#skolchatt om skolans demokratiuppdrag

Det är torsdag igen, veckorna rullar som de brukar så här års på i en rasande takt, och som varje torsdag samlas hågade på Twitter för #skolchatt klockan 20.00.

I kväll rör sig samtalet kring skolans demokratiuppdrag – vad innebär det egentligen? Konkret och handgripligt. I vad består uppdraget?

Är det viktigaste att ge eleverna en känsla av att de är med och bestämmer? Att de känner och upplever och ser att inför skolans regelverk, såväl lagar, styrdokument som lokala ordningsregler, är alla elever lika? Om trevliga temadagar kring jämlikhet och allas lika värde?

Eller ligger det något mer, något djupare, tyngre, kanske besvärligare i uppdraget? Inte bara förmedla en känsla, att visa upp ett förhållningssätt, att ge ett intryck av att eleverna också kan påverka? Demokrati är ingen självklarhet, och mer än en luddig känsla av att det nog är rättvisast om alla tar av jackorna. Demokrati kräver saker av oss, det handlar om att ta ansvar, att bli lyssnad på men ibland, även om man ingår i majoriteten av tyckarna, tugga i sig att man inte fick igenom sin vilja eftersom det hade påverkat andra, och kanske en själv, negativt. Demokrati handlar om att känna till hur system är uppbyggda, att ta ansvar för sig själv och för andra. Det handlar om sjukvårdareformer, om utbildning, om vägar och miljö och framtid, och lika värde och ibland om att lika värde och jämlikhet handlar om att man får olika krav på sig, utifrån aspekter man kanske inte ser eller behöver känna till. Det handlar om respekt, om omtanke, om att sätta andra före sig själv utan att sätta sitt eget ljus under skäppan. Att tåla att bli emotsagd utan att kränkt gå till personangrepp istället för att lyssna.

Demokrati kräver mycket, och det tar aldrig slut. Men det är värt det.

#Skolchatt ikväll klockan 20.00

Varför kostar det mer att välja rätt?

I en kommentar (som jag tyvärr inte hittar just nu) till ett tidigare inlägg (som jag inte riktigt minns vad det handlade om) sa Helena von Schantz ungefär såhär:

Varför kostar det mer att välja rätt? Ekologiska varor kostar mer än andra, kravmärkt kostar mer och billigast av allt är det som varken är bra för människor eller natur.

Frågan dyker upp i mitt oberäkneliga minne när jag läser miljöminister Andreas Carlgrens artikel om regeringens klimatarbete. Artikeln är ett svar på en replik på en artikel Carlgren fick publicerad i förra veckan. Han lägger ut texten om hur Sverige ska gå i förväg, om inspiration och om hur de som är duktiga och engagerade ska känna att hela samhället minsann bidrar:

Runt om i Sverige har jag mött människors underbara engagemang för klimatet och miljön. Många som vill göra mer, minska utsläppen mer, göra större insatser för miljön. Men alla vi som känner detta stora engagemang – villaägare, lägenhetsboende, anställda, företagare, gamla, unga – behöver också veta att andra är med och gör motsvarande ansträngningar. Vi behöver veta att hela samhället ställs på fötter, att vi tillsammans utvecklas på ett sätt som är hållbart för jordens klimat och våra barn och barnbarn.

och jag funderar som Helena – om man nu från regeringshåll menar allvar med klimatsatsningen, och det hoppas och tror jag att man faktiskt gör, varför ska det då kosta mer att välja rätt?

Jo, jag vet, det är lättare att framställa strunt än kvalitet, det går fortare och kostar mindre. På kort sikt. Handlare och producenter kan behöva ha ett väldigt kortsiktigt perspektiv för att få sin ekonomi att gå ihop, men en regering behöver ha ett annat perspektiv. I ett allvarligt menat långsiktigt klimatarbete behöver hela jordbruket och hela handeln ställas om från billigt strunt till långsiktigt hållbart – det som idag kallas ekologiskt och kostar mer behöver bli vardagsalternativet för samtliga. För att detta ska bli möjligt även för den stora grupp som idag inte har något annat val än att välja meny efter kostnaden behöver regeringen använda sig av de verktyg de faktiskt har – genom att mixtra och trixa med skatter, avgifter och bidrag är det möjligt att faktiskt göra strunt dyrt och hållbart till ett alternativ även för den fattige.

Folkhälsobonusen kommer på köpet.

Så, Carlgren, vad väntar du på?

Den vita kaninen

Då och då händer det saker som inte bara ställer vår världsbild helt på huvudet. Saker och ting som vi tagit som oomkullrunkeligt självklara inte bara utmanas, utan upphävs och vi står inför en verklighet där det omöjliga visar sig vara möjligt, ofta, till en början åtminstone, bara under speciella omständigheter, men icke desto mindre – det omöjliga visar sig vara möjligt.

Thomas Beatie är på många sätt en rätt vanlig amerikansk snubbe. Han bor i Arizona tillsammans med sin fru och deras tre gemensamma barn. Precis som många andra amerikaner drabbades familjen hårt av bankkraschen, på en dag förlorade de $600 000, företaget de drev gick i konkurs och de tvingades sälja både bilar och möbler och flytta från sitt hem i Oregon till ökenstaten Arizona. Trots detta är familjen optimister, mamma Nancy har avslutat sin utbildning, tillsammans startar de ett nytt företag i en hel annan branch och överväger att skaffa sig ett fjärde barn.

Det ovanliga med familjen Beatie är, utöver deras okuvliga optimism som inte alls är så ovanlig, lyckligtvis, dels att pappa Thomas föddes i en flickkropp, dels att det är pappa Thomas som burit barnen, eftersom mamma Nancy inte har möjlighet att bli gravid.

Trots att Arnold Schwarzenegger faktiskt gått omkring och varit gravid i stort sett en hel film är det få som ens var lite beredda på att fenomenet gravida män skulle uppträda i den verkliga världen. Ja, män. Plural. Beatie är nämligen inte den ende, även om han är den mest offentlige. Och plötsligt är det verklighet – inte bara kvinnor kan föda barn.

Det tar en stund att vänja sig vid.

Magnus Blixt använder sig då och då av ett mycket pedagogiskt och träffande uttryck:

Det räcker ju med en enda vit kanin för att bevisa att inte alla är svarta.

Thomas Beatie är en vit kanin. Den som vill och har möjlighet kan höra honom berätta om sina erfarenheter på Pride i Stockholm den fjärde augusti.

Mats funderar också kring Beatie.

Körling om skolans utvecklingsområden

Anne-Marie Körlings ord om skolans utvecklingsområden är så väl formulerade, så på pricken och så kloka att jag helt enkelt visar er orden, rätt upp och ner:

  • Öppna upp klassrummen och skolan. Verka i en lärande miljö. Dela ut, med och av varandra. Riv väggar för omvärldsutblickar.
  • Se till lärandet och förklara skolan via innehåll och eleven utifrån detta perspektiv.
  • Ta ansvar fullt ut och verka för detta ansvar. Tydliggör ansvaret och lägg det i professionen där det hör hemma, inte i elevernas knän.
  • Tro på professionen. Tro på lärarens roll och lärarens innehåll.
  • Starta lektionerna i tid och håll fokus.
  • Ta ansvar för hur interaktioner påverkar dig som lärare emotionellt.
  • Ansvara för demokratiuppdraget och omsätt det i handling.

Somliga punkter är lite skrämmande, andra lite hisnande, och samtliga mycket viktiga. Den röda tråden som löper genom samtliga är ansvar. Varje enskild lärare måste ta sitt ansvar, för klassrumsklimatet, för skolklimtet, för lärandet, för kunskapsbyggandet och för demokratin. För sin egen fortbildning och för sin egen ämneskunnighet. Varje enskild lärare måste vara supertydlig med vad som ingår i hennes och hans uppdrag, och vad som inte gör det. En ensam lärare kan oftast inte påverka mer än sitt eget och kanske en eller annan kollegas arbete. Men för denne ende lärares elever kommer skillnaden att bli enorm, och redan det är skäl nog att axla ansvaret.

Alltför ofta hör vi i skoldebatten hur man lägger ansvaret på kommunerna, på rektorn, på regeringen, på skollagen, på segregationen, på samhällsklimatet, på andelen andraspråkselever, på andelen språksvaga elever, på förskolan, på trender etc. Det håller inte. Alla har någon eller något de kan skylla på, någon eller något som gör deras situation så mycket svårare, näst intill omöjlig, och om vi fortsätter med det förblir vi där vi är. Om vi har tur. Vi måste flytta vårt fokus iväg från vad andra måste göra för att göra vår situation idealisk till vad vi själva kan göra för att göra den bättre för våra elever. Och sen göra det.

I en kommentar till mitt inlägg Varför lärare? beskriver Helena von Schantz en enkel och effektiv modell hon använt för att tydliggöra hur ineffektivt hennes arbetstid används av hennes arbetsgivare:

Jag klockade mina arbetsuppgifter i två dagar. Det blev fyrtio minuter på för och efterarbete, resten av tiden utan lektioner var dokumentation, elevvård, föräldrakontakter, konferenser och ställtid. Lunch åt jag i tio minuter den enda dagen, femton den andra – några andra pauser hann jag inte med. Varenda sak jag gjorde var sådant jag är ålagd att göra, sådant som jag och ingen annan har ansvar för.

Så enkelt. Så tydligt det plötsligt blir. Med denna tydliga enkla dokumentation öppnar hon sin klassrumsdörr och bjuder in oss i sin verklighet, och hon visar precis var felet ligger, pedagogiskt och utan att ludda till. Om fler lärare tog efter hennes exempel och någon, exempelvis något av lärarfacken, sammanställde dokumentationen skulle vi plötsligt ha en tydlig bild av hur resurserna rinner rakt igenom skolorna i landet utan att komma eleverna till godo. Ett gott initiativ.

Ny skollag

Klockan 16.oo i eftermiddag debatterar riksdagen och tar, troligen, beslut om den nya skollagen. Väldigt mycket fokus i den del av debatten som förts i media ligger på betygen och ordningsfrågorna, på förskolan, på lärarutbildningen och på vuxenutbildningen.

Själv känner jag ett pirr i magen, liknande det som det man känner när man närmar sig toppen på bergodalbanan och vet att man ska störta sig ner i djupet på andra sidan. Under de senaste åren har vi nämligen inom vuxenutbildningen sett en radikal förändring i deltagarprofilen. Eleverna är varken dummare eller slöare än de varit tidigare, egentligen, även om det vid ett hastigt ögonkast kan tyckas så. Däremot kommer de betydligt sämre rustade än de gjorde tidigare.

Bristande baskunskaper, obefintlig studierutin och i stort sett ingen studieteknik gör det svårt och tungt för eleverna att planera och genomföra sina studier. Det kräver övning att ta till sig information, att sortera den, att analysera den, sätta den i relation till det man redan vet och det man tar till sig från andra håll och så småningom omvandla den till kunskap.

Det gör mig sorgsen ända in i hjärterötterna att möta människor som gått nio år i svensk grundskola, och ibland flera år på gymnasiet också utan att ha fått lära sig hur man lär sig. Det gör deras väg till kunskap och bildning så mycket tyngre och svårare.

Så i någon mån hoppas jag att den nya skollagen på något magiskt vis ska kunna om inte helt råda bot på detta så åtminstone bidra till att de elever som kommer till vuxenutbildningen om några år rustats bättre av sina tidigare skolor. För om situationen idag ska bestå får vi ta och göra om studiemedelssystemet, både elever och vuxenskolor behöver mer tid på sig om vi ska göra grundskolornas jobb också.

Om några timmar vet vi. Nu passerar vi krönet och rusar ner i djupet.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!

Ask och det rimliga priset

Beatrice Ask är för tillfället justitieminister. I en artikel i Aftonbladet beskriver hon skälmskt hur kollegorna ser på henne:

Jag måste stämma av med dem. De tycker att jag är lite vild ibland, säger ministern.

Det hon måste stämma av med dem är hur de ser på hennes idé om hur misstänkta sexköpare bör delges denna misstanke:

”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen (..) Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex”, sade Beatrice Ask

Ask anser alltså att det räcker gott att vara misstänkt för att hängas ut – rättegångar och domar och sånt är tydligen inte alls nödvändigt, det räcker att personen är misstänkt för att den skall stigmatiseras. För ett stigmata är precis vad Ask är ute efter. Ett socialt stigmata, och det redan innan dom fallit:

vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta, säger Ask till Aftonbladet

Att Ask anser sexköp vara synnerligen omoraliskt är inte att tveka på, och någonstans i detta menar hon kanske väl. Men vägen till helvetet är stenlagd med goda förutsättningar. I sin iver att… Ja, det är frågan. I sin iver att moralisera, i sin iver att få stopp på sexköpare eller i sin iver att göra något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Men så mycket är klart att i sin iver att uppnå vad hon nu hoppas uppnå anser hon tydligen att om en och annan som misstänks utan att faktiskt vara skyldig drabbas, om en eller annan familj slås sönder utan anledning, en eller annan oskyldig människas karriär slås i spillror på grund av Asks moraliserande är det ett rimligt pris att betala.

Det tycker inte jag.

Det är valår i år.

Försäkringskassanrelaterad aftonreflektion

Om det är så att Lender faktiskt jobbar för att regeringen skall tvingas backa så ser det ut som hennes ansträngningar börjar ha en viss framgång. Priset är högt, kommer människor att komma ihåg det när nuvarande regeringens mutor börjar regna lagom till valet?

Skånetrafiken igen

Skånetrafikens buss tappar hjulet mitt i morgontrafiken, och en kvicktänkt förare i en passerande bil tar en bild. Och jag är inte ens förvånad.

Vill vi kunna andas här i Norden om sådär en femtio år måste vi få tillgång till en väl fungerande, effektiv och säker prisvärd lokaltrafik. Det är inget att diskutera, det handlar om överlevnad, inte pengar. Vi kan inte låta girigheten ta död på oss!

Försäkringskassan

Nej, jag orkar inte påpeka det uppenbara. Vi har en regering som driver, och sedan innan valet drivit, en tydlig linje: sko dig själv och skit i andra.

Detta är bara en logisk följd av denna linje.

Efter moget övervägande

väljer jag att kommentera kort på den debattartikel Aftonbladet, trots att de enligt egen utsaga avråtts av flera sakkunniga, publicerar där SDs ståndpunkt gentemot islam och muslimer klargörs. Efter att bland annat felaktigt hävdat att svenska badhus först under de senaste tjugo åren infört speciella badtider för enbart kvinnor avslutas artikeln i stor stil:

Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet […] Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år

Är inte frågan snarare vad det är som faktiskt utlovas?