Alla barn i början

Internet är inte längre en ny arena. Den har hunnit genomgå många stadier. Traditioner, sedvänjor, interna skämt och undermeningar har utvecklats, etablerats, utvecklats vidare, en del har försvunnit ner i historiens glömska, andra blivit kvar och utvecklats.

Somliga av oss har varit med ett tag, vi har sett trender komma och gå och nyttjar utan att ens reflektera över saken de kommunikativa broar som utvecklats i form av etablerade förkortningar, specialteckenbruk, emoticons etc. Ibland leder detta till välkomna frågor om vad vi egentligen menar, begrepp som t ex #ffse är inte självklart uppenbara. Andra gånger leder det till intressanta och givande diskussioner kring hur t ex VERSALER uppfattas av mottagaren, och kring huruvida det är viktigare i sammanhanget att avsändaren använder en personlig stil eller hur mottagaren uppfattar budskapet. Men vanligast, tror jag, är att vi genom vårt språkbruk modellerar etablerade fenomen, snarlikt hur vi för talspråket vidare helt enkelt genom att modellera allt mer komplexa språkliga mönster och finesser när vi kommunicerar med nya talare, små barn eller språkelever t ex.

Och precis som i huvudsakligen talspråkliga sammanhang finns även på nätet språkpoliser, ibland lustiga, lättsamma, informativa, en ständig källa till glädje. Andra gånger väl nedlåtande, överlägset förminskande nybörjarens strävan att etablera sig språkligt. Om jag tillåter mig en generalisering, väl medveten om att det myllrar av undantag, tycks de förra oftare tillhöra det äldre gardet, säkra på sin plats i sammanhanget och inte rädda att ha fel, medan de senare återfinns bland de som nyligen själva var nybörjare, ivriga att visa fram sina nya kunskaper och etablera sig bland de ”coola katterna” (visst är det ett ljuvligt uttryck?)

Min poäng med dagens rant är helt enkelt: var inte nedlåtande mot nybörjare, har du tur finner du dig själv i den positionen igen rätt som det är.

Att göra skillnad

Natten i natt var, av orsaker helt utanför min kontroll, alldeles för kort, så det fokus som finns i min hjärna idag får gå till att avsluta de arbetsuppgifter som måste postas ikväll.

Men filmen här är fantastisk, har du inte sett den så lägg en dryg kvart av ditt liv på att faktiskt göra det, jag tror inte du ångrar dig:

.

Den svårbemästrade ironin

Jag är väldigt förtjust i Oscar Wilde, och jag blev överförtjust när jag läste om nyutgivningen av hans enda roman. Det är 120 år sedan Picture of Dorian Gray gavs ut första gången, och trots att den viktorianska tiden var mer tillåtande än vi ibland föreställer oss, så länge saker och ting hölls diskret bakom stängda dörrar, var det långa stycken av homoerotisk karaktär som ströks, både av redaktören och så småningom Wilde själv innan världen fick ta del av den färdigtryckta boken.

I dag är Wilde sannolikt mest känd för de spetsiga och ironiska citaten, de träffsäkra aforismerna och de tidlösa replikerna. Ironi är svårt, det kräver sammnhang och en viss nivå av förförståelse från både avsändaren och mottagaren, det kräver ett lätt anslag och en djup mening och inte minst timing. Det är en balansakt på en skarp egg, elegant och effektfullt när det lyckas, platt fall i bästa fall när det misslyckas. Ironi i skrift är ännu mycket svårare, och medför alltid en betydande risk för missförstånd.

Detta drabbade t ex Metabolisterna härförleden, i en Twitterdiskussion om lärarlöner retweetas en tweet från LR, och en kommentar som var avsedd att uppfattas som ironiskt instämmande:

RT @lararnas ”arb.givarnas underliggande budskap”http://bit.ly/ji5MJB Mm, för det skulle ju bli väldigt dyrt om ALLA lärare fick högre lön

tolkas bokstavligt och uppfattas som en argument mot höjda lärarlöner.

För att i någon mån förebygga att även mina ord missförstås här så vill jag understryka att jag uppskattar konstformen ironi, och absolut inte förespråkar att man ska avstå från att försöka. Precis som pianospel, tatuerande eller operasång så kräver ironi träning, övning och många misslyckanden innan man blir skicklig, och precis som med alla andra konstformer måste man hålla i minnet att trots att det inte uppskattas av alla så är det mödan värt att förfina sin förmåga, ty som Wilde skrev:

If you want to tell people the truth, make them laugh, otherwise they’ll kill you.

Lärares status

Jag har grubblat och grubblat över vem den egentligen är som driver tesen om att lärarnas löner måste höjas för att lärarnas status ska höjas. Jag har då och då ställts till svars för denna vrångbild, när jag pratat om att lärarna själva måste ta ansvar för att avgränsa sitt uppdrag, och tydligt tala om vad som ingår och vad som inte ingår, att lärare måste hålla sig a jour och uppdaterade, inom sina respektive ämnen, inom skolforskning, inom politisk debatt, i media och i debatten på bloggar och social media. Jag talar om samarbete och öppenhet, om att släppa på prestigen och… äsch, har ni följt bloggen ett tag har ni läst det till leda.

Jag är glad att se att diskussionen börjar ta fart runtom på nätet och i landet, jag ser det på bloggar, på Newsmill, på Facebook och Twitter. Mer sånt, heja på, det utvidgade lärarkollegiet börjar etablera sig!

I dag fick jag faktiskt en glimt av den person som driver tesen att högre lön skulle leda till högre status. När jag skriver ‘den person’ menar jag inte att det är en enskild person, utan jag menar en fiktiv person som utgör ett konglomerat av de gemensamma egenskaper de olika personer som driver den har. Paradoxalt nog förvånas jag över att jag inte förvånas.

Det hade jag inte väntat mig.

 

Monaeffekten

Scaber Nestor och Hannastacia skriver båda om Monaeffekten i rikspolitiken idag. Det socialdemokratiska partiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna, och drar med sig den rödgröna alliansen ner. Det tycks som om vi kan få en upprepning av situationen i förra riksdagsvalet, när människor röstade mot Göran Persson snarare än för något annat.

Scaber Nestor skriver:

Mona Sahlin borde inte befinna sig på en politisk topp-position över huvud taget, hon har möjligen kunskap till det politiska spelet, men inte kompetensen att föra ut det till folket.
Så fort hon pratar ”Ansvarsfull politik” så minns folk, inklusive mig, privata uttag på riksdagsns kontokort och time-oute på skattebetalarnas bekostnad.

I DN uttalar sig socialdemokraterna optimistiskt och försöker hålla fokuset på politiken istället för på personen Mona:

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan oroas inte av de låga siffrorna.

– Jag tror tyvärr att vi haft lägre siffror i några andra undersökningar genom åren. Jag vet att valet inte avgörs förrän på valdagen. Vi hade nästan exakt samma läge vid den här tiden förra året och det förändrades ganska raskt.

Att väljarna skulle straffa oppositionen för jobbpolitiken tror han inte på. Han anser att alliansen misslyckats i den frågan.

– Jag tycker att det är hög tid att granska deras misslyckande med jobben. Jag tror också att man måste fråga sig — vill man ha ett Sverige som under ytterligare fyra år går mot ökade klyftor och massarbetslöshet, eller vill man byta väg? Det är hög tid att ställa sig den frågan, för det är bara tre och en halv månad kvar.

Det är hög tid, och det är en viktig fråga han försöker lyfta. Alliansen har på fyra år vid makten lyckas åstadkomma en förändring i klimatet både på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är inte längre skamligt att säga högt att man nog tycker att arbetslösa mest är lata, att sjukskrivna borde skärpa sig, att man anser att somliga jobb är under ens egen värdighet men gott kan utföras av människor som också befinner sig i den positionen – under en själv.

Men eftersom mer fokus hamnar på Monas väska och hennes timeouter än på politiken kan Reinfeldt och medelklassen fortsätta att sova gott om natten. Monaeffekten är deras bästa vän i detta riksdagsval, tycks det.

Lärares samvetsstress

Metabolism skriver om en artikel i DN (de har ju valt att begränsa vilket material de lägger ut på nätet, så det blir ingen länkkärlek till dem) där det talas om hur nedskärningarna inom sjukvården leder till samvetsstress bland personalen. Man hinner inte göra ett bra jobb på grund av underbemanning och går med ständigt dåligt samvete.

Många lärare upplever samma situation, framhåller Metabolism:

En samvets-stress som också är något som lärare måste leva med. Den att inte räcka till för eleverna eftersom det främst är ekonomi som styr organisationen och inte pedagogiska hänsyn. Det tycker jag vi borde prata mycket mer om, och högre.

Vi kunde också tala om normaliseringen. Normaliseringen av otillräckliga resurser.

Låg lön, låg status och stort ansvar för andra människors väl och ve är andra aspekter vårdyrket och läraryrket har gemensamt. Är det en tillfällighet att dessa båda yrken upplever samvetsstressen?

Kapten Uppenbar om barns sömnvanor

Barn som inte väcks och dras ur sängen i gryningen sju dagar i veckan blir friskare och starkare än de barn som inte får sova ut åtminstone på helgerna, berättar Expressen.

Nämen?

Allvarligt talat, det visste vi redan, inte sant? Ändå finns det gott om barn som halvvakna dras genom gryningsmörkret på väg till dagis och fritids av sina föräldrar med dåligt samvete. Föräldrarna har inget val, de måste till jobbet och ingen annan kan ta hand om barnens morgonrutin.

Varför gör vi inget åt detta? Vill vi inte att alla barn ska vara så friska och starka det någonsin går? Vill vi inte att de ska utvecklas till sin fulla potential?

Jag vill det åtminstone.

Tid för status

Lärare är inget statusyrke. Få lärare har någon som helst status, och få lärare verkar villiga att faktiskt göra något radikalt för att ändra på detta. Det klagas en hel del, över arbetsrum, tidsbrist, utökade arbetsuppgifter, maskiner etc men det protesteras mer sällan. Och det är synd, för status ger inflytande och möjlighet att både påverka och göra skillnad.

Vad ger ett yrke status?

Är det hög lön? Möjlighet att själv styra över sin tid? Respekt? Schysst arbetsmiljö? Många män i kåren? Något annat?

Fundera på saken, och fundera sedan på de argument som framförs t ex för att förändra lärares arbetstid från ferietjänst till semestertjänst.

Jag har svårt att se att det har något med statushöjning att göra.

Status

Det är väldigt mycket statussnack i diskussioner kring ett återförstatligande av skolan, har ni tänkt på det? Förr eller senare kommer, i varje diskussion, frågan om status upp, ofta i form av ‘och skulle lärare få mer status vid ett återförstatligande?’ eller lite mer provocerande ‘och varför tror du att lärare skulle få mer status vid ett återförstatligande?’ och det alldeles oavsett om någon nämnt status eller inte.

Det verkar finnas många som tänker mycket på status. Framförallt på hur det ska gå till att höja lärarnas status.

Och jag bekymrar mig lite över att det verkar finnas en uppfattning om att denna statushöjning kommer att ges av någon annan. Som en gåva, som en följd av höjda löner, som en följd av ändrad skolpolitik eller någon annan skiftning i en eller annan kulör.

Men är det verkligen så?

Vad är status?

Fundera på saken lite. Vilka människor har hög status? Vilka yrkesgrupper har hög status? Varför har de denna status? Vad innebär det?

Jo, att människor ser upp till dem, imponeras av dem, av deras prestationer, av deras utstrålning, av deras närvaro. Människor med hög status har helt enkelt hög wow-faktor.

Vi lärare behöver höja vår wow-faktor om vi vill höja vår status.

Simple as that.