#Almedalen och den digitala arenan

Catia Hultqvist beskriver i DN hur Twitter och andra sociala media påverkat Almedalen. Ja, inte platsen som sådan utan den politikervecka som pågår där just nu:

 Samtidigt som själva rapporteringen från Almedalen har blivit mer familjär i tonen (tydligt inspirerad av attityden i de sociala medierna), har den reella distansen till själva intervjuobjekten ökat.

Allt fler journalister passar sig för att sitta och dricka öl med dem de är satta att bevaka. Samma sak gäller för politikerna, de sitter inte längre på Visbys uteserveringar i fritidskjortor och festdricker och tjuvröker och kuckilurar med vem som helst. Twitterögon finns i en stol nära dig, Iphones i var och varannan hand, uppkomlingsbloggare utan gamla lojaliteter finns överallt. What happens in Almedalen stannar inte i Almedalen.

Och visst är det en del skvaller som rullar förbi i feeden för #almedalen, men till största delen berättar människor om seminarier de besöker eller har besökt, om stämningen, om vädret och rosévinet och om samtal de deltagit i.

Det görs en del reklam för streamade och filmade seminarier också, och jag konstaterar att kvalitén på filmandet spelar en väldigt stor roll. Många sändningar är förvånande amatörmässigt utförda, med dåligt ljud, dåligt ljus, en enda stillastående kamera i en udda vinkel och scen möblerad till synes helt utan någon tanke på kameran. De som talar hamnar rätt som det är utanför bild, människor går förbi kameran och saker som visas upp, vare sig det är ett bildspel eller något annat, skymtar förbi i bakgrunden. Och rätt som det är klipps sändningen, mitt i. Visst kan detta bero på den uppkoppling som många beklagar sig över, men man blir lite paff.

Än mer förvånad är att de som utfört dessa amatörfilmer ofta har antingen förkortningen IT eller webb i sitt företagsnamn.

Jag vill understryka att detta inte gäller alla sändningar, somliga är av ypperlig kvalitet, helt tydligt med en människa bakom kameran som inte bara fokuserar på den som talar utan har valt en placering av kameran så att hela scenen kommer med, lampor belyser scenen istället för att blända kameran, bildspel och liknande syns tydligt och mikrofonerna är placerade så att man hör vad samtliga föreläsare säger.

Den digitala arenan i Almedalen har utrymme för förbättringar, men man är definitivt på banan. Det är glädjande.

Begreppet ‘skyndsam tjänsteutövning’

Sune Ericsson är kommuntjänsteman i Solna, berättar Aftonbladet. Där har han ansvaret för att p-böter utfärdas vid felparkeringar. Ja, det vill säga, tjänsten utförs av Securitas, men han

är den högst ansvarige tjänstemannen för att alla som parkerar fel får böter

Vid minst ett tillfälle har han utnyttjat denna ställning till att få sin egen bot riven, dvs till att han själv fått parkera där han tyckte passade utan att han behövde betala böter när han blev fast. Han motiverar detta såhär:

Skyndsam tjänsteutövning, säger Sune Ericsson. Försenad till ett otroligt viktigt möte och då ställde jag ifrån mig bilen på gatan. Den stod i alla fall inte i vägen.

Men låt oss lämna det faktum att Ericsson tydligen anser att det borde vara tillåtet att parkera där han ‘ställde ifrån sig bilen’ eftersom den inte stod i vägen för någon, varken färdtjänst, sophämtning, varuleverantörer eller utfarter (det kan vara så, jag känner inte till Solna så väl att jag kan säga något om den saken) därhän en stund och istället titta på hans argument ‘skyndsam tjänsteutövning’. Ericsson är tjänsteman. Byråkrat. Mötet han skulle till kan mycket väl ha varit viktig, kanske till och med så viktigt som han försöker ge sken av, men det var ett möte. Han hade kunnat ringa upp och tala om att han blev lite försenad på grund av parkeringsproblem, han kunde till och med framhållit hur viktigt det är att någon i hans position är extra noga med att följa gällande parkeringslagstiftning. Ett möte kan skjutas på en kvart vid behov.

Skyndsam tjänsteutövning är ett begrepp som bör användas med försiktighet, annars förlorar det sin giltighet. Läkare kan ibland behöva parkera lite nonchalant vid skyndsam tjänsteutövning. Förskollärare kan behöva göra det. Poliser, brandmän, sjuksköterskor m fl kan behöva göra det. Ibland med sin privata bil, till och med. Det händer att tjänstefordon som lastbilar och traktorer kan behöva placeras lite här och där. Skyndsam tjänsteutövning innebär alltså sådana saker som får konsekvenser om de inte utförs genast, där en kvart kan bli fatal.

Lars-Göran i Svinarp går på möten, viktiga möten vars utgång får konsekvenser för många, men konsekvenserna påverkas inte av huruvida mötet blir en kvart försenat för att någon deltagare var tvungen att leta laglig parkeringsplats och sedan kanske fick gå ett kvarter eller två. Och det gäller verklighetens tjänstemän och kommunalpolitiker också.

Tack ändå, Ulf Ericsson, för ännu en tydlig demonstration av hur stor risken för korruption är när transparensen saknas i maktutövandet.

säg Hej till publiken!

Jag bloggar, twittrar, kommenterar och rör mig på nätet oftast under namnet Morrica. Jag gör det inte i första hand för att vara särskilt hemlig eller anonym, utan helt enkelt för att det kommit att bli vad jag heter online.

Historien bakom signaturen, om man föredrar att kalla den så, är inte ovanlig. Mitt förnamn off screen är så vanligt att det är löjligt, och när sociala media började bli allt vanligare var det nästan alltid någon som hunnit registrera det som användarnamn, och de smeknamn som kan kopplas till namnet är så larviga att jag helt enkelt fick komma på ett alternativ. Jag valde mellan ett par olika namn som jag använt i olika sammanhang, i rollspel, i onlinespel etc, ett och annat namn på favoritkaraktärer i böcker och filmer, och funderade över vilket av dem som kändes mest som jag. Vilket som mest sannolikt skulle vara oregistrerat på nya sidor. Vilket som skulle var lätt att stava och lätt för andra att komma ihåg. Jag hade ju sett en del skräckexempel på människor som kallade sig halsbrytande bokstavskombinationer, och jag ville inte gå den vägen. Helst skulle det vara ett namn som inte låg allt för illa i munnen heller, jag ville att det  skulle vara rimligt uttalbart både på svenska och andra språk (för den som är nyfiken på saken kan jag berätta att betoningen ligger på andra stavelsen och c uttalas som ch i church snarare än som svenskt k). Så grubblade jag, fram och tillbaka, men till slut valde jag det jag använt mest, efter att ha insett att orsaken till att jag använde det mest helt enkelt var för att jag trivdes bäst med det.

Morrica

Det innebär inte att jag är anonym. Att vara anonym på nätet kräver mycket arbete, och risken att någon ändå avslöjar en är så stor att det inte lönar sig om man inte har väldigt stort behov av att dölja sin identitet. Jag är inte Gossipgirl (Ah, ett tillfälle att skryta över att jag faktiskt har en aning om handlingen i en tv-serie får inte försittas! Jag hoppas ni blev vederbörligen imponerade =) och försöker att skriva om andra människor med så mycket respekt jag kan. Visst är det så att vi alla visar olika sidor av oss i olika sammanhang, vi är inte samma person hemma som vi är på jobbet, eller på fest med vänner som vi är på kalas med äldre släktingar, och visst kan det vara skönt att ha olika skärmnamn för olika behov, men det är inte detsamma som att försöka mörka sin identitet och vara anonym. Dessutom har vi ju den där lilla signaturen IP-nummer, som talar om var jag skriver ifrån. Om man inte gör sig stor möda att alltid skriva från olika datorer på olika platser, helst i olika kommuner eller olika länder (och det har jag inte tid med), blir man rätt snart avslöjad av sitt IP-nummer.

Men eftersom bloggen inte är en dagboksblogg, och inte i första hand handlar om mig som person, om vad jag åt till frukost eller hur många koppar kaffe jag druckit idag, utan är ett stället där jag tänker tankar jag gärna vill tänka tillsammans med andra, så behåller jag mitt skärmnamn. Det verkar lite larvigt att byta nu plötsligt. Jag skriver om min arbetsplats ibland, jag skriver om när jag sitter fast på tåg. Jag har försökt mig på att delta i olika blogglekar och diverse utmaningar, men tröttnat halvvägs igenom. Jag länkar min blogg till min Facebook, jag publicerar bilder som visar var jag befinner mig och människor jag träffar, jag har vid enstaka tillfällen publicerat bilder på mig själv. Mer spännande än så är jag inte, men tänker gärna tankar om skolan, samhället och världen tillsammans om ni vill det.

Och ta tåget, även om ni bör planera in ett par timmars strultid. Trots att vinsten går till annat än att underhålla räls, växlar och tåg är det miljövänligare än flyga. Och de flesta tåg kommer fram, förr eller senare. Vi har bara en jord, och den håller på att nötas ut.

.

Identifiera dig!

Enligt SJs hemsida gäller följande:

Personliga biljetter innebär att resenärerna ska visa giltig* legitimation ombord för att biljetten skall vara giltig.
Biljetter som är köpta före den 2 september 2009 och som inte har texten ”Personlig biljett” omfattas inte av legitimationskravet.
Barn under 16 år omfattas inte av legitimationskravet.

*Giltig legitimation definieras av SJ så här:

Vid visering ombord på tåget är giltig id-handling: pass och id-handlingar. Detta innefattar bland annat alla pass, nationella id-kort från EU-land samt körkort och id-kort från Norden. Dessutom accepteras Migrationsverkets LMA-kort vid visering.

Ni noterade att personer under 16 år enligt hemsidan inte omfattas av legitimationskravet?

Bra. Då kan vi fortsätta med en artikel ur Aftonbladet, om 12-åriga Isabella på resa från mamma till pappa:

Men när konduktören skulle kontrollera biljetten ville han se legitimation – trots att detta inte krävs för barnbiljetter. Och när Isabella inte kunde visa någon ID-handling blev det kalla handen.

– Han sa bara: Då får du hoppa av, säger hon.

Att det är Skånetrafiken som sköter resan på just denna sträcka hindrar inte att den information som lämnats vid biljettköpet är giltig. Möjligen är det en förklaring, Skånetrafikens personal är tyvärr ofta både osmidig, arrogant och ohövlig i sitt bemötande av kunderna, i synnerhet om dessa är unga.

SJ motiverar de personliga biljetterna med att biljetter är en värdehandling, och människor som beställer tågbiljetter betraktas inte som tillräckligt vuxna och ansvarstagande människor för att själva kunna hålla reda på dessa:

Vi har personliga biljetter för att öka våra resenärers trygghet. Biljetten är en värdehandling som vi vill hjälpa våra resenärer att skydda.

Vore man lite konspiratoriskt lag skulle man kunna fundera över dels om det var så att denne konduktör misstänkte tolvåringen för att ha stulit biljetten. Dels skulle man kunna ägna en stund åt att fundera över vem som kan ha intresse, egentligen, av att ha möjlighet att kontrollera vem som åker vart, när och hur ofta.

Sen kan man tänka på kokade grodor en stund.

Filmen är inte alls relaterad till inlägget den här gången heller, men den är lite söt:

Den verklige läsaren

Stråhatt lyfter fram den viktiga frågan om den tänkta läsaren och den verkliga läsaren. Det är en fråga som är aktuellare än någonsin nu när det vi skriver på nätet faktiskt är och förblir tillgängligt för vem som helst att ta del av. Den eller de personer vi riktar oss till när vi skriver är inte de enda som kommer att ha tillgång till våra ord när vi tryckt på send.

Jag brukar välja att jämföra nätet med ett stort, välbesökt och populärt torg, dygnet runt fyllt av alla olika människor man kan tänka sig, och lika många till, när jag ska försöka illustrera hur jag ser det hela. Allt vi skriver på nätet, alla bilder vi lägger ut, alla kommentarer vi ger på andra är lika offentligt som om vi sagt det högt på detta torg, och vi har mycket liten möjlighet att styra vem som hör oss, eller vem som hör någon upprepa det vi sagt.

Och det är i sin ordning. Det ligger i nätets natur. Vi behöver kanske lite tid att vänja oss vid detta, vid att vi faktiskt befinner oss på en arena där vi ständigt utan uppehåll måste förhålla oss till att allt vi gör och allt vi säger gör vi offentligt.

Stråhatt pratar om spökläsare, de tysta som läser men aldrig kommenterar:

De bloggvänner jag har och som jag kommunicerar med lämnar ofta kommentarer och ger feedback på mitt skrivande, medan andra aldrig visar sig. Jag tycker att det är rätt så lågt, även om man inte ger någon kommentar i kommentatorsfältet bör man i alla fall ge sig till känna genom en personlig hälsning eller på annat sätt visa att man läser. Det hör till vanligt hyfs.

Jag håller inte med Stråhatt i detta. Om man betraktar sin blogg som en del av sin privata sfär, som ett litet hörn i sitt kök eller sitt vardagsrum därhemma, förstår jag att man kan uppleva det som lite ohyfsat att människor läser utan att ge sig till känna. Men en öppen blogg på nätet är inte en del av den privata sfären, den är en del av den offentliga. Det kan vi inte ändra på, och det bör vi inte ändra på. Människor som passerar förbi uppfattar också våra ord, somliga stannar till och somliga fortsätter förbi med en axelryckning.

Det ska vara så.

Slutligen, ordet spökläsare, är det inte ett väldigt poetiskt uttryck? Det tilltalar mig, jag ser framför mig mina tysta, oändligt välkomna läsare som en stillsam grupp väsen som rör sig precis i utkanten av medvetandet utan att pocka på uppmärksamhet, men ändå närvarande. En vacker bild som jag tackar Stråhatt för!

Requiem

Känns passande denna dags afton:

FRA

I morgon är det dags att säga HEJ TILL PUBLIKEN; i morgon kopplas kablarna officiellt in. Josh och Emma har mer att säga om saken.