Folkbildning i sociala media

Jag kan mycket lite om konstformen fotografi, men tack vare sociala media kan jag lite mer nu än jag kunde innan. Jag kunde givetvis titta på bilder och tycka om eller inte tycka om, fascineras över ett speciellt ljus eller en vinkel eller ett format, och jag tyckte ofta om vad jag såg, men det var ungefär allt.

Sociala media är människorna som huserar där, som delar, som möts, som pratar, som berättar, som grälar och kivar och skämtar, som etablerar sig, som passerar igenom, som lurkar tyst i bakgrunden och som ständigt babblar. Utan människor försvinner såväl aspekten ‘social’ som aspekten ‘media’ och man står där med en ekande tom plattform som på sin höjd fungerar som vändplats, oavsett hur vacker den är.

.

Ett sidospår.

Sociala media är människorna som huserar där, där var vi.

Somliga av dessa människor är fotografer som gärna visar upp sina bilder. De pratar sinsemellan om hur de gjort dessa bilder, de talar om slutare, vinklar, reflexer och reducering, de pratar om färger och ljus och bländare och mättnad på ett initierat sätt som förutsätter förförståelse hos lyssnaren. De pratar helt enkelt sitt fackspråk med varandra, och den som inte är insatt i detta fackspråk kan ha svårt att hänga med i samtalet, samtidigt som det skickar tydliga signaler till den som är insatt om både ämnet och nivån på samtalet.

Detta fackspråkliga samtal skulle kunna upplevas som snobbigt, exkluderande, lite skrytigt rent utav av den som står utanför och inte förstår. Det är en inte helt ovanlig om än ledsam reaktion på fackspråk, en reaktion som ibland leder till sura miner, ibland till att det glada ivriga fackspråkssamtalet dör ut, och ibland till och med till rena grälen. Och det är dumt.

Nu kommer jag till min poäng:

Dessa fackspråkliga samtal om olika ämnen, de är en del av den folkbildande aspekten av sociala media. Fotografer som öppet diskuterar finesserna i sin konst delar med sig av sitt hantverk. Vem som helst är välkommen att lyssna, och de allra flesta är mer än glada att förklara även för den som inte kan ett dugg om saken vad det faktiskt är de pratar om. Inte mitt i samtalet, givetvis, precis som alla andra människor blir konstnärer också störda och irriterade om man avbryter ett spännande samtal, men vid andra tillfällen.

I natt ägnade t ex en generös fotograf en hel timme åt att visa för mig hur han gjort för att skapa den ljuseffekt jag kommenterade på i en bild han lagt upp på Google+. Han visade mig hur bilden sett ut innan han gjort något alls med den, och visade sedan steg för steg hur han tonat upp här och tonat ner där, ökat mättnaden i färgen på ett ställe och jobbat med skuggor och skärpa och andra aspekter jag aldrig tänkt på innan för att komma så nära den upplevelse av ljuset han hade haft när han tog bilden som han någonsin kunde, och svarade tålmodigt på varenda fråga jag ställde.

Ni anar inte hur stor skillnad något som tycks yttepyttelitet oviktigt kan göra i ett fotografi! Jo, det kan tänkas att ni både anar och vet, men jag anade inte förrän han visade mig och pekade ut.

Och när man fått grunderna förklarade för sig, då händer det fantastiska att plötsligt börjar man kunna förstå vad det är de pratar om! Man börjar se nyanser i konsten man aldrig sett innan, eftersom man inte visste att de fanns.

Folkbildning. Jag tycker det är en av de vackraste aspekterna av sociala media.

Läromedelstankar från Almedalen

Johnny Olsson, riksdagskandidat för Piratpartiet, berättar om en debatt som enligt programmet borde handlat om läromedel och upphovsrätt men mer handlade om skolor och resurser, skriver han:

Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet.

Den kommunala skolans finansiella situation har vi pratat om många gånger, och kommer sannolikt ha anledning att återvända till, och det gläder mig att den bekymmersamma verkligheten nämns även i Almedalen, mitt bland alla blanka löften om miljonregn från både vänster och höger, även om det råkade ske i en debatt som skulle handlat om något annat. Men, skriver Johnny:

Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på scenen, så kläcktes det en idé. För en av deltagarna lyckades producera en konstruktiv tanke om att läromedelsförfattare kanske borde ha betalt för själva produktionen, snarare än i form av royalties.

Här är en idé som kanske skulle kunna lösa en del problem: Se till att läromedelsförfattare får betalt för själva produktionen, inte för försäljningen. Skolverket eller motsvarande ska vara beställare, och istället för att betala för inköpet av böcker (skolornas egna inköp eller studenters via studiemedel) så betalar samhället redan vid själva framställandet. Villkoret är att läromedlen är licensierade under Creative Commons och på så vara allmän egendom. Det är rimligt. Saker som betalas av allmänheten ska tillhöra allmänheten.

Tanken om Creative Commons är god, men jag har svårt att föreställa mig att vare sig förlagen eller författarna är villiga att beställningsskriva efter skolverkets önskemål, och tanken på statligt standardiserade och kontrollerade läromedel smakar lite för mycket diktatur för att vara riktig behaglig. Jag hoppas verkligen att denna tankevurpa är ett utslag av en kombinationen information overload och hastigt nedtecknade början på tankegångar.

Nästa tankegång är också värd att kommentera:

Mattias Bjärnemalm var inne på att framställning och sammanställning av läromedel mycket väl kunde vara en del i lärarutbildningarna, men vi hann inte utveckla tankarna längre än så innan vi var tvungna att rusa åt varsitt håll.

Det är en riktigt formidabel idé. Lärarstudenterna skulle inte bara få tillfälle att praktiskt arbeta med och dra nytta av de senaste forskningsrönen, de skulle också med detta ges tillfälle att grundligt få insikt i den inte helt självklara konsten att lägga upp ett helt läsår. Just detta är ett vanligt förekommande önskemål – man får öva sig på att lägga upp lektioner, och ibland lite längre projekt, men att planera ett helt läsår så att inga moment utelämnas och saker kommer i en sådan ordning att det ena bygger på det andra är något som tydligen knappt nämns. Genom att handgripligen skapa läromedel för ett helt läsår tillsammans med andra studenter och med erfarna lärare och lärarutbildare som bollplank och handledare tror jag många skulle känna sig bättre förberedda när det är dags.

Den ekonomiska ersättningen för ett användbart och publicerat läromedel vore sannolikt välkommen den också, som student lever man inte fett.

Smygsurfare

En halv miljon gömmer sig för Ipredlagen, hojtar Aftonbladet i en artikelrubrik. Jag har inte noterat deras löpsedlar men gissar att uppgiften nog kan tänkas finnas där också.

Ingen vet med fullständig säkerhet hur många svenskar som har oroats av FRA-debatten och ipredlagen och valt att ansluta sig till någon form av anonymiseringstjänst. De företag som levererar anonymisering hävdar att intresset har exploderat under året. Men de mörkar hur många kunder de faktiskt har

Givetvis mörkar de antalet kunder, att gå ut och skryta med den saken vore väl närmast att betrakta som dumt för den som vill sälja en tjänst som går ut på att man ska kunna gå på gator och torg utan att stoppas och tvingas visa legitimation och arbets… Nej, förlåt, jag menar för den som säljer en tjänst som går ut på att man ska kunna slösurfa en söndageftermiddag utan att vara rädd att råka släntra in på någon blogg som av en eller annan anledning dragit till sig Myndigheters Särskilda Intresse och på grund av denna insläntring själv riskera att dra till sig Myndigheters Särskilda Intresse. Jag föreställer mig att det vore direkt kontraproduktiv av ett sådant företag att tala om hur många kunder de har.

Måns Svensson, doktor i rättssociologi i Lund, understryker att Cybernormers forskning inte ger något vetenskapligt underlag för bedömningar av andra åldersgrupper.
– Men de mönster som är vanliga bland de nätaktiva i vår undersökta ungdomsgrupp är vanliga även bland de nätaktiva högre upp i åldersgrupperna. Så jag skulle gissa att det i hela befolkningen, inklusive barn och pensionärer, handlar om 6–7 procent, säger Svensson […]
Då skulle det handla om mer än en halv miljon svenskar som redan i dag använder anonymiseringstjänster.
Svensson pekar också på att det finns andra skäl än fildelning att vilja vara anonym på nätet

Och just där tycks debatten halta en aning. Det beslut som togs på S kongressen lugnar föga. DN förklarar att S visserligen vill förändra Ipredlagen, men

det anges inte vilka förändringar som bör genomföras. Det överlåts till partiledningen att utarbeta. I kongressens beslut sägs både att ”kulturskapare ska ha samma möjligheter som andra att leva på frukten av sitt eget arbete”. Men det sägs också ”det finns en berättigad oro för att tillämpningen av Ipred kan kränka en enskildes integritet och göra intrång i privatlivet”. När det gäller kritiken mot att privata företag kan begära ut ip-nummer är partikongressens skrivning också en kompromiss, som innebär att partiet inte tar definitiv ställning. I kongressbeslutet sägs: ”Utångspunkten [sic!] är att det är polisen som utreder brott, även mot upphovsrätten.”

Vilket i och för sig inte är någon dålig utgångspunkt. Ändå känns det som att man inte säger något alls. Den halva miljonen lär inte ändra sig och börja surfa öppet igen efter detta beslut, inte ens om S skulle lyckas ta sig upp i regeringsposition efter valet.

Om IT och gamla stötar

Infontologi citerar, apropå människors, samhällets, institutioners och organisationers sätt att förhålla sig till IT, Douglas Adams:

Anything that is in the world when you’re born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works. Anything that’s invented between when you’re fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it. Anything invented after you’re thirty-five is against the natural order of things

Adams var en klok man. För visst stämmer det? Se er omkring i samhället omkring er. Barn som växer upp idag har aldrig upplevt en värld utan mobiltelefoner och internet. Uppslagsverk i sjuttiofem band som uppdateras vart femte år och då kräver att man traskar iväg till närmaste välsorterade bokhandel och köper ytterligare delar för flera hundra tillhör liksom kassettdäcken och telefonkioskerna lägereldarnas och sagornas tid för dem. För den som växte upp tillsammans med Internet är det inte lika naturligt, nya finesser fascinerar och framstegen har wow-faktor, men det är inget underligt, det är en del av livet som man gläds åt och använder med förtjusning.

Men för dem som sitter på pengarna och i beslutandeposition, de som växte upp pre-Internet, för dem är IT ingen självklarhet. För dem är det i bästa fall en förlängning av det som är självklart för dem, tidningar, uppslagsverk, fasta telefoner, faxar, snigelpost och postorderkataloger och de använder det just så. I sämsta fall är IT i deras ögon en leksak, ett tidsfördriv och en onöda.

Och det är synd.

Spotifyinbjudningarna slut

Tyvärr har jag inte en endaste inbjudan kvar till Spotify, jag skulle gärna delat ut tio till om jag haft men så är det inte. Ni som har, var generösa och sprid musiken över världen!

Sagostund

Känner ni till sagan om Gräshoppan och myrorna? Det är en gammal fabel, som alla fabler sedelärande och lite extra intressant eftersom budskapet i just denna lär ska ha ställts på huvudet genom historiens gång:

Det hela tar sin början om sommaren.

Myrorna sliter och bär och jobbar och gnor, och ägnar ingen tid åt lek och trams. De vet att det kommer andra tider och de sparar i sina lador för att överleva även den kallaste vargavinter.

Gräshoppan, däremot, dansar omkring dem och sjunger och spelar. Solen skiner, det finns gott om mat, livet leker. Hans musik lyser upp myrornas slitsamma tillvaro, det är lättare att gå i takt och hans lustiga visor ger dem något att skratta åt.

Och så kommer vintern. Myrorna har det varmt och ombonat i sin stack, de har mat på borden (det är ju en fabel, så givetvis har myrorna bord) och dånande brasor.

Utanför i snöstormen vacklar den genomfrusna stackars gräshoppan fram. Inget hem har den arme spelemannen, ingen mat att ställa på bordet, inte ens ett bord att krypa under. Han knackar på myrornas dörr, ber om en allmosa.

Så långt, utan andra källor än mitt eget svajjiga minne att verifirera det hela, stämmer versionerna överens. Men sedan kommer sensmoralen:

Ursprungsversionen:

Myrorna öppnar dörren och släpper in gräshoppan. Hela sommaren har han gjort deras tillvaro lättare med sin musik, sin dans och sina upptåg. På så vis har han lämnat sitt bidrag till att de har det tryggt och varmt, och till tack ska han få sin del av värmen och maten.

Gräshoppan i sin tur tackar genom att sjunga och dansa hela vintern igenom, medan myrorna nu kan slappna av och njuta.

Sensmoralen: Gräshoppans sång och dans är också viktiga bidrag till att mycket mat och bränsle samlades in, därför har han också en plats vid bord och brasa.

Men sen hände något i samhället:

Den modernare versionen:

Myrorna öppnar dörren och släpper in gräshoppan. Hela sommaren har han förslösat på att spela, dansa och göra upptåg. Som resultat står han nu utan både mat och bostad, och kan inte skylla detta på någon utom sig själv. Men, eftersom de är rättskaffens varelser så är de klart han ska få mat och värme av dem, om han som motprestation vill spela och sjunga för dem medan de njuter sin välförtjänta vila.

Gräshoppan sjunger och dansar hela vintern igenom för att roa de duktiga myrorna, och förtjänar så sitt uppehälle.

Sensmoralen: Det är skillnad på folk och folk. Den som inte vill jobba får inte heller självklar del av värmen och maten. Dock bör den som har nådeligen dela med sig, så länge den lata gräshoppan har vett att dansa på begäran

Och hur appliceras nu detta på Morricas syn på dagens infekterade situation i kulturvärlden? Jo, såhär ungefär:

Myrorna öppnar dörren och släpper in gräshoppan, förtjusta över att få glädjas åt hans musik även under vintern. Han har ju hjälpt till att samla in maten genom att göra arbetet lättare så självklart ska han ha sin del av både mat och värme. Gräshoppan sjunger och dansar, stämningen är god. Myrorna bjuder också in sina vänner från stacken tvärs över stigen, de har ingen gräshoppa boende hos sig, stackrarna, utan har bara sina egna gamla historier att roa sig med.

Gräshoppan sjunger och dansar för att roa myrorna, de gillar vad de hör och när gräshoppan antyder att han har ett gäng kompisar som också är värda att lyssna på, men ännu befinner sig ute i kylan eftersom just inga myror har hört talas om att de finns, bjuds de också in och får del av värmen och maten. Det visar sig att de är lika duktiga på det de gör som den första gräshoppan, och erbjuds därför bostad i stacken tvärs över stigen.

Det finns en tredje stack, den ligger lite längre upp i backen. Där hör man talas om det glada tjoandet och tjimmandet, och vill också vara med. Man skickar därför en representantmyra ner för backen, och låter bjuda in gräshoppan för en aftons underhållning. Han tackar ja, dansar och sjunger och man tackar honom varmt för den trevliga kvällen, ger honom en smaskig tårta som belöning och följer honom till dörren. Medan han traskar ensam hem genom den gråkalla gryningen kryper man till sängs i backstacken och pratar om hur trevligt det var.

Så går vintern, i båda stackarna längst ner i backen skrattar man och sjunger, alla är varma och har mat i magen. Ibland bjuds gräshoppan in för att spela i backstacken, och varje gång har han med sig något extragott hem igen, men aldrig bjuds han att stanna och de i backstacken får därför aldrig tillfälle att höra hans glada morgonvisor. Å andra sidan vet de inte om att de missar dem heller, så det är nog inget de saknar.

Sensmoralen här: Att dela med sig av det man har och kan berikar tillvaron för alla.

Sånna dära fildelare

Jag ställde frågan i Christermagisters blogg, kanske får jag ett svar där, kanske inte, det får vi se. Jag ställer den här också, inte för att jag förväntar mig att någon ska leverera ett svar (men har ni svaret så skriv det gärna i en kommentar) utan bara för att jag funderat över det ett tag nu:

Vem är det som faktiskt uttryck åsikten att allt på nätet ska vara gratis? Jag har inte hört någon säga det, däremot har jag hört skrällduser av människor säga att någon tycker så. Så vem är det som faktiskt sagt det? I vilket sammanhang? Det vore kul att veta.

I Skövde? Oj!

Två har anhållits för fildelning i Skövde, berättar Expressen. Oj, i Skövde av alla ställen, jag trodde det var en liten oskyldig prick på kartan. Är det en sån ruskig fildelarhåla?

Nej, givetvis var det bara en lustig syftning i rubriken. Resten är inte lika lustigt. Två unga män har anhållits misstänkta för brott mot upprättshovslagen:

Misstanken är att de ingått i ett större virtuellt nätverk som olovligen lagt upp filmer, ofta innan de ens haft premiär. Brotten ska ha begåtts mellan 2008 och mars i år, säger Fredrik Ingblad

Ingblad är kammaråklagare, och när han talar om det hela blir det plötsligt en helt annan ton än när Ponténs matinéfilmsdrömmar ventileras:

De båda männen hördes under torsdagen men kommer att höras igen under fredagen.
– De kommer att höras under eftermiddagen och kvällen. Sedan kommer jag att ta ställning till om de begäras häktade eller släppas, säger Fredrik Ingblad.
Hur ställer de sig till anklagelserna?
– Det vill jag inte uttala mig om

Det är inte Ipred som spökar här, utan det rör sig om ”en del i gemensam insats mot fildelning i Sverige, Storbritannien, Belgien, Holland och USA, kallad ”Operation carbonite””

I avslutningen av artikeln får Pontén vara med och uttrycka sin förtjusning över att han får vara med i stora sammanhang:

Problemet med piratkopiering på internet är stort, växande och drabbar allt fler kreatörer över hela världen Att Interpol nu engagerar sig i och samordnar en insats av denna omfattning är glädjande men också ett tydligt tecken på hur stort problemet har blivit, säger Pontén

Aprilskämt

De har en annan ton i år än de haft tidigare, Aprilskämten.

AMF-skämtet, där det roliga nog ska vara att de ansvariga låtsas stå avklädda, fast de hela tiden vet, och vi också om vi är ärliga mot oss själva, att de inte kommer att behöva förlora vare sig position eller pengar, på riktigt. Kanske får de byta titel, men det är allt.

Ipredskämtet där det roliga nog ska vara att det är så totalt absurt, och vi ändå går på det.

Det första fallet är redan inlämnat. Marklundskans Piratförlaget, bland andra, hängde, enligt DN,

på låset när nya antinedladdningslagen Ipred trädde i kraft på onsdagen. Innehavaren bakom IP-numret till en server som laddat upp över 2 000 ljudböcker illegalt på nätet begärdes ut, för att kunna stämma ägaren

Plötsligt ser det ut som att själva det skämtsamma i det hela inte är lagen i sig, utan innebörden och tolkningen av den. Ni vet det där om att den inte skall gälla retroaktivt, det som officiellt tolkats som att det som redan laddats upp skall undantas från lagen? Glöm det. Kjell Bohlund från Svenska Förläggareföreningen förklarar att eftersom servern var åtkomlig den första april, dvs idag, så kunde man drämma till. Visserligen hade man kunnat agera tidigare, via officiella kanaler men det förstår ju var och en att det inte är samma känsla.

I det här fallet handlar det dock om uppladdning i stor skala, något som branschen har kunnat agera emot tidigare genom att göra en polisanmälan. Att man väntat tills Ipred-lagen trätt i kraft förklarar Bohlund med att det varit verkningslöst att polisanmäla.

– Vår erfarenhet av att polisanmäla den här typen av fall är att de inte utreds, utan läggs på hög. Men efter att Ipred-infördes kan vi agera själva. Informationen om den här källan har vi inte heller haft så länge, säger Bohlund.

Nu har man ju möjlighet att hota med vite mot internetleverantören så att denne ska klämma fram med identiteten på den som innehar IP-numret.

Ett storartat skämt, är det inte?

Kulturutveckling

Att festivalbesökare bloggar och twittrar, delar med sig av sin upplevelse både i bild och ljud är en väl etablerad sedvänja vid det här laget. Det är nästan mer självklart att kommunicera via nätet än via telefon numera, sägs det, och nästa steg i utvecklingen är redan taget. Artisterna själva bloggar och twittrar från backstage, och i vissa fall rent av från scenen, berättar Jake Coyle. Det är ett effektivt och informellt sätt att hålla kontakten med fans, ett sätt att skapa ett personligt band och en känsla av gemenskap.

Och det är en skärande kontrast mot den hållning gentemot fansen som visades upp tidigare idag i det utrymme Marklundskan förfogar över i Expressen.