Men var ligger det?

Vi läser en bok – Across the Barricades av Joan Lingard – och har förberett oss genom att läsa på om Nordirland, om Belfast, om var det ligger, hur stor staden är, hur människor bor där etc, om platsens historia, om situationen i det tidiga sjuttiotalet, om Romeo och Julia och om Pyramus och Thisbe.

Historien är lika gammal som mänskligheten, och utspelas överallt där konflikter mellan grupper blossar upp, i större eller mindre skala. Kärleken spänner över alla gränser, och människor som älskar vågar bryta normer.

Ändå behöver vi ha klart för oss, för att fullt ut förstå historien, var och när den utspelas denna gång. Det gör skillnad om det som skiljer de älskande åt är en konkret mur, en fejd mellan mäktiga familjer, ett inbördeskrig, sedvänjor, kulturella föreställningar eller samhällets föreställningar om t ex hudfärg, sexuell orientering eller något helt annat.

Ser vi en film får vi mycket av detta på köpet, ofta till kostnaden av att historien förenklas, plattas ut, stuvas om för att få plats i det mycket mer begränsade utrymme formatet erbjuder. Ju fler böcker vi läser, och filmer vi ser, desto rikare blir den bildningsväv vi har i botten, och vi behöver gör mycket lite kompletterande research för att ha en hygglig uppfattning om vad Belfast 1972 innebär. Men för den som inte nått dit hän än blir läsupplevelsen rikare om vi som lärare ger en bakgrund innan vi kastar in de nya läsarna i historien.

image

Annonser

Bristande social kompetens hos svenska toppolitiker

Ännu en gång berättas för oss om hur illa våra toppolitiker uppför sig i sociala sammanhang. Denna gång är det Aftonbladet som referar en rapport från Riksdagsförvaltningen där såväl gåvor som klädsel och språkbruk hos politiker som representerar landet i olika sammanhang kritiseras.

Riksdagsledamöterna får även klä skott för plaggen de sätter på sig utomlands. Det har förekommit ”alltför lättsam klädsel” i vissa sammanhang vilket inte uppfattats väl av värdarna, säger en ­delegationsledare.

De sociala koderna ser olika ut i olika sammanhang, och det som accepteras i ett sammanhang skapar en spänd stämning och försvårar samvaron i ett annat. Som riksdagsledamot torde man ha alla möjligheter att få hjälp att förbereda sig inför och under sitt uppdrag. Man borde få information om lämpliga klädnivåer, samtalsämnen för mingel och det där viktiga, lättsamma småpratet som utgör det sociala smörjmedlet, lämliga presenter för olika sammanhang och kulturer etc, borde man inte?

Samtidigt som jag läser om våra toppolitikers bristande stil och hyfs läser jag en artikel i DN om hur snarlik brist på social bildning gör att dagens ungdomar får svårt att hävda sig på arbetsmarknaden:

I en rapport till Framtidskommissionen (2012) skriver Nils Karlson och Ola Skåberg:
”Sammanlagt 8.082 företagsledare blev tillfrågade om vad de anser vara de främsta skälen till att ungdomar har svårare att få jobb än äldre personer. Hela 90 procent av dem som fyllde i det öppna svarsalternativet (19 procent) påpekar just bristen på social kompetens hos ungdomar. Yngre personer anses ha en negativ inställning, vara dåliga på att passa tider och ha en ren ovilja till arbete.”

Det är viktigt att inte moralisera över bristen på dessa färdigheter bland grupper av ungdomar. De ungas förhållningssätt är en produkt av den miljö de vuxit upp i, en miljö som de vuxna skapat. Det är de vuxnas ansvar att förbereda unga för arbetslivet. Utöver ämneskunskaper inkluderar detta mjuka kompetenser, som helst tränas tidigt, då de är svårare att träna upp senare. Skolan och vuxenvärlden misslyckas i dag i många fall med båda dessa uppgifter.

Jag ser ett tydligt samband mellan dessa två fenomen – riksdagsmän som glatt slår ifrån sig kritik kring brist på stil med kommentarer om hur de inte direkt är modelejon men nog tycker folk varit ganska korrekt klädda, inte direkt gått omkring i badkläder eller så och ungdomar som kommer ut oförberedda för arbetslivet från en skola där de borde fått lära sig just den sociala kompetens som ökar deras anställningsbarhet.

Det är en jämlikhetsfråga.

Jodåsåatte….

Nu har vi också

Det är svårt att fotografera saker som reflekterar blixten

Så nu kan jag äta frukost till Nyhetsmorgon om morgnarna (om jag kommer ihåg det), se programmet Debatt till twitterflödet, ja, jag känner hur min populärkulturella bildningsnivå stiger bara av att den står där. På fredag får Maria Montezami dansa på en stor skärm, och i maj ser vi ESC utan att kisa.

Jag är med på banan!

Influerad

Jag inledde jullovet i efterdyningarna av en osedvanligt besvärlig influensa – vilket, från mitt perspektiv, innebär att den tog min röst. Jag kunde inte prata ALLS på en hel vecka. EN HEL VECKA! Frustrationen var svårbeskrivbar i publiceringsbara ord! Den kom tillbaka så småningom. Rösten, alltså.

Och influensan. Möjligen inte samma, det vet man inte så noga, men jag avslutar mitt jullov som jag började: i influensa, vilket leder till att den här veckan har jag fått ställa in allt jag hade sett fram emot för att förhoppningsvis vara frisk på måndag.

Jag har haft roligare jullov.

Men i ärlighetens namn, det har haft sina mörka sidor också, det ska jag inte förneka. Det finns människor jag tycker väldigt mycket om här i världen, och att hänga med dem är alltid underbart ljuvligt.

På det stora hela har jag inte mycket att klaga på.

Oh, en sak till:

Någon gång i maj är det melodifestivalfinalen i Malmö. Jag planerar då att bära tiara, paljetter och lösögonfransar, jag har förstått att det liksom hör till. Som uppvärmning inför detta tänkte jag se de svenska deluttagningarna. Detta är mitt TV-projekt under våren, och jag kommer att blogga om det. Dock inte i lösögonfransar, dessa sparar jag till den stora finalen.

Jag undrar bara två saker i sammanhanget, i förhoppningen att någon bildad läsare vet svaret: vilket datum börjar det? Och vilken hashtag använder man? 

.

 

Minst femtio nyanser av grå, alla tydligt urskiljbara

De rör sig över nästan hela skalan, de där nyanserna. Från ljusaste ljust, nästan vitt med bara en liten brytning, till mörkaste mörkt, i det närmaste svart med bara en aning ljus i, så svag att vi knappt uppfattar den förrän vi kontrasterar mot helt svart.

Jag är totalt fascinerad av fenomenet. Jag ska vara uppriktigt, jag har inte läst någon av böckerna än, men det allmänna samtalet om böckerna, både samtalet om sexet i historien (det tycks finnas en ramhandling också som jag inte riktigt fått grepp om) och samtalet kring böckerna som fenomen, som en del av en litterär trend och som ett moraliskt fenomen. Jag fascineras över hur demonstrativt somliga läser dem, och hur andra smyger, medan ytterligare andra tydligt markerar att de minsann inte alls befattar sig med den här sortens litteratur.

Det tycks som om böckerna, liksom deras föregångare, de rätt förfärliga Twilight-böckerna, precis som melodifestivalen och andra storskaliga TV-program ingår i det allmäna folkmedvetandet. De är fenomen som de flesta känner till, och har åsikter om, oavsett om man faktiskt läst böckerna eller sett programmet eller inte.

På så vis säger de, som kultur ju gör, något om den tid vi lever i, och därmed om oss som lever i den. Fascinerande!

Jag lär mig fortfarande

Förra hösten tittade jag på IDOL, och lärde mig en väldig massa saker under resan, och det gör jag fortfarande! I går tog jag del av melodifestivalflödet på Twitter, gladdes åt att se hur Twitter börjar bli en del av så många svenska vardagar att det är ett verkligt samtal som pågår även i en framrusande ström.

Och kan ni tänkar er, vips hade jag lärt mig att Loreen, den genomcharmiga vinnaren, faktiskt också var IDOL-deltagare en gång för inte så länge sedan.

.

.

Jag känner mig genast mer allmänbildad.

nyårslöftet och melodifestivalen

eller ‘mello‘ som man tycks säga om man är insatt. Ett bidrag stack ut, den väna älvan i vit klänning som med spröd visröst sjöng om kvinnomisshandel fick, till skillnad från övriga bidrag, min fulla uppmärksamhet. Kontrasten mellan hennes utseende, den mjuka melodin och det brutala budskapet i texten var vass som skärvorna från ett trasig glasbord. Jag har förstått att det inte är riktigt comme il faut att spela de låtar som fortfarande är kvar i loppet, så jag nöjer mig med att länka till hennes sida (klicka på bilden så kommer ni dit)

.

.

Mats lär mig, inför nästa helg, att det blir roligare om man följer Twitterflödet medan man tittar. Hashtag #mel2011.  Det känns betryggande att ha en Vergilius som visar vägen.