#skolchatt idag om att skriva sig till läsning

I skolchatt i dag pratar vi om att skriva sig till läsning. Inte bara men bland annat utifrån de DN-artiklar som väckt visst uppståndelse de senaste veckorna. Ni vet den med den provocerande rubriken där utbildningsministern kommenterar på en artikel där en Sollentunapolitiker entusiastiskt berättar om sin vision:

Skolan ska ta klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden. Datorn är ju lika självklar som papper och penna, ändå har bara varannan lärare i Sverige i dag en dator, det är fullständigt vansinnigt, säger Maria Stockhaus.

Medan somliga glatt rullade sig i tolkningen att utbildningsministern uttryckt sig teknikfientligt när han uttryckte oro över att ”man tror att man kan sopa ut allt som inte är det nyaste” funderade andra över det här med finmotoriken. Finmotorisk färdighet är ju inte något som bara dyker upp en dag, utan som det mesta annat något som måste nötas och tränas och vidmakthållas.

Att skriva sig till läsning har dock mindre med finmotorik och mer med själva utvecklandet av ett skriftspråk att göra. Vi tänker oss ofta att skriftspråket är ungefär samma sak som, och kanske rent av en rätt naturlig följd av, talspråket. Att skriftspråket faktiskt är ett helt annat sätt att kommunicera som kräver en helt annan slags språklig förståelse, förståelse för själva krumelurerna och hur de hänger ihop (ibland mer, ibland mindre och ibland knappt något alls) med de ljud vi använder oss av när vi talar är inte lika självklart.

Om bland annat detta kommer vi att prata i aftonens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter.

Svarta får och pirater

Om man är en ung människa fascinerad av böcker och tycker om att studera, men lever i ett sammanhang där normen är att böcker betraktas med misstänksamhet och akademiker föraktfullt avfärdas som odugliga veklingar med mjuka händer, händer det att man, i rädsla för att bli avslöjad som sammanhangets svarta får med alla de sociala konsekvenser det innebär, gömmer sin bokhylla som något skamligt.

Min poäng är att det är inte enbart elevernas inställning som leder till ointresse, och att det finns tydliga poänger med läxtid i direkt anslutning till skoldagen. Det ger bland annat en och annan utrymme att faktiskt utveckla sidor det inte riktigt finns utrymme att utveckla i vardagen utanför skolan.

.

Hos Metabolism och Tysta Tankar funderas också över detta med betydelsen av elevens vardagssammanhang.

Ursäkta förvirringen, och lite om det här med språk

Jag raderade ett inlägg vilket leder till att det finns kommentarer som inte finns. Jag ber om ursäkt för detta, och lovar att tänka mig noga för när jag länkar i framtiden.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om detta med konjunktioner och subjunktioner, och idag snubblade jag över något som än en gång påminde mig om själva vitsen med språkriktighet. Ännu en gång lyfte någon det faktum att det påvisats att en delorsak till de sjunkande PISA-resultaten bland svenska skolelever är bristande språkförståelse, och ännu en gång framhölls detta som en förmildrande omständighet.

Jag har svårt att se det förmildrande i sammanhanget, måste jag ärligt säga. Om eleverna har förståelse för innehållet i ett ämne, men saknar språk att tala om detta har skolan byggt ett stabilt och i det närmaste okrossbart glastak för de elever som finner ämnet spännande och vill fortsätta att studera det. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att förstå ämnet mer än på en mycket basal, grundläggande, nivå. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att delta i diskussioner om ämnet. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att överhuvudtaget förstå läroböcker och undervisning i ämnet på en nivå ovanför den nybörjarnivå man helt rimligt befinner sig på i grundskolan.

Detta är ett problem, inte något ”festligt” eller en förmildrande omständighet.

Ett mäktigt vapen

Skoldebatten tycks för tillfället befinna sig i ett skede där man, istället för att upphäva sin stämma och tala om det man tycker är viktigt, upphäver sin stämma och talar om varför man inte tycker andra ska yttra sig i vissa frågor, av olika orsaker. Jag leker inte den leken, så idag gör vi något annat. Låt oss tala om mäktiga vapen:

Längst fram i klassrummet, på den vackra marmorfönsterbrädan, förvarar jag extra pennor. Om en elev av en orsak eller annan finner sig pennlös i klassrummet är problemet därmed löst. Denna politik ifrågasätts då och då (man bör ifrågasätta saker och ting om man undrar över de bakomliggande orsakerna, eller finner dessa skeva) och den vanligaste formuleringen lyder, med vissa variationer i formuleringen, givetvis:

Men hur ska killarna då lära sig att ta ansvar och ta med sig pennor själv?

Det är lite intressant att majoriteten av ifrågasättarna tar för givet att de som mest frekvent utnyttjar pennförrådet skulle vara killar. Jag tänker inte tala om för er ifall förgivettagarna har rätt eller fel, det är inte relevant här, utan lyfter bara fram antagandet så kan ni själva fundera över varför man tänker så.

En annan intressant aspekt i frågan är var fokuset ligger.

Låt mig förklara min tanke bakom pennornas placering:

Somliga elever har i princip aldrig penna med sig i klassrummet. Andra har alltid pennor med sig. Ytterligare andra har i de flesta fall penna med sig, men glömmer någon gång ibland. Samtliga elever, utan undantag, är individer och orsakerna till deras pennstatus är lika många som eleverna i klassrummet, men grovhugget kan man dela in dem i dessa tre grupper: Aldrig Penna, Alltid Pennor samt Oftast Penna.

Jag vill att eleverna har minst en fungerande penna var i klassrummet, ty en penna är ett viktigt verktyg i skolarbetet.

Inte bara för att skriva (det kan man göra på en dator också) utan för att stryka under, skriva små kommentarer och frågor och översättningar och markeringar i marginalen, för att klottra tankspritt med eller leka med så att fingrarna håller sig sysselsatta medan hjärnan koncentrerar sig på diskussionen i klassrummet, för att skriva kommentarer till personen intill om man vill kommentera på t ex lärarens lustiga frisyr utan att alla i hela rummet ska höra det, för att skriva ett snabbt svar på frågan från personen intill om hur man säger ett eller annat på engelska så att den personen också kan delta i diskussionen utan att behöva känna sig dum. Superviktigt verktyg.

Pennor finns överallt, de säljs i varenda liten butik, de delas ut för att göra reklam, de slits och slängs, tappas och ersätts utan större tanke, de är en självklar del av vår vardag och så ska det vara. Inte förrän man står där utan att ha en inom räckhåll kommer man på hur begränsad man är utan.

.

Så, anledningen till att jag har pennor tillgängliga i klassrummet är helt enkelt att jag har mitt fokus på elevernas lärandesituation snarare än på pennorna. Jag har förmånen att undervisa i ett land där jag kan kosta på mig den lyxen, och jag vill ge eleverna tillgång till samma lyx. De har förtjänat den.

Pennor är viktiga verktyg, och det stör lärandesituationen för alla elever, oavsett om de tillhör grupp Aldrig penna, Alltid pennor eller Oftast penna, om någon elev inte har tillgång till penna och måste börja fråga runt, springa iväg för att skaffa eller försöka klara sig utan och blir rastlös och stimmig för att h*n inte kan avleda energin med det viktiga doodlandet.

En annan anledning är att jag jobbar, aktivt och medvetet, med att elever som tillhör gruppen Alltid pennor också skall få lägga fokus i första hand på sin egen lärandesituation. Jag vill att de har med sig sina många pennor för sin egen skull, för att de föredrar olika sorters pennor för olika syften, inte för att de med självklarhet ska ses som ansvariga för någon annans pennstatus också, enbart på grundval av sina personliga pennpreferenser. Det stjäl från deras lärandefokus, om så bara ett par sekunder varje lektion (men tänk hur mycket tid tio sekunder varje lektion, fem dagar i veckan, under ett helt läsår faktiskt blir! Även om man räknar bort alla lov.), att vara pennansvarig för någon annan.

I gruppen Alltid pennor finns bland andra undergruppen Delar pennor. Den består i huvudsak av elever som har någon form av relation (syskon, släktingar, vänner etc). Ofta känner man igen dessa på att de, i början av en lektion eller i början av en aktivitet, ur sina respektive väskor plockar fram ett antal pennor och penntillbehör, placerar dessa i en gemensam hög på bordet framför sig, och sedan med självklarhet tar för sig ur denna hög, oavsett om den penna man väljer kom ur ens egen väska eller någon annans.

Det är värt att notera att denne gemensamma pennhög inte bör förväxlas med en allmän pennhög. Om någon annan, i synnerhet om det sker utan att fråga om lov, förser sig ur högen kan det hända att gruppmedlemmar i gruppen Delar pennor tar illa upp. Även detta stör lärandesituationen.  Att ta illa upp för att någon förser sig utan att ens fråga om lov, eller att säga nej till att låna ut en penna när det faktiskt finns allmänna pennor fem steg bort, är inte ett utslag av egoism, utan handlar om det svåra och känsliga momentet gränsdragning. Det finns mycket att vinna på att som lärare respektera denna gräns.

.

Skönlitteratur som kurslitteratur – genomförandeprocessen

När läsåret börjar vet jag inte vilken grupp jag kommer att möta i klassrummet. Även om jag känner varje enskild elev i gruppen sen tidigare, även om jag mött gruppen i sin helhet tidigare händer så mycket under de tio veckor som sommarlovet utgör att jag inte kan ta för givet att gruppen är densamma som den var när vi skildes i juni.

Således: när läsåret börjar vet jag inte vilken grupp jag kommer att möta i klassrummet. Därför ägnar vi de första veckorna åt att lära känna varandra – jag berättar vad jag förväntar mig av dem, vi pratar om vad de förväntar sig av mig, de får möjlighet att visa på vilken nivå de börjar terminen i olika aspekter, vi leker fåniga lekar och jag berättar hur terminen kommer att te sig. Jag talar om att vi kommer att använda skönlitteratur som kurslitteratur. Jag talar om att vi kommer att läsa en roman, att vi kommer att läsa korta historier, att vi kommer att läsa poesi och artiklar.

Men jag talar inte om vilken roman vi ska läsa (eftersom jag fiffigt nog i förväg varit i kontakt med ett par nätbokhandlar för att se till att boken finns i lager kan jag dra ut på det hela) förrän det är dax.

Att introducera romanen tar sin rundliga tid. Jag brukar dela in eleverna i grupper när det är dags, och så får de ledtrådar. Fem till sju ledtrådar brukar vara lagom för att åtminstone någon grupp skall knäcka gåtan. Jag använder musik, bilder, verser, dikter, förord och vad mer jag kan hitta som anknyter antingen till berättelsen eller författaren.

Det finns flera poängen med den här övningen. Genom ledtrådarna och gissningsleken får eleverna en relation till berättelsen redan innan de har boken i sin hand, de har börjat fundera kring författaren och historien och teman. Därtill samarbetar de med varandra, tänker tillsammans och tänker tillsammans kring boken, och därmed har vi öppnat dörren till de veckoligen återkommande diskussionerna kring de kapitel vi läst.

Under läsandet av boken pratar vi om olika aspekter i historien – vi pratar om karaktärerna, vid olika tillfällen för att se hur de utvecklas, om de utvecklas, varför de antingen utvecklas eller möjligen, då och då, inte alls utvecklas; vi pratar om miljön, tiden boken utspelas i och tiden den utgavs i, vi pratar om teman, vi pratar om saker som mer eller mindre har anknytning till boken. Vi pratar också om, och övar lite på, att analysera och skriva om litteratur.

Vi pratar om hur man skriver en uppsats, tittar på skillnaden mellan formellt och informellt språk, vi tittar på hur man gör källhänvisningar och källförteckningar, vi funderar kring källkritik och tittar på vilken funktion de olika delarna i en uppsats fyller, om de fyller någon eller möjligen bara är tradition och dekoration.

Och sen skrivs det uppsatser så det står härliga till. Vilken slags uppsats det skrivs beror på vilken kurs eleverna läser, alla skriver utifrån sin nivå, och i samtliga fall benämner jag det just uppsats och ger dem formella riktlinjer att hålla sig till. Inte för att jag ställer samma krav som man gör på en universitetsuppsats, såklart, vi pratar om gymnasienivå, utan för att eleverna skall lära sig hantera begreppen och förstå hur det skiljer sig från andra sorters skrivande. Detta är något svenska skolelever är väldigt ovana vid, och de är ofta väldigt osäkra. Att skriva en uppsats är för många synonymt med ‘fritt skrivande’ och att det plötsligt finns formella krav i processen kan upplevas som skrämmande till en början, men brukar så småningom, när vi tagit oss igenom ett gäng romaner med tillhörande uppsats, istället upplevas som en lättnad. Man vet vad som förväntas, och har något att hålla sig till.

Så, ungefär, går det till när jag använder mig av skönlitteratur som kurslitteratur.

Att tala med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin

Hos Mats på Tysta Tankar för vi ett samtal kring ett citat ur the Guardian:

Misplaced fear of interfering with self-expression has led to a damaging failure to correct pupils who communicate in an argot mixing linguistic influences from Cockney to Indian, according to a Centre for Policy Studies pamphlet commissioned by the London mayor, Boris Johnson

Artikeln handlar om en undersökning kring den bristande språkförmågan hos engelska skolbarn. Det är inte i första hand invandrarbarn som har problem, även om föräldrarnas egen engelska är bristande är de ofta noga med barnens utbildning, förklaras i rapporten. Nej, det är andra barn som har de största problemen:

Gross says child illiteracy is made worse because many teachers have a weak grasp of spelling and syntax, and argues that the problem cannot be blamed on the large number of immigrant pupils in city schools.
”There is in fact a great deal of evidence … to show that it is white working-class children who have the most intractable reading difficulties,” she writes. ”Unlike most immigrant parents, who are very keen on their children receiving a good education even if they themselves speak very little English, white working-class parents often seem to be indifferent to their children’s education.”

Mats ställer frågan:

Har svenska lärare en undergiven hållning till barns språk?

Jag skulle inte kalla det undergiven hållning, men alla larmrapporter om svenska ungdomars bristande språkförmåga, både när det gäller talat och skrivet språk, indikerar att det definitivt finns problem. Elevers ordförråd är ofta torftigt, att läsa en dagstidningsartikel ställer till problem. Att skilja på vardagsspråk, talspråk och skriftspråk, att känna till att det finns olika skriftspråksnivåer och att ha en känsla för vad som passar var är inte alls självklart, och det beror inte på bristande begåvning hos eleverna.

Det måste vi ha grundligt klart för oss i alla pedagogiska diskussioner: eleverna idag är inte i någon mån dummare eller mindre begåvade idag än vi var igår. Tvärtom.

Däremot finns en ovilja hos många lärare, framför allt, tror jag, i de tidigare skolåren, att peta för mycket i språket. Man är rädd att störa producerandet, att slå ner den lille skribentens glädje över att producera. Jag är rätt övertygad om att man hugger i sten när man gör så. Hos Mats liknade jag skrivprocessen vid bildskaparprocessen, och jag upprepar bilden här:

Det är stor skillnad på ett litet provinsiellt och internationellt sett obetydligt språk som svenskan och ett globalt, världsomfattande världsspråk som engelskan, men den tendens som talas om i citatet, den förskrämt politiskt korrekta rädslan att rätta elevernas språk i någon slags ogrundad tro att man i samma handling ska reducera deras lust att uttrycka sig och deras kreativitet, är densamma.

Man kan jämföra med bildskapande: i skräck för att störa bildskapandeprocessen genom att introducera nya verktyg gömmer man akvarellfärgerna, akrylfärgerna, oljefärgerna, de stora dukarna, stafflierna, paletterna och penslarna högt uppe i skåpen, låser in dem och låter eleverna fortsätta med vaxkritor och kopieringspapper.

Att det är bättre att låta eleverna få måla med hela paletten, prova olika material och metoder och utvecklas tror jag inte någon invänder mot. Att det därtill är bra för både kreativitet, självförtroende, motorik och mycket annat att få måla tror jag inte heller många invänder mot.

Så varför låter man inte elever måla med hela paletten när det gäller att måla i ord? Varför visar man dem inte fler ord, fler språknivåer, låter dem experimentera och lär dem använda de nya verktygen också? Inte för att kasta bort de gamla, vaxkritors värde skall aldrig underskattas, men för att ge dem fler, vidga deras horisonter, ge dem nycklar till fler dörrar att öppna och öka deras möjligheter i framtiden.

Kom ihåg att språk är makt, och ger vi eleverna tillgång till ett rikt och varierat språk ger vi dem ökade möjligher att ta makten över sina egna liv.

Och så skulle jag väldigt gärna, när jag ändå är inne på ämnet, vilja veta varför i hela fridens namn man lär elever att börja ny rad varje gång de börjar ny mening? Det blir väldigt otympligt, liknar snarare listor än sammanhängande texter och gör det oerhört mycket mer komplicerat än det behöver vara att lära sig att dela in en text i stycken. Om någon skulle vilja förklara för mig varför man gör så vore jag tacksam, jag vill verkligen gärna förstå tanken bakom!

ps Rubriken från Karlfeldts dikt om Fridolin – Sång efter Skördeanden

Läromedelstankar från Almedalen

Johnny Olsson, riksdagskandidat för Piratpartiet, berättar om en debatt som enligt programmet borde handlat om läromedel och upphovsrätt men mer handlade om skolor och resurser, skriver han:

Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet.

Den kommunala skolans finansiella situation har vi pratat om många gånger, och kommer sannolikt ha anledning att återvända till, och det gläder mig att den bekymmersamma verkligheten nämns även i Almedalen, mitt bland alla blanka löften om miljonregn från både vänster och höger, även om det råkade ske i en debatt som skulle handlat om något annat. Men, skriver Johnny:

Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på scenen, så kläcktes det en idé. För en av deltagarna lyckades producera en konstruktiv tanke om att läromedelsförfattare kanske borde ha betalt för själva produktionen, snarare än i form av royalties.

Här är en idé som kanske skulle kunna lösa en del problem: Se till att läromedelsförfattare får betalt för själva produktionen, inte för försäljningen. Skolverket eller motsvarande ska vara beställare, och istället för att betala för inköpet av böcker (skolornas egna inköp eller studenters via studiemedel) så betalar samhället redan vid själva framställandet. Villkoret är att läromedlen är licensierade under Creative Commons och på så vara allmän egendom. Det är rimligt. Saker som betalas av allmänheten ska tillhöra allmänheten.

Tanken om Creative Commons är god, men jag har svårt att föreställa mig att vare sig förlagen eller författarna är villiga att beställningsskriva efter skolverkets önskemål, och tanken på statligt standardiserade och kontrollerade läromedel smakar lite för mycket diktatur för att vara riktig behaglig. Jag hoppas verkligen att denna tankevurpa är ett utslag av en kombinationen information overload och hastigt nedtecknade början på tankegångar.

Nästa tankegång är också värd att kommentera:

Mattias Bjärnemalm var inne på att framställning och sammanställning av läromedel mycket väl kunde vara en del i lärarutbildningarna, men vi hann inte utveckla tankarna längre än så innan vi var tvungna att rusa åt varsitt håll.

Det är en riktigt formidabel idé. Lärarstudenterna skulle inte bara få tillfälle att praktiskt arbeta med och dra nytta av de senaste forskningsrönen, de skulle också med detta ges tillfälle att grundligt få insikt i den inte helt självklara konsten att lägga upp ett helt läsår. Just detta är ett vanligt förekommande önskemål – man får öva sig på att lägga upp lektioner, och ibland lite längre projekt, men att planera ett helt läsår så att inga moment utelämnas och saker kommer i en sådan ordning att det ena bygger på det andra är något som tydligen knappt nämns. Genom att handgripligen skapa läromedel för ett helt läsår tillsammans med andra studenter och med erfarna lärare och lärarutbildare som bollplank och handledare tror jag många skulle känna sig bättre förberedda när det är dags.

Den ekonomiska ersättningen för ett användbart och publicerat läromedel vore sannolikt välkommen den också, som student lever man inte fett.

Internetkärlek

Jag älskar Internet! Sitter här och researchar, och plötsligt är det en bit fakta som bara inte finns. Jo, faktan finns men bara i mitt huvud, en trevligt verifierad källa att backa upp den med bara vägrar infinna sig.

Så jag skickar ut en fråga på vinst och förlust och vips, där kommer en källa dansande mot mig i cyberrymden, avsänd från en som kan mer än jag och råkar befinna sig på andra sidan jordklotet.

Internet, I love you!

Vad är det jag missar?

Det är fascinerande hur olika man uppfattar människor. I flera veckors tid har jag försökt luska ut vad det är i en speciell människas blogg som får så många att betrakta skribenten som en osedvanligt klok, intressant och kunnig människa.

Jag ser inget alls av detta i inläggen, tvärtom. Jag ser bara platthet, trots en ständig strävan efter att framstå som lite smått poetiskt filosofisk. Jag ser inget djup, inget inspirerande, inget nytänkande.

Vad är det jag missar som andra ser?

(Det kan ju vara så att människan är ruskigt klok i verkliga livet och bara inte riktigt har förmågan att visa detta i skrift, det är möjligt.)

Kvinnliga präster

Biskop Bertil Gärtner, sannolikt mest känd för sitt motstånd mot kvinnliga präster, är död. Dagstidningarna skriver om det, såklart, men just jag råkade först på nyheten i en av de prästbloggar jag följer.

Jo, så är det. Ärkehedning som jag är följer jag en skock prästers bloggar. Jag gör det av samma anledning som jag följer de flesta andra bloggar jag följer: de skriver bra, de har en atmosfär i sitt skrivande som gör att jag gärna läser deras ord, och viktigast av allt, de beskriver en sida av samhället jag sällan kommer i kontakt med i mitt dagliga liv.

Förvånad konstaterar jag när jag tittar rätt på saken att jag följer en skock kvinnliga prästers bloggar. Den ende mannen i rullan har slutat jobba som präst och ägnar sina dagar åt något annat. Hur blev det så? Jag funderar över de prästbloggar som rensats ut från rullan och kommer fram till att det har både med perspektivet och atmosfären i bloggarna att göra. Har bloggaren ett för snävt perspektiv blir det lätt internt och jag tappar intresset, och är bloggen alltför styltigt skriven tröttnar jag också raskt. Kan det vara så illa att manliga präster helt enkelt skriver sämre, eller har jag bara haft otur och stött på tråkmånsarna i mina irrfärder på nätet?