från den för-digitala eran

Seth Godin reflekterar efter ett besök på akuten över den förändring i våra vardagsliv den digitala revolutionen innebär:

Imagine what this is like in a fully digital environment instead. Of course, they’d know everything about your medical history and payment ability from a quick ID scan at the entrance. And you’d know the doctor’s availability before you even walked in, and you would have been shuttled to the urgent care center down the street if there was an uneven load this early in the morning. No questions to guess at the answer (last tetanus shot? Allergies to medications?) because the answers would be known. The drive to the pharmacy might be eliminated, or perhaps the waiting time would be shortened. If this accident or illness is trending, effecting more of the population, we’d know that right away and be able to prevent more of it… Triage would be more efficient as well. The entire process might take ten minutes, with a far better outcome.

Den akutmottagning han beskriver tycks kanske lite SF när man föreställer sig den, men det han beskriver är ingen särskilt avancerad teknik. Det är inte där den stora skillnaden ligger, utan i hur genomgående och genomtänk tekniken används.

Uttrycket Godin använder, pre-digital, låter som vore det hämtat från en framtida historielektion där läraren fascinerar eleverna genom att berätta om hur otympligt och tidskrävande saker och ting var då, när saker som de ser som fullständigt naturligt digitala faktiskt gjordes för hand. Registreringar, tidsbokningar, kösystem, allmänna val, tidningar tryckta på papper, ibland inte ens gjort av återvunnet papper utan tillverkat enbart för detta slit-och-släng-system.

Vi som är föräldrageneration nu har upplevt den pre-digitala eran. Våra referensramar är pre-digitala och mycket av det som tillhör den tidig-digitala värld vi lever i nu skrämmer oss. Som det här med hur arbetsgivare kan kolla vad vi gör på Facebook och det faktiskt kan komma att påverka vår position på arbetmarknaden. Som det här med att Google sparar alla sökningar och länkningar och +1 och kommentarer och klick vi gör. Som att våra elektroniska kundkort i matvarubutiker används för att skapa en bild av våra köpvanor, så att vi kan få erbjudanden och reklam riktad direkt till oss. Som att köpcentrum ibland använder våra mobiltelefoner för att kartlägga hur vi rör oss, för att anpassa butiken efter det.

Vi som kommer från den pre-digitala eran kommer kanske aldrig att känna oss riktigt hemma i den digitala, men jag tror vi måste försöka lära oss att se förbi den olust vi ibland känner inför det nya, bara just för att det är nytt och vi inte känner oss hemma med det. Det kan vara så att livet blir lite roligare då, och en hel del smidigare och enklare när vi väl lärt oss hur det fungerar.

Tror jag. Vad tror ni?

2011 års guide till hur man får människor att känna sig gamla

Eftersom jag gjorts uppmärksam på att alla mina läsare faktiskt inte känner till xkcd ännu rekommenderar jag er att klicka på bilden:

.

Försvunna ljud

Förr i tiden gnisslade syrsor i sommargräset. Nu hoppar de tysta omkring. Svalorna lät också om sig förr i tiden, såvitt jag kan minnas var det ett slags svirrande pipande som ökade och minskade i volym alltefter hur de svingade sig över himlen. Svingar gör de än, men nu i andäktig tystnad.

Ja, om somrarna då, givetvis. Såhär års är knarrade snön förr i tiden. Nu är den rätt tyst. Jag är glad att isen på vattenpölarna ännu klirrar ystert när man kliver i dem.

Nu verkar det försvunnit ännu ett ljud. Förr i tiden lät det nämligen trevligt frågande när någon knackade på dörren. Idag var det alldeles tyst.

Och knackaren och den tillknackade möttes aldrig, eftersom ljudet försvunnit någonstans.

Det var mycket ledsamt.

Referenser och åldrandet

Vår bild av världen är formad av våra erfarenheter. Det är inget speciellt kontroversiellt uttalande, men jag säger det ändå, bara för att ha det med i tankegången.

När vi stöter på något nytt refererar vi till våra erfarenheter, jämför med vad vi upplevt och skapar oss utifrån det en första bild av det här nya. Allt medan det nya blir allt mer bekant reviderar vi vår uppfattning om det, infogar det i vår erfarenhetsbas och till synes omärkligt glider det över från kategorin ‘främmande’ till kategorin ‘välbekant’.

Så gör vi, så har vi alltid gjort och så kommer vi sannolikt att fortsätta göra, vi människor. Det är inte alls någon dum modell för att lära sig hantera världen.

Förutsatt vi inte plötsligt väljer att rätt som det är frysa vår världsbild i ett givet ögonblick. Då hamnar vi i en situation där allt nytt förblir främmande, förblir, i vår uppfattning, som den där första bilden vi skapade oss av det, den som enbart grundade sig på vår gamla och ju längre tiden går alltmer inaktuella världsbild. Då hamnar vi i en situation där vi snart är omgivna av mer främmande än bekant, eftersom världen omkring oss inte alls frös i det givna ögonblicket utan fortsätter, som den alltid gjort, att förändras. Det kan vara en skrämmande upplevelse.

Vi kan t ex välja att tro att en fiktiv karaktärs fiktiva upplevelser i en fiktiv återgivning av en verklig händelse faktiskt är verkligheten, skapa en del av vår världsbild utifrån detta och hårdnackat bemöta verkliga människor utifrån denna bild.

Vi framstår inte alltid som särskilt smarta om vi gör det, men det är ett alternativ som står oss till buds.

Ett annat alternativ är att betrakta den fiktiva karaktärens fiktiva upplevelse som just detta – en påhittad upplevelse i en påhittad återgivning av något som faktiskt hände, kanske ungefär som det framställs i berättelsen, kanske på något helt annat sätt, och när vi möter de verkliga människorna revidera vår bild utifrån hur de faktiskt visar sig vara.

Kanske blir vi med tiden lite visare om vi gör så. Jag hoppas det.

Jag fann mig idag referera till Terry Gilliams animationer som en illustration till hur jag ser på statistik. Människor i min egen ålder kan nicka instämmande (eller möjligen protestera om de till äventyrs inte håller med) eftersom de såg detta på TV samtidigt som jag såg det, medan många yngre människor hänvisas till Youtube eller Google för att min referens skall ha någon validitet för dem.

Så är det med referenser. Vi samlar på oss en hög under livet, och hänvisar till dessa för att beskriva världen, och rätt som det är upptäcker vi att delar av våra referenser är så gamla att de inte är en del av det självklara allmänna medvetandet längre.