Monaeffekten

Socialdemokraterna fortsätter lyfta fram vad de kallar hatkampanjen mot Mona, Expressen berättar hur 26 ledande socialdemokrater dels än än en gång lyfter fram kedjemejlet, dels åter påminner om formuleringen Tobleronepolitik.

”Det börjar allt mer likna 1980-talets hatkampanjer mot Olof Palme. Vi accepterar vare sig hatet eller att väljarna blir blåsta på den politiska diskussionen”, skriver debattörerna.

Nu är jag ju varken politiker eller journalist, så jag kan vara helt fel på’t, men mig tycks det som om det vore en god idé om socialdemokraterna själva tog och lydde sitt eget råd.

”Vi tycker det räcker nu. Vi uppmanar Moderaterna att lägga ner personkampanjen mot Mona Sahlin och börja diskutera sakfrågorna om jobben, välfärden och rättvisan”, skriver de.

Jag har inte hört ett knyst från borgerligt håll om vare sig mejlet eller chokladformuleringen på länge nu. Har situationen hamnat i ett läge där fenomenen fått eget liv och drar över landet utan att någon verkar sprida dem, eller är det så olyckligt att de lever vidare helt enkelt för att socialdemokraterna drar upp dem om och om igen? Alternativet att moderaterna faktiskt ligger bakom men att jag missar det finns också, det är jag fullt medveten om, men jag hoppas ändå socialdemokraterna börjar praktisera vad de predikar.

Berätta för mig hur ni planerar att driva landet, hur ni tänker förhålla er i EU och i världen om ni får makten. Berätta t ex hur skolan kommer att se ut under ert styre. Hur kommer den att finansieras, vem kvalitetskontrollerar den? Vem sätter press på de kommuner som inte sköter sitt uppdrag och ser till så att ingen elev blir osedd? Vem ser till att lärarna i skolorna tar del av den senaste forskningen, och tillämpar den? Hur ser försäkringskassan ut när ni får makten? Socialtjänsten? Hur finansierar ni det ni lovar, och hur möter ni nästa börsras som kommer inom kort? Hur ser er miljöpolitik ut?

Det vill jag höra med om, istället får jag ännu mer Monaeffekt. Om det är så den rödgröna sidan vill styra landet blir jag orolig.

Monaeffekten

Scaber Nestor och Hannastacia skriver båda om Monaeffekten i rikspolitiken idag. Det socialdemokratiska partiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna, och drar med sig den rödgröna alliansen ner. Det tycks som om vi kan få en upprepning av situationen i förra riksdagsvalet, när människor röstade mot Göran Persson snarare än för något annat.

Scaber Nestor skriver:

Mona Sahlin borde inte befinna sig på en politisk topp-position över huvud taget, hon har möjligen kunskap till det politiska spelet, men inte kompetensen att föra ut det till folket.
Så fort hon pratar ”Ansvarsfull politik” så minns folk, inklusive mig, privata uttag på riksdagsns kontokort och time-oute på skattebetalarnas bekostnad.

I DN uttalar sig socialdemokraterna optimistiskt och försöker hålla fokuset på politiken istället för på personen Mona:

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan oroas inte av de låga siffrorna.

– Jag tror tyvärr att vi haft lägre siffror i några andra undersökningar genom åren. Jag vet att valet inte avgörs förrän på valdagen. Vi hade nästan exakt samma läge vid den här tiden förra året och det förändrades ganska raskt.

Att väljarna skulle straffa oppositionen för jobbpolitiken tror han inte på. Han anser att alliansen misslyckats i den frågan.

– Jag tycker att det är hög tid att granska deras misslyckande med jobben. Jag tror också att man måste fråga sig — vill man ha ett Sverige som under ytterligare fyra år går mot ökade klyftor och massarbetslöshet, eller vill man byta väg? Det är hög tid att ställa sig den frågan, för det är bara tre och en halv månad kvar.

Det är hög tid, och det är en viktig fråga han försöker lyfta. Alliansen har på fyra år vid makten lyckas åstadkomma en förändring i klimatet både på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är inte längre skamligt att säga högt att man nog tycker att arbetslösa mest är lata, att sjukskrivna borde skärpa sig, att man anser att somliga jobb är under ens egen värdighet men gott kan utföras av människor som också befinner sig i den positionen – under en själv.

Men eftersom mer fokus hamnar på Monas väska och hennes timeouter än på politiken kan Reinfeldt och medelklassen fortsätta att sova gott om natten. Monaeffekten är deras bästa vän i detta riksdagsval, tycks det.