Den doftrika försommaren

Mellan hägg och syren, och en stund därefter, fylls försommarluften med dofter. Blommande träd och blommande buskar är inte bara färger och ögonfägnad.

Det är ett smärre helvete. Jag har haft problem med starkt doftande blommor inomhus i många år, men i år har det eskalerat bortom rimlighetens gräns. Syrenhäckar driver mig halvkvävd över gatan, blåregnet på Södervärn i Malmö höll på att ta en ände med förskräckelse innan käraste syster förstod vad det var jag reagerade på och släpade i väg mig bort till fontänerna i stället.

Och mitt i detta går människor omkring parfymerade och rakvattnade i kläder tvättade med parfymerade tvättmedel och sköljda i parfymerade sköljmedel. Doftbombningen utomhus är förmodligen det som gör mig extra känslig nu, och jag längtar efter regn, höst och ytterkläder som stänger inne människors privata önskan att dofta på ett sätt som tilltalar deras egna näsor.

Jag säger inte alls att vi måste såga ner varenda syren och gräva upp varenda blommande buske, och inte heller att människor ska avstå från att dofta som de trivs med att dofta. Men kanske kan man tänka sig lite för om det är så att man t ex ska ut och åka buss, gå på bio eller restaurang? I begränsade utrymmen kan det blir rätt hög koncentration doftpartiklar per liter luft, och alla mår inte helt väl av detta.

.

Pollen och sluttermin

Vi har ägnat dagen åt en livaktig diskussion om lärarhierarkier, men en skola består ju inte bara av lärare. En skola utan elever är bara en tankekonstruktion, och det är inte så mycket att hurra för.

Det är vår, och med ljuset, grönskan och värmen kommer pollen. Jag ser, varje år, i klassrummet exakt vilken dag den första pollenvågen slår till – rödögda, hängiga, snoriga elever kämpar för att koncentrera sig och hänga med i samtalen. Den som aldrig har upplevt en allergiattack kan ha svårt att föreställa sig hur handikappande det är, och pollen slår till precis i läsårets slutspurt, när de nationella proven skrivs, och stora inlämningsarbeten och examensuppgifter slutförs. Inte nog med att allergiattackerna drar energin ur eleverna, många av medicinerna gör en trött också.

Professor Astrid Petterson, själv pollenallergiker, har tittat närmare på hur pollenallergi påverkar elevers resultat:

 I november 2000 lät hon samtliga 8:or i en av Stockholms kranskommuner, 878 elever, lösa matematikuppgifter som konstruerats så att de satte koncentrationsförmåga och uthållighet på prov. Kommande vår fick samma elever lösa uppgifterna igen just som björken blommade som mest. Elevernas betyg i matematik, svenska och idrott hämtades också in i slutet av läsåret […]  Vi kunde då se att de pollenallergiska eleverna inte hade lika bra kunskapsutveckling som de icke pollenallergiska när vi jämförde med novemberresultatet, säger Astrid Pettersson som publicerar resultaten i rapporten ”Fatta att man kan vara trött”.

Jaha, vad kan vi göra åt saken då? Vi kan ju inte såga ner alla björkar, asfaltera alla gräsmattor och DDT-bespruta alla dikesrenar, det lär knappast göra saken bättre. Vi kan sannolikt inte flytta di nationella proven heller, såhär i brådrasket. Däremot kan vi, som lärare, ta med pollensäsongen i beräkningen när vi gör våra planeringar.

Och kanske kan vi lite försiktigt tänka tanken ‘tre terminer‘ i sammanhanget också. Pollensäsongen vore inte lika katastrofal om den inte vore i slutet av slutterminen, då när slutspurten ska sättas in. Och hur det än är, det är elevernas lärande som är själva huvudpoängen med skolan, inte sant? Om vi kan underlätta för dem genom att lägga om systemet lite så är det en tanke värd att tänka, tycker jag? Vad tycker du?

Jobbande jyckar

Aftonbladet lyfter tanken om att ta med vovven till jobbet igen. I artikeln rör det sig om ett äldreboende och en mycket liten hund:

Mina chefer är väldigt positiva, säger Sussie Björklund, 52, som tar chihuahuan Julle med sig till jobbet på ett äldreboende […]

Mina chefer vill ha in djur i verksamheten, säger hon och berättar att chihuahuan Julle är populär både bland personalen och de boende […]

Enligt SLU:s undersökning är Sussie Björklunds chefer inte unika. Hela 59 procent av de tillfrågade arbetsgivarna tyckte att en hund kunde bidra till en mer social och trivsam arbetsmiljö.

– För mig är det väldigt bra att kunna ha med Julle. Men jag ser även att det ger mycket till de äldre, säger Sussie Björklund.

Visst förstår jag att det är kul och gulligt med en lite söt vovve för de äldre, och framförallt förstår jag att matte tycker det är trevligt att slippa hasta hem på lunchen för att hinna rasta sin fyrbente vän.

Jag nämnde detta för inte så länge sedan, och funderade då över ett antal problem:

Det är redan idag problematiskt att vara allergiker i arbetslivet – rökare som kommer in med röklukt i kläder och hår, parfymer och tvättmedel kan ställa till det. Att dra in pälsdjur i detta gör inte saken lättare.

Hundar hårar, det är oundvikligt, och de drar in grus, slask, salt och annat med tassar och päls. Att Fido får följa med gör jobbet tyngre för städpersonalen.

Många är hundrädda, men drar sig för att säga det högt. Det är inte alltid man vill utsättas för andras välmenande råd, eller rent av ‘träna’ på andras hundar. Istället drar man sig undan, och undviker företaget eller avdelningen där hundar tillåts i lokalen.

Och sen har vi ju den här detaljer med att alla jyckar faktiskt inte är små söta väluppfostrade miniatyrhundar. Somliga är bara bortskämda eller illa uppfostrade, andra är väldigt dominerande. Jag föreställer mig att på en arbetsplats där det rätt som det är dyker upp två dominerande hanhundar som börjar konkurrera om reviret påverkas produktionen och effektiviteten i arbetet en hel del.

Terapeutiska hundar, pedagogiska hundar och, givetvis, jobbande hundar som blindhundar är en sak. Privata hundar som bara är husdjur eller hobby är en annan sak, och hör inte hemma på jobbet, lika lite som den tämligen tama boan eller den pratsamma aran gör det.

Tycker jag, mycket bestämt.