NTS: Ladda batterierna

Vi har en järnväg som är byggd för 1800-talets slut. Det är ett politiskt ansvar att se till att det skjuts till mer resurser. Regeringen har skjutit till en del pengar men långt ifrån tillräckligt, säger Gunvor G Ericson.

Miljöpartiet kommer i nästa vecka att gå ut med en kampanj för att lyfta behovet av underhåll på järnvägen, och har i sin alternativa budget visat hur man skulle kunna ge mer resurser.

– Allt strul ställer till det för så många, framför allt för pendlare. Det är så många som pendlar i Mälardalen. Jag pratade med en dam på tåget som sa att hon inte vill att SJ ska bestämma när hon tar ut sin kompledighet. Och jag förstår henne fullständigt, säger Gunvor G Ericson.

Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd håller med om att järnvägen är eftersatt och behöver byggas ut, och säger det är något som regeringen satsar på.

– Behovet är eftersatt när det gäller underhåll och investeringar. 2011 sköt vi till 800 miljoner extra till bland annat vinterunderhåll. Och i och med budgeten för december har vi skjutit till ytterligare 3,6 miljarder för drift och underhåll, säger Catharina Elmsäter-Svärd.

Vet ni vad? Ibland drömmer jag om ett modernt, stabilt, väl utbyggt, väl underhållet järnvägsnät i det här landet. Ni vet, ett sånt där där man inväntar tågets avgång på en trevlig, öppen och bemannad station oavsett vilken tid på dygnet man avreser, ett sånt där förseningar är undantag och man på utsatt tid kommer fram till ännu en trevlig, öppen och bemannad station eftersom de som tagit över stationsdriften förstår att upplevelsen av stationerna också är en viktig del av resan…

Så vaknar jag och läser Svds artikel som påminner mig om att vara noga med att se till att batterierna till alla kommunikationsenheter är fulladdade när jag ska ut och åka tåg till Falun under sportlovet.

*suck* det som var en sån vacker dröm!

Grunden till tågförseningarna – passagerarna

Jag busspendlar till och från jobbet var dag. Det har sina sidor, att endast ståplats finns tillgänglig tillhör reglerna snarare än undantagen, att bussarna är försenade likaså. I synnerhet gäller det bussen från jobbet, den är konsekvent sen, allt mellan fem minuter och en halvtimme. I gengäld, det ska sägas, så finns i princip alltid sittplats.

Vid ett minnesvärt tillfälle frågade en ung kvinna, mycket vänligt, busschauffören hur det kunde komma sig att det är på detta vis? Busschauffören hade kanske fått femton frågor redan under den turen, ty han blev rasande på den unga kvinnan och förklarade för henne att

Det är alla jävlar som ska åka med! Det tar sån tid för folk att komma på och av att det är omöjligt att hålla tiden!

Fram till den dagen hade jag, lite naivt, trott att stora antal passagerare var något eftersträvansvärt, något att glädjas åt, men chaufförens reaktion (i ärlighetens namn är han inte den ende som antytt något liknande, bara den ende som jag sett ryta det i ansiktet på en av dessa irriterande bussåkare) fick mig att inse mitt misstag. Ett litet antal passagerare är nog gott och väl, men när det börjar bli stora mängder pendlare som envisas med att kliva av och på på helt olika ställen, då är vi mer till besvär och borde verkligen inte klaga över de förseningar vi själva orsakar. Att vi varje månad betalar stora summor för att få åka med är inget argument.

DN berättar nu att detsamma gäller på tågen. Antalet passagerare överstiger vad man planerat för, och resultatet blir förseningar och elände. Men när det gäller tågen väljer man ett annat sätt att närma sig problemet:

Efter den första av de två senaste tågkaosvintrarna fick dåvarande landshövdingen Per Unckel i uppdrag att utreda orsakerna och föreslå lösningar. Hans utredning listar åtgärdersom berör alla tre områdena ovan.

Unckel konstaterade att grundproblemet – att järnvägskapaciteten i Sverige blivit för liten för resenärernas behov – i princip måste byggas bort. Men detta tar många år. Innan detta gjorts föreslår utredningen bland annat:

Förstärkta insatser för underhåll.
Bättre väderprognoser för tågtrafiken
Planer för hur trafiken snabbt ska kunna dras ner och vilken trafik som ska prioriteras när yttre påfrestningar ökar.
Bättre samordning mellan alla aktörer på och kring järnvägstrafiken. Det gäller kommunikation, beredskapsplaner och krisövningar.

Behovet av samordning har uppstått efter avregleringen av järnvägstrafiken. Numera är en lång rad företag och myndigheter inblandade i verksamheten, och Unckel är inte ensam om att tycka att det har skapat onödiga problem och förvärrat tågkaoset.

Att du kan köpa biljett i en lucka och hålla dig varm när du väntar på tåget är företaget Jernhusens ansvar. Att spåren är i gott skick är Trafikverkets ansvar. Och att du kommer fram i tid är de mer än tio tågoperatörernas ansvar. För godstrafik finns ännu fler operatörer i landet.

”Det går inte att säga att organisationen ser bra ut som den är. Alla är missnöjda”, sade SJ:s dåvarande styrelseordförande Ulf Adelsohn i en intervju i fjol.

Man har alltså kommit fram till inte bara att något behöver göras, utan en bra bit på väg mot vad som behöver göras har man också kommit. Dåså, då är det bara att sätta igång. Ty antalet passagerare lär inte minska.

Vi vill resa. Vi har ett samhälle uppbyggt kring att vi reser, fram och tillbaka till jobbet, skolan, utbildningen, vi reser på semester, på konferenser, på möten, till teatrar och konserter. Vi lever långt ifrån vänner och släktingar och reser för att träffas. Och tåget är det mest långsiktigt hållbara alternativet som står oss till buds idag.

Det är klart att det kostar att rusta järnvägar och vagnar, att investera i nytt och dra nya spår så att det finns utrymme för såväl godstransport som passagerare. Men det är inte direkt gratis att hålla vägnätet i stånd heller, att bygga ut och bygga om och bygga nytt för att hantera allt fler bilar kostar enorma summor. Kan vi få ner de kostnaderna genom att satsa på ett effektivt och väl utbyggt järnvägsnät med stor kapacitet, täta turer och bekväma, välkoordinerade resor vinner vi mycket i det långa loppet.

För resa, det tror jag vi kommer fortsätta med. Vad tror ni?

Äntligen!

En god nyhet om tågtrafik i Sverige! Sydsvenskan med flera berättar att kineserna vill exportera sitt kunnande om tåg och järnvägar:

En delegation experter frånKina undersöker i Sverigeom det går att bygga en höghastighetsjärnväg mellan Köpenhamn ochOslo, och däremellan Göteborg.

I en tid när underhållet av svenska tågbanor kritiseras för att vara helt otillräckligt, vill kinesiska företag gärna exportera sin stora kunskap om snabbtåg. I flera europeiska länder används kinesiska arbetare för att bygga stora industriprojekt, och de skulle också kunna bygga järnväg i Sverige.

Tänk vilken enorm skillnad det skulle göra för hela landet om vi investerade i dessa snabbtåg på både härsan och tvärsan. Plötsligt, som genom ett trollslag, vore det möjligt att bo i det som idag är avfolkningsbygd och jobba där jobben finns. Det skulle ge underlag för skolor, butiker, bibliotek, vårdcentraler, förskolor och annan service även i dessa orter, som vips skulle bli en del av världen.

Kommunikation är nyckeln till så mycket här i världen.

Fjällvägar

Motorvägar – vare sig de är mångfiliga som de stora vägarna runt om i världen eller tvåfiliga som de små beskedliga här i Sverige – är tveklöst en av de definierande uppfinningarna under förra århundradet. De har ändrat hela vårt levnadssätt, från samhällsbyggande till arbetsmarknad och socialt umgänge, och de genererar miljöpåverkande effekter i långt högre grad än vi någonsin kan föreställa oss.

.

.

I Expressen kan vi läsa om förslaget att förvandla motorvägar till miljövänligare solfjällsvägar:

Tanken är att The Santa Monica Freeway, en del av den mäktiga I-10:an i Los Angeles, ska täckas med solceller, placerade så att de antar formen av en orms fjälliga kropp. Vägsträckan ska alltså bli ett reptilliknande kraftverk. Den ska dessutom bestyckas med tankstationer för elbilar, liksom regelbundet utportionerade algodlingar som renar avgaserna från koldioxid. Algerna ska sedan kunna förädlas för att utvinna biobränsle.

Det är en svensk arkitekt, Måns Tham, som ligger bakom det ganska fantastiska förslaget:

Allt började när Måns gick en kurs på Kungliga konsthögskolan och gav sig själv uppgiften att skapa en stadsplan för Los Angeles som försökte bena ut hur megastaden ska bete sig när oljan tar slut.
– Det slog mig hur endimensionellt utnyttjad marken är i Los Angeles. Det är bara bilar och asfalt. Jag insåg även till fullo hur gigantiska motorvägarna är. Los Angeles är en stad där alla hela tiden relaterar till motorvägarna. De är en självklar del av samhället eftersom de flesta tillbringar större delen av sina dagar på vägarna. Jag tyckte att man borde kunna ladda motorvägarna med något mer än att bara vara ett stinkande trängselhelvete.

.

.

Även här är den brännande frågan finansieringen. Motorvägar är stora saker, och solceller är inte gratis, men forskningen går ständigt framåt:

Bo Juslin, expert på solceller på teknikkonsultföretaget ÅF, är förtjust i Måns idé.
– Det ser väldigt intressant ut, och det är absolut tekniskt möjligt att genomföra. Tanken med laddningsstationer för elbilar längs vägen är perfekt. Problemet är kostnaderna.
I dagsläget är solcellspaneler dyra. De anläggningar som finns är oftast baserade på ekonomiskt stöd. Men Bo Juslin konstaterar att solenergi är en del av framtiden. En framtid som möjligen kommer närmare, åtminstone mentalt, när bistra vargavintrar med svidande elräkningar tvingar oss elkonsumenter till eftertanke.
– Hela vår existens bygger på solenergi, och tillgången är i någon mån oändlig. Man forskar i dag kring nya halvledande material som är tunna och böjbara, och därför lättare att montera. Det skulle kunna få priserna att gå ner.

Tanken på att använda sig av de rätt enorma arealer som utgör motorvägarna och idag enbart används för att göra av med energi till att istället samla in miljövänlig energi tycks mig som en typiskt konstruktiv tanke, väl värd att genomföra.

Är vi nöjda så?

Trafikkaos, järnvägskaos. SJ har gjort sin läxa, förklarar de, Trafikverket har inte gjort sin. Ett såvitt jag vet obekräftat rykte om att Trafikverket hoppats komma undan underhåll och renoveringar helt fram till 2016 når mig. Människor dör i trafiken, fryser ihjäl och skadas för livet i trafikolyckor, sitter fast i timmar på enfiliga vägar, snöröjning och räddningsfordon kommer inte fram. Rälsen spricker, tåg spårar ur, överallt kaos och galenskap.

Ansvarig minister ”kan lida med alla”  och håller sig faktiskt inte undan media trots att julen står för dörren. Frågan är om hon kan göra något mer än lida med? Detta kaos som råder nu är ju faktiskt ingen naturlag, och det beror mindre på vädret än på politiska beslut. Ty det går att bygga både vägar och järnvägar som går att använda även vintertid, men det kostar pengar, därför har man låtit bli. Frågan är om inte de pengar man sparat på uteblivit underhåll gått åt, många gånger om, i detta kaos?

Handen på hjärtat, människor: Är vi nöjda som det är, eller är vi villiga att betala för en säkrare, effektivare, miljövänligare och lönsammare infrastruktur? Det går att genomföra.

Kommunalpolitikerna och mobiltelefonerna

I Östersund anser man att det här med mobiltelefoner eller inte i klassrummet inte är en pedagogisk fråga, utan en politisk, läser vi i ÖP.

Ett medborgarförslag har kommit in till Östersunds kommun som kräver ett förbud av mobiltelefoner för elever på låg- och mellanstadiet med motiven att de anses avge farlig strålning och de håller eleverna inne på rasterna.

Under onsdagen ska barn- och ungdomsnämnden ta ställning till förslaget.

Det enda rimliga ställningstagandet vore, givetvis, att förklara att detta är en pedagogisk fråga och inget som politiker tar något som helst beslut om. På flera av skolorna i kommunen, berättar ÖP i samma artikel, finns dessutom redan färdiga handlingsplaner för mobilhanterande att hänvisa till.

ÖP rapporterar vidare om vilket beslut nämnden tog:

Politikerna i barn- och utbildningsnämnden uttalade sig vid sammanträdet för att eleverna tillsammans med föräldrar och skolpersonal ska besluta om och hur mobiltelefoner ska få användas på skolorna

men talar också om att

Medborgarförslag avgörs slutgiltigt alltid i kommunfullmäktige. Frågan om mobiltelefoner i skolan behandlas vid sammanträdet 4 november, då den nyvalda kommunfullmäktigeförsamlingen samlas för första gången, eller vid sammanträdet 9 december.

Jag väljer inte att lyfta detta exempel för att ställa just Östersunds kommun i sämre dager, utan för att illustrera ett av problemen med den kommunaliserade skolan. Jag känner inte till bakgrunden till det aktuella fallet, men bara det faktum att frågan lyfts på politikernivå är tokigt. Det klagas ofta över hur rikspolitiker försöker detaljstyra skolan, men det är i själva verket många gånger vanligare att detta sker på kommunalnivå.

Det kan vara så att detta beror på just den närhetsprincip som framhölls som en fördel när kommunaliseringen genomdrevs – politikern är grannen, gympolaren, chefen eller rent av barndomskompisen, och tycker sig därmed vara väldigt insatt i hur det egentligen går till och bör gå till i skolan.

Resultatet kunde vi bland annat läsa om i skolverkets rapport om skolans likvärdighetsproblem: gargatuanska skillnader mellan skolor i olika kommuner, både vad gäller kvalitet på undervisning, kvalitet på lokaler, lärartäthet, lärares utbildningsnivå och elevers psykosociala arbetsmiljö.

Låt oss hoppas att regeringen äntligen tar tillbaka ansvaret för skolan och låter kommunalpolitiker syssla med det de utan större konsekvenser för framtiden kan ägna sig åt. Parker, rondeller, badhus och sådant, men skola, vård och omsorg är för viktigt för att styras av kommunalpolitiker.

Sj Sj gamle vän

Jag har precis beställt biljetter för min resa från Skåne till Östergötland, och tillbaka igen. Priset, i pengar mätt, var rimligt, trots allt. Det är ju det om man har möjlighet att beställa en tid i förväg. Till och med när jag kallt räknar med förseningar både dit och tillbaka igen var priset rimligt. Man gläds åt det lilla.

Jag håller fast vid mina ideologiska orsaker till att åka tåg – trots allt är det mindre miljöpåverkan att ta tåget än det vore att ta bussen till flygplatsen, flyga iväg, och ta bussen in till stan i andra änden, och sen samma väg tillbaka igen. Det vore bra för världen med väl fungerande järnvägsnät, tåg som håller tiden, och biljetter till fortsatt rimliga priser. Det vunne vi alla på på alla sätt. Det enda sättet att uppnå detta är att alltfler åker tåg alltmer, och kräver av både banverk och sj att de löser sina problem.

Jag återkommer om hur stora förseningar det rör sig om när det bär iväg, då mot slutet av augusti.

Det är vår

Det spritter i bena på små människor när det blir vår. De blir ystra som kalvar och springer runt, och de är små. De varken ser eller syns särskilt bra, och de tänker sig inte ett dugg för.

Så ser er för när ni kör bil. Särskilt när ni backar. Kör inte där det är körförbud, även om ni tillhör en myndighet, och var oerhört försiktiga när ni backar ut förbi häckar, staket, blomrabatter eller annat som kan dölja små människor. Ta det lugnt, hur försenade ni än är så är det bättre att komma den där halvtimmen försent än att köra över en liten människa.

Tänk på det.