva, berättar Aftonbladet. På detta har förlaget Bonniers, det förlag som lyckats vinna den goda affären boken är, tjänat 130 000 kronor, eftersom de får 10 kronor för varje elektronisk utlåning. Och utlåningen fortsätter.

Det kan man tänka sig att Bonniers borde glädjas åt. 130 000 kronor är mycket pengar, men, tycker Bonniers, inte tillräckligt mycket. Man föreställer sig nämligen att om färre kunde låna den samtidigt skulle fler i iver att få läsa den i stället köpa den, och förlaget tjäna tio gånger så mycket:

För varje e-bok som köps i en nätbokhandel tjänar förlaget cirka 100 kronor. För varje e-bokslån på ett bibliotek tjänar förlaget cirka 10 kronor.

Enligt Magnus Nytell överväger Bonniers nu flera metoder för att minska gratisutlåningen. En modell är att licensiera bara ett fåtal e-böcker till varje bibliotek, så att bara ett visst antal personer kan ”låna” en e-bok åt gången.

– Man kan också tänka sig att vi väntar lite med att låna ut titlarna som säljer mest, där vi förlorar mest pengar, säger Magnus Nytell.

Jag är inte helt säker på att Bonniers räknar rätt när de räknar potentiella inkomster. Många av de som läst boken har aldrig någonsin läst en bok tidigare. De har sannolikt köpt mycket få böcker, åtminstone till sig själva, och att då föreställa sig att deras första bokinköp skulle medföra ett utlägg på 150 kronor eller mer tycks mig aningen naivt. Det är mycket pengar att lägga på en bok man inte är säker på att man kommer att orka ta sig igenom, hur mycket man än beundrar huvudpersonen. Det kan vara så att Bonniers önskan om att optimera inkomsterna i stället skulle leda till raka motsatsen – de skulle bli utan även en rejäl del av de 130 000 utan att öka försäljningen i sån mängd att det ens kommer i närheten.

Svarta får och pirater

Om man är en ung människa fascinerad av böcker och tycker om att studera, men lever i ett sammanhang där normen är att böcker betraktas med misstänksamhet och akademiker föraktfullt avfärdas som odugliga veklingar med mjuka händer, händer det att man, i rädsla för att bli avslöjad som sammanhangets svarta får med alla de sociala konsekvenser det innebär, gömmer sin bokhylla som något skamligt.

Min poäng är att det är inte enbart elevernas inställning som leder till ointresse, och att det finns tydliga poänger med läxtid i direkt anslutning till skoldagen. Det ger bland annat en och annan utrymme att faktiskt utveckla sidor det inte riktigt finns utrymme att utveckla i vardagen utanför skolan.

.

Hos Metabolism och Tysta Tankar funderas också över detta med betydelsen av elevens vardagssammanhang.

Förskjutning i lasten

Det viskas i vinden att detta med att tillhöra den exklusiva gruppen kring kungahuset har fått lätt slagsida. I dag är det advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg som, berättar Expressen, efter ett glödande försvarstal i Aktuellt där hon avfärdade de omtalade bilderna med argumentet att en gång kriminell alltid opålitlig, plötsligt befinner sig i en mindre stabil position:

Generellt kan man ifrågasätta om man kan säga att bara för att man är dömd för ett brott saknar trovärdighet. Hon borde understryka att hon talar utifrån sin egen uppfattning, hon har ingen rätt att tala för oss allihop, säger advokat Leif Silbersky. Enligt advokat Claes Borgström strider uttalandet mot basal grundkunskap och grundvärderingar som advokater har. Borgström utvecklar: […] Man kan inte frigöra sig känslan att hon gör så här just på grund av hennes medlemskap i Kungliga patriotiska sällskapet, och att hon känner kungen och drottningen personligen. Det gör det hela ännu mer anmärkningsvärt. Claes Borgström har talat med ett antal advokater med samma uppfattning. Efter lång­helgen ska advokaterna diskutera sin inställning till Anne Rambergs framtid inom samfundet. […] Advokat Magnus Lundh är av samma åsikt. – Om hon möjligen hade sagt att hon uttalar sig i egenskap av vän till de här människorna, hade det kanske inte ens räckt, men nu uttalade hon sig i egenskap av generalsekreterare, och det tycker jag är rent åt helvete. Det är så allvarligt att hennes ställning måste ifrågasättas, säger han.

Hennes före detta make Fredrik Ramberg, också advokat, hotar enligt Aftonbladet och sin advokat Claes Lundbladh (som av en tillfällighet numera är sambo med Rambergs fd fru) med att stämma bokförlaget Bladh by Bladh som ger ut boken Den Svenske Gudfadern. Rambergs namn nämns inte alls i boken men han känner sig ändå kränkt, i sin ställning får man anta eftersom det som nämns i boken är en icke namngiven advokat.

Kungen kommer att gå till historien, kanske inte bara som ”strippkungen” utan kanske rent av som den siste kungen av Sverige, det återstår att se. Populariteten sjunker, sägs det, men skvallerintresset har aldrig varit större. En spännande fråga är när förskjutningen i lasten blir kritisk.

Läromedelstankar från Almedalen

Johnny Olsson, riksdagskandidat för Piratpartiet, berättar om en debatt som enligt programmet borde handlat om läromedel och upphovsrätt men mer handlade om skolor och resurser, skriver han:

Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet.

Den kommunala skolans finansiella situation har vi pratat om många gånger, och kommer sannolikt ha anledning att återvända till, och det gläder mig att den bekymmersamma verkligheten nämns även i Almedalen, mitt bland alla blanka löften om miljonregn från både vänster och höger, även om det råkade ske i en debatt som skulle handlat om något annat. Men, skriver Johnny:

Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på scenen, så kläcktes det en idé. För en av deltagarna lyckades producera en konstruktiv tanke om att läromedelsförfattare kanske borde ha betalt för själva produktionen, snarare än i form av royalties.

Här är en idé som kanske skulle kunna lösa en del problem: Se till att läromedelsförfattare får betalt för själva produktionen, inte för försäljningen. Skolverket eller motsvarande ska vara beställare, och istället för att betala för inköpet av böcker (skolornas egna inköp eller studenters via studiemedel) så betalar samhället redan vid själva framställandet. Villkoret är att läromedlen är licensierade under Creative Commons och på så vara allmän egendom. Det är rimligt. Saker som betalas av allmänheten ska tillhöra allmänheten.

Tanken om Creative Commons är god, men jag har svårt att föreställa mig att vare sig förlagen eller författarna är villiga att beställningsskriva efter skolverkets önskemål, och tanken på statligt standardiserade och kontrollerade läromedel smakar lite för mycket diktatur för att vara riktig behaglig. Jag hoppas verkligen att denna tankevurpa är ett utslag av en kombinationen information overload och hastigt nedtecknade början på tankegångar.

Nästa tankegång är också värd att kommentera:

Mattias Bjärnemalm var inne på att framställning och sammanställning av läromedel mycket väl kunde vara en del i lärarutbildningarna, men vi hann inte utveckla tankarna längre än så innan vi var tvungna att rusa åt varsitt håll.

Det är en riktigt formidabel idé. Lärarstudenterna skulle inte bara få tillfälle att praktiskt arbeta med och dra nytta av de senaste forskningsrönen, de skulle också med detta ges tillfälle att grundligt få insikt i den inte helt självklara konsten att lägga upp ett helt läsår. Just detta är ett vanligt förekommande önskemål – man får öva sig på att lägga upp lektioner, och ibland lite längre projekt, men att planera ett helt läsår så att inga moment utelämnas och saker kommer i en sådan ordning att det ena bygger på det andra är något som tydligen knappt nämns. Genom att handgripligen skapa läromedel för ett helt läsår tillsammans med andra studenter och med erfarna lärare och lärarutbildare som bollplank och handledare tror jag många skulle känna sig bättre förberedda när det är dags.

Den ekonomiska ersättningen för ett användbart och publicerat läromedel vore sannolikt välkommen den också, som student lever man inte fett.

I Skövde? Oj!

Två har anhållits för fildelning i Skövde, berättar Expressen. Oj, i Skövde av alla ställen, jag trodde det var en liten oskyldig prick på kartan. Är det en sån ruskig fildelarhåla?

Nej, givetvis var det bara en lustig syftning i rubriken. Resten är inte lika lustigt. Två unga män har anhållits misstänkta för brott mot upprättshovslagen:

Misstanken är att de ingått i ett större virtuellt nätverk som olovligen lagt upp filmer, ofta innan de ens haft premiär. Brotten ska ha begåtts mellan 2008 och mars i år, säger Fredrik Ingblad

Ingblad är kammaråklagare, och när han talar om det hela blir det plötsligt en helt annan ton än när Ponténs matinéfilmsdrömmar ventileras:

De båda männen hördes under torsdagen men kommer att höras igen under fredagen.
– De kommer att höras under eftermiddagen och kvällen. Sedan kommer jag att ta ställning till om de begäras häktade eller släppas, säger Fredrik Ingblad.
Hur ställer de sig till anklagelserna?
– Det vill jag inte uttala mig om

Det är inte Ipred som spökar här, utan det rör sig om ”en del i gemensam insats mot fildelning i Sverige, Storbritannien, Belgien, Holland och USA, kallad ”Operation carbonite””

I avslutningen av artikeln får Pontén vara med och uttrycka sin förtjusning över att han får vara med i stora sammanhang:

Problemet med piratkopiering på internet är stort, växande och drabbar allt fler kreatörer över hela världen Att Interpol nu engagerar sig i och samordnar en insats av denna omfattning är glädjande men också ett tydligt tecken på hur stort problemet har blivit, säger Pontén

En sång till öppenheten

Hörde just en ung man som travesterade Lundell och glatt trallade:

”Jag trivs bäst i öppna nätverk, nära nätet vill jag bo,
alla månader om året så själen kan få ro”

Dagens ungdom, poetiska är di minsann

Pontén vs pirater

Ipredlagen är en hejdundrande succé, vet Expressen att berätta:

Onsdagen var första dagen för nya fildelningslagen (Ipredlagen). Och vid fyratiden på eftermiddagen var mängden internettrafik 30 procent lägre än samma tid på tisdagen. Merparten av all internettrafik är fildelning. Därför finns det ingen annan förklaring till den här kraftiga trafiknedgången än den nya Ipredlagen. Det sänder en väldigt stark signal att lagstiftningen fungerar, säger Henrik Pontén, jurist på Antipiratbyrån

Den energiske piratjägaren Pontén har säkert andra sidor som är starkare än hans matte, men bara för formens skulle vill jag påpeka att en tredjedel inte är merparten.

Vad gäller hejdundrande succé så vill jag vänligen påtala att en lag där människor lämnas ut på nåd och onåd, betraktade som skyldiga tills de själva kan övertyga domstolarna om motsatsen, inte riktigt är vad jag kallar en succé, varken för ett demokratiskt samhälle eller för mänskligheten.

Observera att till personerna på bilden har varken antipiratbyrån eller Pontén någon koppling