För lite stress i svenska skolor!

I en diskussion på bloggen Tysta Tankar presenterar en kommentatör den revolutionerande tanken att svenska elever behöver stressas mer för att öka sin framtida anställningsbarhet. Ursprunget till kommentaren är en diskussion kring listan ”7 obvious things in education that are ignored”, ungefär ”7 självklarheter inom utbildning som ignoreras” (jag tror dubbelmeningen är avsiktlig), där det i punkt ett hävdas att barn lär sig sämre när de är stressade.

Jag måste säga att jag personligen har svårt att se hur tanken om att svenska skolelever behöver stressas mer för att bli framgångsrika skulle kunna bli en prioriterad fråga, i synnerhet som vetenskapliga undersökningar tycks indikera motsatsen.

Det adrenalintillskott vi får vid stress fyller definitivt sin funktion om vi t ex möter en sabeltandad tiger som verkar vara ur humör, men i stora doser under lång tid får det oss lätt att agera en aning irrationellt, påverkar våra sociala relationer, våra prioriteringar och vår hälsa. Att utsätta elever för detta för att eventuellt öka deras anställningsbarhet på en framtida arbetsmarknad som vi strängt taget inte har en aning om hur den faktiskt kommer att se ut känns inte helt genomtänkt.

Hur ser ni på saken?

.

Lite avskärmad

Ibland befinner man sig mitt ibland människor utan att ha kontakt med någon. Man kan befinna sig mitt emot någon och ändå känna sig som vore man på olika planeter.

Ibland är det en skrämmande känsla. Ibland vilsam.

.

http://www.gallerynucleus.com/gallery/pieces/292

Och så finns de stunder när man befinner sig bara en meter ifrån varandra och väldigt gärna vill nå fram, men inte vet hur.

tillvänjning

Pratade med en vän som planerar en resa med tåg i jul. Vi pratade om filt, filmer, böcker, te och matsäck eftersom det raskt blir kallt på tågen om de stänger av strömmen när de stannat…

Och där slog det oss plötsligt att vi inte längre förväntar oss att ett tåg skall komma fram i tid. Vi förväntar oss det motsatta. Det är vinter i Sverige, till SJs och trafikverkets stora överraskning, och vi har vant oss vid att tågen helt enkelt inte går att köra från punkt A till punkt B om vintern. Vansinne!

.

.

En vän berättar om en nära anhörig som skadats allvarligt på sitt jobb i ett annat land. Väl tillbaka i Sverige igen får den anhörige besked från försäkringskassan om att en krossad extremitet, nej, det sjukskriver vi inte för här i Sverige. Vännen försökte förklara för den anhörige att det var ungefär vad man kunde vänta sig medan den anhörige, som hade ett lite annat perspektiv på saken, satte andra ord på saken. Vansinne!

Jag har berättat om hur man tämjer en gräshoppa, och hur man kokar en groda. Micke Gunnarsson berättar om hur man lär en groda att den inte kan hoppa. Tillvägagångssätten är snarlika, och tanken är exakt densamma.

Nu ska jag berätta en hemlighet för er: vi kan faktiskt hoppa. Allesammans, var och en efter fason, kan vi hoppa. Vad säger ni om att vi börjar göra det? Lite då och då, när andan faller på, så tar vi ett skutt för att påminna oss om att vi faktiskt kan. Är ni med?

.

Gruppdynamiska funderingar

Varje lärare vet hur stor betydelse varje enskild gruppmedlems närvaro eller frånvaro har för gruppdynamiken. En klass agerar och reagerar plötsligt på ett helt annat sätt, stämningen i klassrummet blir annorlunda och man kan känna förändringen i luften.

Det är ingen skillnad i andra grupper. Om en viktigt medlem försvinner förändras dynamiken drastiskt, tyngdpunkten förskjuts och ibland kan det ta lång tid innan jämnviktsläget hittas igen. Under tiden flyter saker och ting omkring, det kan bli riktigt kaotiskt och stämningen kan sjunka lågt medan gruppmedlemmarna söker sina nya positioner gentemot varandra. För den som följt gruppen ett tag kan det som händer vara tydligt och synligt, men för den som kommer ny är det annorlunda. Det är lätt att tolka situationen som att det är man själv, som nykomling, som är orsak till kaoset.

Och det är ingen lätt situation att hantera.

Har man otur börjar andra i gruppen tänka något liknande. Det kan, om det vill sig illa, urarta till mobbningsituationer, trots att ingen inblandad egentligen är en dålig människa. Jag tror att det enda man kan göra för att vända situationen, om det börjar gå fel, är att kommunicera. Prata med varandra, berätta hur saker och ting upplevs. Det finns inga garantier att det fungerar, men det ökar definitivt chansen.

Lärares samvetsstress

Metabolism skriver om en artikel i DN (de har ju valt att begränsa vilket material de lägger ut på nätet, så det blir ingen länkkärlek till dem) där det talas om hur nedskärningarna inom sjukvården leder till samvetsstress bland personalen. Man hinner inte göra ett bra jobb på grund av underbemanning och går med ständigt dåligt samvete.

Många lärare upplever samma situation, framhåller Metabolism:

En samvets-stress som också är något som lärare måste leva med. Den att inte räcka till för eleverna eftersom det främst är ekonomi som styr organisationen och inte pedagogiska hänsyn. Det tycker jag vi borde prata mycket mer om, och högre.

Vi kunde också tala om normaliseringen. Normaliseringen av otillräckliga resurser.

Låg lön, låg status och stort ansvar för andra människors väl och ve är andra aspekter vårdyrket och läraryrket har gemensamt. Är det en tillfällighet att dessa båda yrken upplever samvetsstressen?