Koder

Cricket är en mycket speciell sport, en genomhövligt värdig och gentlemannamässig kamp på blodigt allvar utspelad med sån ritualmässig artighet att det skulle blivit parodiskt om det inte gjorts med sån värdighet. Jag kan alltför lite för att räknas som ett fan, men att benämna mig fascinerad är helt korrekt.

Men när jag i Mats kommentarsfält ställde frågan om någon visste vad man gör med en T20 var det inte cricket jag hade i tanken, utan en annan sorts spel:

Mitt SL-set

Jag tror att det finns en och annan läsare som omedelbart förstår vad jag pratar om medan andra förvånas över att det finns fler modeller än de traditionella sexsidiga tärningarna.

Detta är det tärningsset jag använder när jag spelleder rollspel. Jag har fått det i gåva, och är mycket glad för det. Både för att det är så vackert, och för att dess T20 (det är den tärningen som ligger lite för sig själv) ofta utmanar spelarna med sina förvånandsvärt frekventa låga slag.

Det talas en del om läsning just nu – om läsinlärning och läskunnighet, och läskigt ofta syftar man på avkodning och menar att den som kan avkoda hyggligt flytande kan läsa. Jag hävdar med en dåres envishet att det krävs mer, mycket mer. Det krävs bland annat ett tillräckligt substantiellt ordförråd för att förstå den vokabulär som används i texten, det krävs förståelse för sammanhanget och förförståelse för de koder som används i texten.

Ty dessa koder bär en stor del av budskapet, de signalerar information och bidrar till att budskapet i texten kan bli helt olika för den som förstår koderna och den som inte förstår dem. Rickards inlägg om draktämjande ger en del av kodnycklarna här, och gör kanske detta inlägg mindre kryptiskt.

Annonser

Den övervakade skolan och tonåringars fokus

I kvällens avsnitt av Den övervakade skolan ligger fokuset på hur tonåringars, i det här fallet tonårsflickors, fokus ibland kan hamna på annat än skolarbetet.

Tonåringar är känslostyrda, dramatiska och ofta mycket skörare och mycket yngre än man (och de själva) tror. Det är också en del av det en skola måste hantera.

#educatinessex på Twitter. Ses vi där?

Betygsdebatten

Det är inte alls konstigt att unga människor blir stressade över att få betyg, och inte ett dugg konstigt att de mår dåligt över dåliga betyg heller. Jag ser med både förfärade och ledsna ögon hur mycket känslor och känslomässiga värderingar vuxna lägger i betyg – det talas om hur ett icke godkänt betyg stigmatiserar, man talar om att ett icke godkänt är som att kasta eleven på sophögen, man vill inte ‘stämpla barnen i pannan med betyg’….

Allvarligt talat, hur ska unga människor kunna bli annat än stressade av något som vuxna lägger sån enorm känslomässig betydelse i? Hur ska de kunna känna annat än att ett icke godkänt gör dem värdelösa i de vuxnas ögon?

Jag föreslår att vi tar och tänker över vad vi säger, funderar över varför blotta tanken på betyg rör upp såna enorma känslomoln i oss och något lite också på vilka konsekvenser våra ordval får för våra barn.

Att vara vuxen

Så vi svek barnen då vi upphörde att vara vuxna kring dem. Så vi svek barnen då vi avsade oss vårt ansvar. Så vi svek barnen då vi gjorde dem skyldiga för våra brister. Så vi svek barnen då vi inte visade dem tilltro. Så vi svek barnen då vi trodde de var tomma blad som vi kunde skriva in vad som helst i

Ann-Marie Körling skriver om hur vuxenvärlden svikit en hel uppväxande generation genom att vägra vara vuxna. Genom att abdikera från det ansvar man tar på sina axlar den dag man tänker tanken att ta hand om ett barn, genom att försöka skapa en liten skyddad verkstad till dem istället för att lära dem hantera den värld vi lever i.

Jag återvänder än en gång till Astrid Lindgren och hennes klokskaper. I Ronja Rövardotter följer vi Ronjas erövrande av världen, först den lilla, med stora salen, getstallarna, föräldrarna och de trygga, vänliga rövarna.

Astrid Lindgren väjde inte för det svåra, tunga, skrämmande. Hon visade barn världen som den är, trots att dagens sagoförmedlare väljer att lägga fokus på det idylliska och gulliga så finns det svåra där. Fattighjonens situation kontrasterar mot storböndernas, Lus-Mias liv där fattigvårdens julskinka ger perspektiv på Junibackens strålande överflöd och den förtryckta Törnrosdalen är inte alls den fria värld som man föreställer sig när man tänker på sagornas och lägereldarnas tid.

Våga följa hennes exempel, barnen behöver, som Ronja, få lära sig hantera det svåra också, annars står de där oskyddade och hjälplösa den dag de möter det.

För den dagen kommer, hur gärna vi än vill skydda dem.

Tonåringar

De kan vara taggiga, trasiga, krångliga, bråkiga, stökiga, jobbiga, ifrågasättande, tjatiga, högljudda, allmänt besvärliga och fullkomligt obegripliga. De kan vara korkade, förvirrade, klantiga, drumliga, ohörsamma, rent av ohövliga ibland.

Men de är också rara, omtänksamma, söta, gulliga, snälla, fantastiska, kloka, välvilliga, hjälpsamma, läraktiga, hörsamma, nyfikna, vetgiriga, generösa, tysta och mjuka. De är små och stora på samma gång, ofta vilse och ibland utan att veta om det, och det är inte så lätt alla gånger.

Ta hand om dem, ge dem ett vänligt ord då och då och kom ihåg att de faktiskt gör sitt bästa. För det mesta.