Morrica fildelare

I Sydsvenskan och i Aftonbladet läser vi om den nya luckrativa industri som uppstått kring fildelande:

Metoden är enkel. Den som fildelat olagligt uppmanas att betala mellan 1 000 och 10 000 kronor för att slippa att hamna i domstol.

Något som gjort att danska filmbolaget Zentropa fått Lars von Triers senaste film ”Antichrist” att håva in 5,5 miljoner kronor efter hot – mer än vad den tjänade på dvd- och biobiljettsförsäljning.

Själv fildelar jag dagligdags, jag sprider både fakta och fiktion och förväntar mig inte mindre än att det ska spridas vidare. En del av det jag sprider har jag fått del av via bokförlagsutgivningar, en del via film, musik, eller andras fildelande. En del vet jag inte riktigt varifrån jag tagit det, jag har lagrat det lite slarvigt oetiketterat i det röriga oorganiserade mobila minne jag alltid har med mig.

Och inte nog med att jag sprider, jag tjänar pengar på mitt spridande. Inga enorma summor, men en stabil inkomst varje månad, och notorisk fildelare som jag är fortsätter jag att samla in och sprida vidare, dag efter dag.

Visserligen är det ju så att den fildelning jag ägnar mig åt i mångt och mycket är tämligen lågteknologisk, jag skriver på whiteboardtavlan eller berättar, och eleverna skriver av, ofta för hand, men delar, det gör jag. Då och då handlar det om dokument över nätet, både egentillverkade och tillverkade av andra, tidningsartiklar, youtubeclip och annat jag länkar till utan vidare reflektion.

Till råga på eländet har jag mage att kalla mitt fildelande för undervisning.

Huh, vilken ruskig människa jag är!

Men ett korn av allvar finns det i det jag skriver – för att kunskapsnivån och bildningsnivån i en populationsgrupp skall kunna stiga, eller åtminstone inte sjunka, krävs ett delande av både fakta och fiktion.

Övervakning

I Aftonbladet skriver Oisín Cantwell om hur frågan om övervakningsteknik inte är en helt okomplicerad fråga. Visst är det så  till att grova brott klaras upp, och kommer att klaras upp:

Två män utan synbar koppling till varandra mördas med ett par års mellanrum.

Det är inte polisiärt enkelt att inse att det är en och samma gärningsman som ligger bakom båda dåden.

Dubbelmordet klarades upp genom att utredarna vände sig till Eniro och frågade om någon gjort en sökning på det senare offret.

Det visade sig att en slagning gjorts. IP-adressen tillhörde Wisam Khadims mammas dator.

Vi ser det här hända ofta. Ett av bevisen mot Carolin Stenvalls mördare Toni Alldén var hans inköp av alkohol på systemet. Inköp som gick att kartlägga med hjälp av dennes kreditkortsnummer.

Men övervakningstekniken har minst en annan sida också påpekar Cantwell:

Men även om jag har svårt att uppröras över att en dubbelmördare avslöjas av en sökning på en dator, så är brottsbekämpning ingen anledning att rättfärdiga vilka inskränkningar som helst i den personliga friheten.

De här inskränkningarna leder nämligen till ett sämre samhälle. De flesta av oss har rent mjöl i påsen, men bär även på pinsamheter vi inte vill bli kända.

Och övervakarna är inte helt pålitliga själva. Poliser läcker till kollegor, släktingar och press.

Vi lever i ett samhälle där övervakningskameror vid butiksdiskar och entréer är vardagsmat, där internettrafiken och mobiltrafiken loggas, där arbetsgivare rutinmässigt kontrollerar arbetssökandes Facebooksidor och bloggar. Elever håller koll på lärare, och studenter tänker ibland två gånger innan de tycker något om sin skola på bloggar eller sociala media.

Det finns fler aspekter på övervakning. I augusti i fjol skrev jag om hur ungdomar, i brist på tillräcklig vuxennärvaro på skolor, upplever kameraövervakningen som en trygghet. Med kameror som dokumenterar vad som händer upplever man att risken för t ex ännu en Bjästamobb minskar.

Sen finns det de som bara inte gillar kameror, helt enkelt.

Oavsett om vi gillar det eller inte kommer övervakningen att bestå. Det måste vi förhålla oss till.

Identifiera dig!

Enligt SJs hemsida gäller följande:

Personliga biljetter innebär att resenärerna ska visa giltig* legitimation ombord för att biljetten skall vara giltig.
Biljetter som är köpta före den 2 september 2009 och som inte har texten ”Personlig biljett” omfattas inte av legitimationskravet.
Barn under 16 år omfattas inte av legitimationskravet.

*Giltig legitimation definieras av SJ så här:

Vid visering ombord på tåget är giltig id-handling: pass och id-handlingar. Detta innefattar bland annat alla pass, nationella id-kort från EU-land samt körkort och id-kort från Norden. Dessutom accepteras Migrationsverkets LMA-kort vid visering.

Ni noterade att personer under 16 år enligt hemsidan inte omfattas av legitimationskravet?

Bra. Då kan vi fortsätta med en artikel ur Aftonbladet, om 12-åriga Isabella på resa från mamma till pappa:

Men när konduktören skulle kontrollera biljetten ville han se legitimation – trots att detta inte krävs för barnbiljetter. Och när Isabella inte kunde visa någon ID-handling blev det kalla handen.

– Han sa bara: Då får du hoppa av, säger hon.

Att det är Skånetrafiken som sköter resan på just denna sträcka hindrar inte att den information som lämnats vid biljettköpet är giltig. Möjligen är det en förklaring, Skånetrafikens personal är tyvärr ofta både osmidig, arrogant och ohövlig i sitt bemötande av kunderna, i synnerhet om dessa är unga.

SJ motiverar de personliga biljetterna med att biljetter är en värdehandling, och människor som beställer tågbiljetter betraktas inte som tillräckligt vuxna och ansvarstagande människor för att själva kunna hålla reda på dessa:

Vi har personliga biljetter för att öka våra resenärers trygghet. Biljetten är en värdehandling som vi vill hjälpa våra resenärer att skydda.

Vore man lite konspiratoriskt lag skulle man kunna fundera över dels om det var så att denne konduktör misstänkte tolvåringen för att ha stulit biljetten. Dels skulle man kunna ägna en stund åt att fundera över vem som kan ha intresse, egentligen, av att ha möjlighet att kontrollera vem som åker vart, när och hur ofta.

Sen kan man tänka på kokade grodor en stund.

Filmen är inte alls relaterad till inlägget den här gången heller, men den är lite söt:

Den verklige läsaren

Stråhatt lyfter fram den viktiga frågan om den tänkta läsaren och den verkliga läsaren. Det är en fråga som är aktuellare än någonsin nu när det vi skriver på nätet faktiskt är och förblir tillgängligt för vem som helst att ta del av. Den eller de personer vi riktar oss till när vi skriver är inte de enda som kommer att ha tillgång till våra ord när vi tryckt på send.

Jag brukar välja att jämföra nätet med ett stort, välbesökt och populärt torg, dygnet runt fyllt av alla olika människor man kan tänka sig, och lika många till, när jag ska försöka illustrera hur jag ser det hela. Allt vi skriver på nätet, alla bilder vi lägger ut, alla kommentarer vi ger på andra är lika offentligt som om vi sagt det högt på detta torg, och vi har mycket liten möjlighet att styra vem som hör oss, eller vem som hör någon upprepa det vi sagt.

Och det är i sin ordning. Det ligger i nätets natur. Vi behöver kanske lite tid att vänja oss vid detta, vid att vi faktiskt befinner oss på en arena där vi ständigt utan uppehåll måste förhålla oss till att allt vi gör och allt vi säger gör vi offentligt.

Stråhatt pratar om spökläsare, de tysta som läser men aldrig kommenterar:

De bloggvänner jag har och som jag kommunicerar med lämnar ofta kommentarer och ger feedback på mitt skrivande, medan andra aldrig visar sig. Jag tycker att det är rätt så lågt, även om man inte ger någon kommentar i kommentatorsfältet bör man i alla fall ge sig till känna genom en personlig hälsning eller på annat sätt visa att man läser. Det hör till vanligt hyfs.

Jag håller inte med Stråhatt i detta. Om man betraktar sin blogg som en del av sin privata sfär, som ett litet hörn i sitt kök eller sitt vardagsrum därhemma, förstår jag att man kan uppleva det som lite ohyfsat att människor läser utan att ge sig till känna. Men en öppen blogg på nätet är inte en del av den privata sfären, den är en del av den offentliga. Det kan vi inte ändra på, och det bör vi inte ändra på. Människor som passerar förbi uppfattar också våra ord, somliga stannar till och somliga fortsätter förbi med en axelryckning.

Det ska vara så.

Slutligen, ordet spökläsare, är det inte ett väldigt poetiskt uttryck? Det tilltalar mig, jag ser framför mig mina tysta, oändligt välkomna läsare som en stillsam grupp väsen som rör sig precis i utkanten av medvetandet utan att pocka på uppmärksamhet, men ändå närvarande. En vacker bild som jag tackar Stråhatt för!

Det finns ingen som helst anledning till oro. Ingen alls.

Det blir allt mindre utrymme för individer att vara individer i vårt samhälle, allt mindre plats att improvisera och göra något som inte precis följer given norm. Ju mer det talas om att reformer och lagar är ‘för individens frihet’ ju mer beskär och begränsar det utrymmet för de flesta människor. Är det inte ‘för vår egen säkerhet’ så är det ‘för valfriheten’ och för varje litet steg blir vår rörelsemån allt mindre.

Idag visar vi ID-kort för att få åka tåg, och får kliva av på okänd plats om vi råkar glömt det hemma. Vi registrerar våra busskort och låter snällt våra shoppingvanor kartläggas när vi drar våra medlemskort och registrerar våra bonuspoäng. För att få komma in på bankkontor passerar vi en vakt, det är bara en tidsfråga innan han börjar fråga oss efter vår legitimation och scannar in den och vi snällt får lägga alla metallföremål i en liten plastlåda medan vi går igenom metalldetektorns båge.

Vi gör allt detta för vår säkerhet, och för vår bekvämlighets skull. Alldeles frivilligt hjälper vi snällt till att begränsa våra liv och vår frihet, och vi är tacksamma för begränsningarna.

På samma gång börjar vi tänka på att det där med ‘för vår säkerhets skull’, det måste ju tyda på att det finns något som hotar vår säkerhet. Något som gömmer sig därute i skuggorna, utanför tågfönstret och bortom medlemskortens trygga upplysta cirkel.

Ju mer vi försöker skydda oss ju räddare blir vi. Ju räddare vi blir ju mer misstänksamma gentemot andra blir vi. Ju mer misstänksamma vi blir ju närmare paranoian kommer vi.

Det enklaste sättet att skrämma någon är att helt apropå, utan påtaglig anledning, plötsligt förklara att det där mörkret därborta, det finns ingen anledning att vara rädd för. Den här sprutan är helt ofarlig. Och det där ljudet, nej, det är absolut inte något farligt.

Kom ihåg det. Det finns absolut ingen som helst anledning att oroa sig för alla dessa steg som vidtas. De är ju för vår egen säkerhet. Ingen anledning att oroa sig. Ingen alls.

Winds of change

Det är en intressant tid vi lever i. Saker och ting tycks gå både bakåt och framåt på samma gång, samtidigt som krafter som absolut inte vill ändra på något alls tjuter i högan sky och protesterar mot all form av förändring.

Som alltid i tider som dessa finns en risk att en och annan som inte är lika snabb som alla andra, inte lika stark och inte lika redo att stå på sig blir nedtrampad, faller av vagnen och blir ensam kvar och utlämnad åt att klara sig bäst h*n kan.

Det är ett bekymmer. Förändring är oundviklig, om vi aldrig varit villiga att förändra något hade vi inte kommit långt här i världen, men nog borde vi vara kloka nog vid det här laget att se till att vi inte förändrar på bekostnad av människor? Förändring borde gå mot öppenhet, frihet, samarbete och fred, inte mot murar, åtskillnad, segregation och misstänksamhet, borde den inte?

30 November

I år har datumet ytterligare en innebörd. Den 1 december kopplas FRAs kablar officiellt in. Det pågår nedräkningar och diskussioner om vad detta innebär lite här och där.

Smygsurfare

En halv miljon gömmer sig för Ipredlagen, hojtar Aftonbladet i en artikelrubrik. Jag har inte noterat deras löpsedlar men gissar att uppgiften nog kan tänkas finnas där också.

Ingen vet med fullständig säkerhet hur många svenskar som har oroats av FRA-debatten och ipredlagen och valt att ansluta sig till någon form av anonymiseringstjänst. De företag som levererar anonymisering hävdar att intresset har exploderat under året. Men de mörkar hur många kunder de faktiskt har

Givetvis mörkar de antalet kunder, att gå ut och skryta med den saken vore väl närmast att betrakta som dumt för den som vill sälja en tjänst som går ut på att man ska kunna gå på gator och torg utan att stoppas och tvingas visa legitimation och arbets… Nej, förlåt, jag menar för den som säljer en tjänst som går ut på att man ska kunna slösurfa en söndageftermiddag utan att vara rädd att råka släntra in på någon blogg som av en eller annan anledning dragit till sig Myndigheters Särskilda Intresse och på grund av denna insläntring själv riskera att dra till sig Myndigheters Särskilda Intresse. Jag föreställer mig att det vore direkt kontraproduktiv av ett sådant företag att tala om hur många kunder de har.

Måns Svensson, doktor i rättssociologi i Lund, understryker att Cybernormers forskning inte ger något vetenskapligt underlag för bedömningar av andra åldersgrupper.
– Men de mönster som är vanliga bland de nätaktiva i vår undersökta ungdomsgrupp är vanliga även bland de nätaktiva högre upp i åldersgrupperna. Så jag skulle gissa att det i hela befolkningen, inklusive barn och pensionärer, handlar om 6–7 procent, säger Svensson […]
Då skulle det handla om mer än en halv miljon svenskar som redan i dag använder anonymiseringstjänster.
Svensson pekar också på att det finns andra skäl än fildelning att vilja vara anonym på nätet

Och just där tycks debatten halta en aning. Det beslut som togs på S kongressen lugnar föga. DN förklarar att S visserligen vill förändra Ipredlagen, men

det anges inte vilka förändringar som bör genomföras. Det överlåts till partiledningen att utarbeta. I kongressens beslut sägs både att ”kulturskapare ska ha samma möjligheter som andra att leva på frukten av sitt eget arbete”. Men det sägs också ”det finns en berättigad oro för att tillämpningen av Ipred kan kränka en enskildes integritet och göra intrång i privatlivet”. När det gäller kritiken mot att privata företag kan begära ut ip-nummer är partikongressens skrivning också en kompromiss, som innebär att partiet inte tar definitiv ställning. I kongressbeslutet sägs: ”Utångspunkten [sic!] är att det är polisen som utreder brott, även mot upphovsrätten.”

Vilket i och för sig inte är någon dålig utgångspunkt. Ändå känns det som att man inte säger något alls. Den halva miljonen lär inte ändra sig och börja surfa öppet igen efter detta beslut, inte ens om S skulle lyckas ta sig upp i regeringsposition efter valet.

Om IT och gamla stötar

Infontologi citerar, apropå människors, samhällets, institutioners och organisationers sätt att förhålla sig till IT, Douglas Adams:

Anything that is in the world when you’re born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works. Anything that’s invented between when you’re fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it. Anything invented after you’re thirty-five is against the natural order of things

Adams var en klok man. För visst stämmer det? Se er omkring i samhället omkring er. Barn som växer upp idag har aldrig upplevt en värld utan mobiltelefoner och internet. Uppslagsverk i sjuttiofem band som uppdateras vart femte år och då kräver att man traskar iväg till närmaste välsorterade bokhandel och köper ytterligare delar för flera hundra tillhör liksom kassettdäcken och telefonkioskerna lägereldarnas och sagornas tid för dem. För den som växte upp tillsammans med Internet är det inte lika naturligt, nya finesser fascinerar och framstegen har wow-faktor, men det är inget underligt, det är en del av livet som man gläds åt och använder med förtjusning.

Men för dem som sitter på pengarna och i beslutandeposition, de som växte upp pre-Internet, för dem är IT ingen självklarhet. För dem är det i bästa fall en förlängning av det som är självklart för dem, tidningar, uppslagsverk, fasta telefoner, faxar, snigelpost och postorderkataloger och de använder det just så. I sämsta fall är IT i deras ögon en leksak, ett tidsfördriv och en onöda.

Och det är synd.

Avlyssnad

Den sparkade fd landshövdingen och miljöpartisen Marianne Samuelssons inställning till likhet inför lagen avslöjades av en dold inspelning. Samuelsson hävdar att det rör sig om ett missförstånd, och givetvis faller hon, som man gör när man tagit sig upp, mjukt och får bland annat behålla sin landshövdingelön.

Det Samuelsson råkade ut för var helt enkelt det som i enlighet med FRA-lagen kan hända vem som helst av oss, hon blev avlyssnad och avlyssningen användes emot henne.

Vanliga dödliga faller dock inte lika mjukt.