Socialdemokraterna och tiden

Häromdagen diskuterade Benjamin Katzeff Silberstein i SVD kring hur den socialdemokratiska partiprofilen förändrats, hur akademiker inte längre ser partiet som en plats att påverka samhället ifrån. I dag kommenterar seniorombutsmannen Sten O Andersson, och argumenterar att om socialdemokraterna kapar banden med LO och istället försöker inleda ett brett samarbete med TCO och Saco, och LO, och lanserar sig som ett brett löntagarparti så kommer trenden att vända.

Hade Socialdemokraterna kapat sina ensidiga band till LO och i stället lanserat sig som ett brett löntagarparti, förankrat sina idéer hos alla demokratiska fackförbund, då hade det politiska läget varit ett helt annat.

I stället har Alliansen lyssnat, lagt sina förslag som i hög utsträckning gynnar alla anställda i arbetslivet. Om socialdemokraterna kunnat förnya sig och följt med samhällsutvecklingen så hade de varit vinnare i valet, kanske till och med haft egen majoritet.

Kommer socialdemokraterna att ha kraft att till nästa val lägga om politiken och föra en politik i hela folkets intresse?

Visst ligger det mycket i vad han säger, men det som bekymrar mig i resonemanget är var fokuset läggs. Helena von Schantz funderade i en kommentar till inlägget Socialdemokraterna behöver akademiker över om inte problemet helt enkelt är att för få akademiker överhuvudtaget är intresserade av partipolitik, och jag tror hon har helt rätt. Och jag tror att en del av ointresset grundar sig i partiers vindflöjeltendenser och en del i hur socialdemokratisk retorik fokuserat så mycket mer på vad motståndarna gör än på vad de själva vill göra. Man drar sig helt enkelt för att engagera sig i en rörelse som inte verkar veta riktigt vart den ska röra sig.

Andersson framhåller i sin artikel det faktum att ”Trots att socialdemokraterna och LO, är två krympande organisationer klamrar de sig allt hårdare fast i varandra, försäkrande att de växer ur samma träd” som bekymmersamt. Men vad händer om socialdemokraterna, med sikte på regeringsmakten, mer eller mindre annammar alliansens politik? Kommer akademikerna att återvända till fållan? Kommer de som idag hålls som kärnväljare inom socialdemokratiska partiet att känna igen sig i partiet?

Jag vet inte, jag. Det är klart att regeringsmakt är viktigt för ett parti, men partimedlemmarna då? Finns det inte en risk att man springer ifrån dem i sin ivriga jakt på regeringsmakten?

Nej, jag vet inte. Jag är inte statsvetare, men precis som fackförbunden i LO företräder sina medlemmar tycks mig det enda rimliga vara att socialdemokraterna faktiskt företräder sina medlemmar. Jag tror man har större chans att påverka om man gör så, istället för att försöka jaga ikapp dem som inte längre finner partiet relevant.

Jag vet inte, men funderar på saken, det gör jag.

Tomorrow tomorrow

Vi ska få veta hur det gått i valet i morgon, hör jag viskas i vinden. Det rör sig om enstaka mandat hit eller dit, och i år är de avgörande för vilken slags regering vi kommer att ha de närmaste fyra åren. Spännande tider lever vi i.

Men Annie är för klämkäck, så jag bjuder er en mer passande visa:

Dag 1

Valet är över, och ännu ett nytt parti har tagit plats i riksdagen. Om övriga partier väljer att hålla fast vid den blockuppställning som präglade förra mandatperioden kan det nya partiets roll bli vågmästaren. Det finns andra strategier övriga partier kan välja som kan göra situationen annorlunda.

Resultatet är, eller borde i alla fall inte vara, någon större överraskning, vi har haft gott om tid att vänja oss vid de tankegångar som öppnade vägen för valresultatet. Spotta och fräs, en stund, om det får saker att kännas bättre, men det ändrar inget. Vi har det samhälle vi valt att konstruera, alla tillsammans, och det är inget som gick över en valnatt.

Och det är vad vi har att förhålla oss till.

Intet är som väntans tider

Nu väntar vi. Otåligt. Oroligt.

Hur har det gått? Räkna på, snälla valarbetare, räkna tills fingarna glöder!

2 minuter till midnatt

Det är 2 timmar kvar tills vallokalerna stänger. Två timmar kvar att tala om, högt och ljudligt, hur du vill att Sverige ska se ut. Två timmar kvar att påverka.

En tid efter förra riksdagsvalet pratade jag med någon som smått chockad över valutgången sa ungefär:

Men herrejösses, så här kan det inte vara! Det här måste vi väl kunna ändra på? Hur gör man?

Jag frågade personen om h*n hade röstat. Nej, h*n hade inte gjort det, h*n hade inte upplevt att det var så viktigt och gjorde någon skillnad om just h*n röstade.

Det gör det. Just din enskilda röst gör enorm skillnad. Den kan vara helt avgörande. Vare sig du vill förändring eller vill ge Alliansen fyra år till så måste du rösta. Om du inte gör det lägger du ditt öde i andras händer, och har kastat bort din egen röst.

Två timmar. Du hinner.

Valdagen

Snart är vi på väg – båda sönerna ska rösta för första gången i år, i det val som verkar vara det viktigaste någonsin. Det gör mig glad, om ungdomar som går till urnorna för första gången har förberett sig lika väl och är lika insatta känner jag mig lugn.

Sossarnas aggressiva marknadsföring

Jag har tidigare talat om hur socialdemokraterna kom ända hem till min ytterdörr och stampade i sina ivriga försök att värva min röst. I går försökte de en annan approach, både genom att locka med grillad korv och söta hundvalpar försökte de dra till sig uppmärksamhet, och när detta inte lyckade (the Castle of Ortano är svårt att konkurrera med, ljuvlig historia!) försökte man med att få igång ett samtal, men ack, den väna Isabellas vedermödor hade min hela uppmärksamhet och socialdemokraternas inviter föll på hälleberget.

I dag läser jag i tidningen att man i Huddinge dragit upp nivån ett snäpp till. I vad som sannolikt började som missriktad hjälpsamhetsnit har man i det närmaste anfallit presumtiva röstare, konstaterar den tjänsteman som fått i uppdrag att reda ut det hela:

Han konstaterar också att ”valarbetare från socialdemokratiska partiets valstuga utanför biblioteket vid upprepade tillfällen kom in i biblioteket för att hjälpa väljare att få ut sitt röstkort och sedan hjälpa till inne i röstningslokalen och peka ut valskärmen och lämna med valsedlar från socialdemokraterna.”

Man har försett röstare med valkuvert där man redan på förhand stoppat ner de socialdemokratiska röstsedlarna, så att röstarna inte ska råka ta fel, stått direkt utanför ingången till biblioteket och till slut såg bibliotekspersonalen ingen annan råd än att slå larm till valhandläggaren.

I promemorian konstaterar kommuntjänstemannen bland annat:
”Röstmottagarna har upplevt tillvägagångssättet som mycket aggressivt och obehagligt.”

Kära socialdemokrater, jag är säker på att ni menar väl och inget hellre vill än att ställa till rätta alla de fel och orättvisor ni ser omkring er i samhället, men kanske bör ni hålla i minnet att en alltför intensiv och aktiv marknadsföring kan slå tillbaka och i slutändan få fullständigt motsatt effekt. Kanske kan ni också tänka på att alla människor inte uppskattar att bli alltför uppenbart styrda in i rätt fålla. Dörrknackning, grillkorv och förberedda kuvert kan få den effekten.

Detta är ett gratis tips från mig till er. Sharing is caring.

Kamerorna var på

Expressen publicerar nu ett filmklipp från grälet mellan Olofsson och Wetterstrand. Man vet också att berätta att bråket fortsatt på partiernas hemsidor:

Centerpartiet presenterade tidigt på morgonen en rapport på sin hemsida där man hävdar att det saknas 8,2 miljoner ton koldioxid i de rödgrönas åtgärder för att få ner utsläppen. ”Klimatbluffen: åtgärder saknas för nio tiondelar av egna klimatlöftet”, lyder en rubrik i rapporten.

Ungefär samtidigt kom Miljöpartiet med en egen rapport där man gick till attack mot regeringens klimatarbete. Miljöpartiet hävdar i rapporten att det kommer att ta 195 år innan Sverige når EU:s klimatmål. Man skriver även att Sverige förra året trillade från 10 till 18 plats i en klimatrankning av världens länder.

Att miljön får en mer framträdande plats i debatten är utmärkt, att det sker på ett underhållande sätt som får folk att undra vad som kommer härnäst är inte dumt det heller.

4%-spärren

Någon, jag hann aldrig uppfatta vem, föreslog att man borde höja den till 10% istället. Det skulle innebära en brutal ommöblering i vår politiska verklighet, och den ökade stabiliteten var huvudargumentet. Någon annan kontrade med att man borde ta bort den och fördela riksdagsmandaten efter faktiska rösttal. Lika brutal ommöblering det, mer rörlighet än vi har idag och sannolikt en känsla hos individen av att hans och hennes röst har större betydelse än den har idag.

Någon föreslog ett antal fasta lag i elitserien i en av de populära lagsporterna, och så ett mindre antal platser som de rörliga lagen skulle få kämpa om. Det skulle ge ökad stabilitet och göra det möjligt för de stora klubbarna att planera på lång sikt, och bli roligare för publiken eftersom de skulle veta vilka lag som alltid fanns i elitserien. Någon annan kontrade med att det skulle göra det svårare för de mindre klubbarna att etablera sig som elitklubbar och göra det svårare för enskilda utövare att faktiskt ta sig fram på talang och hårt arbete. Resultatet skulle bli en sänkt generell nivå, eftersom många talanger aldrig skulle komma fram och de som vunnit en plats inte skulle behöva kämpa för att behålla den.

Jag vet inte hur det gick med förslaget, kanske försvann det lika snabbt som det dök upp, jag nöjer mig med att konstatera att ibland låter politisk debatt och diskussion om ligasystem inom lagsportsvärlden rätt lika.

Sahlin vill inte bli mätt

Det opinionsmäts en hel del i Sverige just nu, det har ju precis varit Almedalsvecka med sedelbränning och andra festligheter och intresset för att få veta vilket utslag de olika utspelen och kampanjerna gett är såklart stort. Men, berättar SvD, inte hos alla:

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är mycket kritisk till störtregnet av opinionsmätningar.

–Någonstans finns det ett tak för när dessa mätningar till slut gör politiken till en tummelplats för procent istället för visioner, säger hon.

Mona Sahlin menar att det finns en risk att mängden mätningar, inte bara de som handlar om partisympatier utan också dem där olika sakfrågor uppmärksammas, skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Mona Sahlin varnar för att anonyma opinionsbildare och lobbyister, som ”inte går att rösta bort”, får en allt större makt.

–Det är en fara. Men det är upp till oss själva i den politiska världen att stå pall för ett sådant tryck.

Visioner i all ära, även om det varit lite njugg tilldelning av dylika i den här valrörelsen hittills där gnäll på motståndarna tycks vara huvudtaktiken (men det kanske tar sig nu efter Almedalen) men jag tycker mig också se en risk i Sahlins resonemang – opinionsmätningarna ger en indikation om hur människor uppfattar och uppskattar politikernas arbete. Att vilja minska antalet opinionsmätningar kan visserligen ge politiker mer självförtroende, men det är inte automatiskt något gott.

Opinionsundersökningar i politiken har lite samma funktion som utvärderingar i skolan – ett sätt att få en aning om hur ‘den andra sidan’, oavsett om den består av väljare eller elever, uppfattade och upplevde det man gjorde. Ibland får man beröm, ibland får man däng i utvärderingar, och samma sak gäller i opinionsmätningar.

Lite som slaven i Ceasars vagn, vars uppgift var att påminna honom om att även han var dödlig, tjänar opinionsmätningar och utvärderingar som en påminnelse till oss att behålla huvudet och minnas att även vi är människor, och att vi bör göra det vi gör så bra som möjligt. Inte för att få beröm eller många röster, utan för att någon annan tar konsekvenserna av våra handlingar.