9a och SJ

Har anträtt andra etappen, och SJ och Trafikverket charmar mig än en gång med sina mest förförande sidor – tåget är i tid, personalen är trevlig, till och med gryningen utanför tågfönstret är mjukt dimmig. Tåget är nästan tomt, jag har fått precis den arbetsplats jag bokade och ser fram mot ett par timmars arbetsro. Vi har allt att vinna på att satsa på vårt järnvägsnät, det är ett fantastiskt sätt att resa när allt fungerar som det ska!

I går kväll sändes sista avsnittet av denna omgång med ”superpedagogerna” och den trasiga Örebroskolan, vad den nu heter. Jag är besviken, serien slutade i ett enda stort Jasså, lika dramaturgiskt strömlinjeformat och förutsägbart som en Hollywoodproduktion. Förutom det inledande avsnittets obehagliga Bad cop Good cop-upplägg och en och annan skärva av något som kan vara reflekterande samtal mellan ”superpedagogerna” och skolans ordinarie lärare och rektor har det mest varit mellanmjölk. Jag tvivlar inte på att ”superpedagogerna” gjort ett ypperligt jobb, och att alla inblandade har fått ut mycket av samarbetet, men som TV-tittare har det varit fasligt tunt.

En efterdebatt efter varje avsnitt hade inte varit fel, eller åtminstone ett studiosamtal mellan avsnittets huvudpersoner, ”superpedagogerna” och de vanliga lärarna som uppträtt i bild, ett samtal där man reflekterat över det som hänt i programmet, förtydligat och berättat om hur t ex Loucas ”supermattelektion” med en elev inte alls rörde sig om hela kursen, utan just om två enskilda avsnitt som eleven sedan gjorde en liten skrivning på.

Innan serien dundrade in i våra TV-apparater slogs det på trummor i både tv-soffor och debattprogram, och man sålde in ”superpedagogernas” superiositet med pukor och trumpeter. Jag hoppas de avser avsluta det hela med samma intensitet, annars lämnar jag denna säsongs 9a med en obehaglig känsla av att de där trummorna, de var nog egentligen rätt tomma tunnor om man tittar närmare.

Jag har valt att skriva ”superpedagoger” med citationstecken på grund av att jag vill understryka begreppets kuriositet. I detta sammanhang kan man uttala citationstecknen ‘så kallade’ om man vill förtydliga. Jag vet inte vem som gett tv-profilerna epitetet ”superpedagoger”, eller på vilka grunder, inte heller vad det faktiskt innebär mer än rätten att springa dramatiskt genom skolkorridorer på bästa sändningstid.

Grupparbete – att arbeta tillsammans

När jag gick i skolan (strax efter yngre stenåldern, ungefär) var grupparbeten en mycket populär (dvs inte särskilt arbetskrävande) arbetsform, och att redovisa resultatet i form av ett collage var det roligaste (dvs minst arbetskrävande) av allt. Grupparbeten gick till så att man fick en gemensam uppgift som raskt delades upp i bitar, var och en fick sin bit och gick sen åt varsitt håll. Strax innan redovisningstillfället träffades man, blev ovänner över att någon gjort mindre än sin bit, surade över att någon ‘som alltid’ inte var där när det var dags för redovisningen och så genomförde man sin redovisning (eller satte upp sitt collage på väggen) utan att ha lärt sig just någonting.

Och det är ju dumt.

Det finns ju enorma vinster att göra på att arbeta tillsammans! Jag är kvar i tankarna kring gårdagens 9A och kommentarer kring ffa Loucas intensivpass med en enskild elev. De ägnade två timmar åt två moment i matten, och sedan skrev eleven ett prov på dessa två moment and lo and behold, she aced it! Många kommenterar på hur Louca har möjlighet att sätta av två timmar enskilt för en elev. Var kommer de timmarna ifrån? Tar han av sin fritid? Har han, som ”superpedagog” eller möjligen ”tv-pedagog” utrymme i sin arbetstid som vi andra inte har? Gör han det på övertid?

Givetvis är Loucas situation här exceptionell, han är en extraresurs på skolan och dessutom stjärnan i showen, det är klart han kan glida omkring lite som han vill. Men det gör han faktiskt inte, inte i det här fallet (kanske aldrig, men det vill jag låta vara osagt, vi är bara halvvägs igenom serien ännu), utan han utnyttjar, om jag förstår saken rätt, det faktum att de är två lärare i klassrummet. Louca och den ordinarie matteläraren samarbetar, vilket ger utrymme att jobba på ett helt annat sätt än man gör när man är ensam lärare.

I en senare sekvens utnyttjar man än en gång fördelarna med att vara två lärare som samarbetar. Medan ordinarie lärare är kvar i klassrummet plockar ”superpedagogen” Hammar Säfström ut en elev under svenskan och ägnar en stund åt att lyssna på hur han läser.

Ni anar vart jag är på väg, inte sant?

Nossebroskolan i Essunga kommun omfördelade sina resurser och skiftade fokus. DN skrev i juni 2010:

– Jag har arbetat med inspektion i sex år och hunnit besöka många skolor och kommuner. Detta är det bästa exempel jag sett, säger undervisningsråd Ulla-Britt Norin.

Förklaringen är ett ändrat förhållningssätt, säger både hon och rektor Lasse Björkqvist vid Nossebro skola år 6—9.

– Vi har tänkt om. Tidigare skyllde vi på eleverna, ”de kan inte bättre”. Men det kan inte vara elevernas fel när vi har god lärartäthet och goda resurser. Det är vårt ansvar att alla ska kunna lyckas, säger Lasse Björkqvist.

Skolan läste på vad forskningen säger om elever med behov av särskilt stöd.

– Alla forskare sade samma sak, det vill säga att ingen elev mår bra av att bli varaktigt utplockad till en särskild grupp. Till slut tror eleven att den är mindre begåvad, säger Lasse Björkqvist.

Så i stället för att sortera eleverna plockade skolan in fler lärare på vanliga lektioner. Och alla elever fick höra att det ställdes höga förväntningar på dem.

– Alla elever kan lyckas, och det har skolan förmedlat på ett positivt sätt. Jag har talat med många av eleverna och de säger att det är bra att lärarna driver på, säger Ulla-Britt Norin.

Notera att rektorn framhåller kommunens ansvar också. Skolan har ”god lärartäthet och goda resurser”, vilket underlättar på många sätt. Men samarbeta kan man göra även i skolor där det är hål i taket, där lärare förväntas fungera som fastighetsskötare och barnvakter och matsalspersonal.

Och vet ni vad? Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det visar sig att stressnivån i lärarkåren sjunker lite om man gör det.

Det kanske är så att det inte finns några lätta lösningar

suckar rektorn på den skola där tv-serien 9A utspelar sig. Hon har precis haft ett samtal med ”superpedagogen” Stavros Louca och ställts till svars dels för att NO-läraren Malin (har hon inget efternamn, eller är det bara jag som är fasligt ouppmärksam?) faktiskt inte kan fysik, inte är behörig i fysik men satts att undervisa i fysik i alla fall; dels för att lärarna på skolan inte slagit larm till henne om att åtgärder borde satts in för eleven med tydliga matematiksvårigheter.

Och det har hon ju helt rätt i. Det finns inga lätta, billiga, mirakulösa quick-fix-lösningar att sätta in, men lösningar finns det.

I de första avsnitten av serien irriterade jag mig i hög grad på det dramaturgiska upplägget, det var mycket bad cop – good cop, det var mycket show och lite förklaringar vilket ledde till att man som tittare ofta frågade sig varför de gjorde vad de gjorde, och vad de tänkte sig uppnå med detta, men de tar sig. Vi får mer och mer information om varför de gör vad de gör, vi får ta del av hur de tänker och framför allt lyfts fokuset på elevens lärande fram allt tydligare för varje avsnitt som går.

Och det är viktigt. Har vi inte elevernas lärande i fokus så har vi inte mycket till skola.

Nyårslöftet och Debatt

Jag inleder mitt nya liv som regelbunden TV-tittare med Debatt och inspireras av Mats i utformningen av mitt inlägg om detta. Som nybörjare på området känns det skönt att ha ett mönster att hålla sig till såhär i inledningsskedet.

”Jag är rätt man vid rätt roder”

”När jag haft en lärare som varit pedagogiskt duktig så har jag också presterat bättre och blivit intresserad.”

”[Lärarna] går in i en föräldraroll.’

”Det blir som ett kontorsjobb, de går dit och delar ut böcker, delar ut stenciler och ‘gör det här’. När man stöter på en entusiastisk lärare då blir ju skillnaden så mycket större, då märker man ju hur det kan vara.”

”Det som lärarna behöver det är ett slags aktning.”

”Det enda sättet att fånga elever det är egentligen att själv vara intresserad, själv vara entusiastisk, att kunna smitta med detta.”

”Läraren är den viktigaste faktorn, det är vad forskningen säger.”

”Vi har bra lärare och vi har mindre bra lärare, vi har bra busschaufförer och vi har mindre bra busschaufförer,” säger rektorn som framhåller att rektorsjobbet är detsamma som att jobba på IKEA och Volvo.

Hej vad det går! Liknelsen är drastisk, men inte så dum egentligen. En dålig busschaufför kan också ställa till ohyggligt katastrofala situationer, krossa och förstöra många människors liv med sin blotta inkompetens.

Det här är Henry Gradillas. Han var rektor på Garfield High School under de år då skolans elever briljerade inte bara i matte men bland annat i matte. Det talas väldigt mycket om trygghet i den svenska skoldebatten, någon framhåller i debatten att hej och hå, visst är det så att kunskapsnivån sjunker men eleverna känner sig trygga. Det talas om hur eleverna styrs av lust, inte av plikt, hur varje klass ‘numera’ består av trettio individer, inte längre är en grupp.

Gradillas framgångsrecept på Garfield High School var enkelt och effektivt:

Var och en som är inblandad i skolans verksamhet måste säga: Detta är mitt jobb!

.

(bilden är en länk till en sida där ni kan få lite mer information om Dr. Gradillas)

9A och ”superpedagogerna”

Jodå, jag följer serien, och jag ger varje avsnitt minst ett halvt ögas uppmärksamhet större delen av programmet.

Nu senast förklarade Louca än en gång hur bedrövligt eländigt katastrofalt det står till i klassrummen, de ordinarie lärarna är så eländigt bedrövliga att ”Superpedagogerna” (jag är fortfarande inte säker på varifrån epitetet kommer, men lutar allt mer åt att de gett sig det själva, därav citationstecknen) måste gå in och ta över! De vill inte ha de ordinarie, ordinära lärarna i rummet när ”Superpedagogerna” utövar sin ”Superpedagogik” (kanske är de rädda att magin tunnas ut då?) men rektorn lyckas övertala dem, och vi får ta del av fem veckors ”Superpedagogik” i sammandrag.

Louca skriver på tavlan och greppar frejdigt elever i armar, Hammar Säfström slår ihop handflatorna och knäpper med fingrarna för att få elevernas uppmärksamhet, ordinarie lärare skymtar förbi, ställd i ett hörn som en övergiven kvast, och eleverna… tja, lyckligtvis tycks de bete sig ungefär som normala niondeklassare, det är ju en lättnad…. det talas om hur eländigt det är att eleverna inte känner till viktiga ord som artilleri och vitsippa, ordinarie, ordinära lärare skymtar förbi ett ögonblick och får säga att jo, allt är mycket bättre, även om…. det går fort, fort i en klippning och dramaturgi som påminner om Fångarna på Fortet.

Det är fullt möjligt att det pågår någon liten coaching i något hörn, off camera, som vi inte får se. Det förbryllar mig, var inte vitsen med hela serien att vi skulle få ta del av hur ”Superpedagogerna” delade med sig av sin superiositet till de ordinarie, ordinära pedagogerna, att de skulle coacha och lyfta och dela med sig av sina verktyg, inte köra över och ställa i ett hörn? Jag kan ha missförstått programidén, jag börjar misstänka det.

kommer han in i bilden. Thomas Holmqvist har hållit en ganska låg profil i serien och hans auktoritet i klassrummet bygger på en mer stillsam modell. Han skämtar lite med eleverna på sin egen bekostnad när han skrivit ett fel i texten på tavlan, välkomnar men tränger sig inte på. Han berättar om hur han närmar sig eleverna, ger ett exempel med en flicka som han respektfullt låter bli att namnge, reflekterar och genom att sätta ord på den lilla vardagliga viktiga händelsen lyfter han fram den och äntligen kan vi som tittar få veta hur, inte bara andlöst följa vad som händer.

Tänk om vi fått mer Holmqvist och mindre Milan, då hade serien faktiskt kunnat bli betydelsefull!

Processen

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boyes dikt säger det tydligare än jag kan göra, så jag lånar hennes ord för att understryka det som ibland försvinner lite i skolans värld, i synnerhet nu när mål och betyg hamnat lite i fokus: Det är under processen lärandet äger rum.

Målet är den erövrade, uppvisade kunskapen, det är slutet av resan, vägs ände, äventyret avslutat, tack för kaffet och dags att återvända till vardagens grottekvarn. Kanske har man med sig en trofé att hänga på väggen, damma då och då och tänka tillbaka på resan, men resan är över.

Där är inte skolan.

Skolan är äventyret, processen, resan, utvecklingen, lärandet, utforskandet, nyfikenheten, chansen att prova olika sätt att utföra saker och ting, chansen att prova saker och ting man inte provar annars, tillfället att sikta lite högre än man kan nå helt tryggt, spänna bågen lite hårdare än strängen säkert håller för, prova, misslyckas och prova igen, dra nytta av de erfarenheter man gjorde när man missade och lyckas.

Där är skolan.

Tappa inte bort det perspektivet, risken är att det borttappade inte återfinns. Och det vore väldigt synd.