#Almedalen och den digitala arenan

Catia Hultqvist beskriver i DN hur Twitter och andra sociala media påverkat Almedalen. Ja, inte platsen som sådan utan den politikervecka som pågår där just nu:

 Samtidigt som själva rapporteringen från Almedalen har blivit mer familjär i tonen (tydligt inspirerad av attityden i de sociala medierna), har den reella distansen till själva intervjuobjekten ökat.

Allt fler journalister passar sig för att sitta och dricka öl med dem de är satta att bevaka. Samma sak gäller för politikerna, de sitter inte längre på Visbys uteserveringar i fritidskjortor och festdricker och tjuvröker och kuckilurar med vem som helst. Twitterögon finns i en stol nära dig, Iphones i var och varannan hand, uppkomlingsbloggare utan gamla lojaliteter finns överallt. What happens in Almedalen stannar inte i Almedalen.

Och visst är det en del skvaller som rullar förbi i feeden för #almedalen, men till största delen berättar människor om seminarier de besöker eller har besökt, om stämningen, om vädret och rosévinet och om samtal de deltagit i.

Det görs en del reklam för streamade och filmade seminarier också, och jag konstaterar att kvalitén på filmandet spelar en väldigt stor roll. Många sändningar är förvånande amatörmässigt utförda, med dåligt ljud, dåligt ljus, en enda stillastående kamera i en udda vinkel och scen möblerad till synes helt utan någon tanke på kameran. De som talar hamnar rätt som det är utanför bild, människor går förbi kameran och saker som visas upp, vare sig det är ett bildspel eller något annat, skymtar förbi i bakgrunden. Och rätt som det är klipps sändningen, mitt i. Visst kan detta bero på den uppkoppling som många beklagar sig över, men man blir lite paff.

Än mer förvånad är att de som utfört dessa amatörfilmer ofta har antingen förkortningen IT eller webb i sitt företagsnamn.

Jag vill understryka att detta inte gäller alla sändningar, somliga är av ypperlig kvalitet, helt tydligt med en människa bakom kameran som inte bara fokuserar på den som talar utan har valt en placering av kameran så att hela scenen kommer med, lampor belyser scenen istället för att blända kameran, bildspel och liknande syns tydligt och mikrofonerna är placerade så att man hör vad samtliga föreläsare säger.

Den digitala arenan i Almedalen har utrymme för förbättringar, men man är definitivt på banan. Det är glädjande.

Fridolin, folkhögskola och Almedalen

Folkhögskollärare Gustav Fridolin presenterar tillsammans med språkrörskollegan Åsa Romson ett förslag om att unga arbetslösa skall ges möjlighet att studera och ta den gymnasieexamen som öppnar många viktiga dörrar i dagens samhälle. På DN debatt beskriver de hur den samhälleliga kostnaden för ungdomar som av olika orsaker hoppat av gymnasiet i förtid ligger på 6 miljarder kronor per år och årskurs. Det är stora summor. Därför, skriver de, skulle en satsning på vuxenutbildning vara ren vinst för samhället:

I varje barns uppväxt investerar vi tillsammans flera miljoner. Mer än hälften av pengarna läggs på barnets utbildning, från förskola till gymnasium. Det är en investering som grundar sig i övertygelsen att ett gott samhälle ska ge alla människor en bra start i livet och goda förutsättningar att utvecklas. Det är också en samhällsinvestering som på det hela taget är lönsam. Människor som får utbildning är med och utvecklar Sverige, de har verktygen att finna nya lösningar på framtidens utmaningar och kan bidra med nya erfarenheter i samhällsbygget. Men trots att samhället investerar så mycket i utbildning så lämnar var fjärde person tonåren utan gymnasieexamen. Så har det sett ut under senaste tio åren, över olika regeringar och utbildningsreformer. Det är ett gemensamt politiskt misslyckande och ansvar […]

Vi föreslår att arbetslösa unga mellan 20–24 år, som saknar fullgod gymnasieutbildning, ska ha möjlighet att under maximalt ett år få del av studiemedel utan återbetalningskrav när de läser in gymnasiet på folkhögskola eller komvux. Stödet ska riktas till dem som har det största behovet och fungera som en extra knuff över tröskeln.

För att göra studierna möjliga vill vi öka antalet platser på folkhögskola och komvux. Folkhögskolan erbjuder en studiemiljö anpassad efter den enskilde individens behov som har visat sig vara en särskilt bra studieform för många unga som, av olika skäl, behöver en ny chans att få sin gymnasiekompetens. Även komvux är i behov av satsningar, inte minst sedan regeringen gjort stora nedskärningar som minskat såväl antal platser som lärartätheten.

Förslaget är inte okontroversiellt, jag anar t ex att många kommer att uppröras vid blotta tanken på studiestöd utan återbetalningskrav, och jag anar också att en och annan som befinner sig i desperata omständigheter kan hoppa på en sådan möjlighet enbart i akt och mening att ha försörjning under ett läsår.

Det innebär inte att förslaget är dumt, eller felaktigt. Det finns människor i desperata omständigheter som tar studielån av samma orsak idag. Vi kan avråda bäst vi vill, peka på långsiktiga konsekvenser och de kommer att göra det ändå, ty de upplever sig inte ha något val och den galgfrist studielånet innebär är den enda frist de kan se.

Förslaget är förankrat i den verklighet vi lever i idag, där många unga människor faller ur samhället när de faller ur gymnasiet. Det är en tragedi för individen, och ett slöseri för samhället, och orsakerna till fallen är lika många som antalet individer. Mobbning, droger, familjeförhållanden, tonårsdepressioner, relationer i klassen eller skolan, kriminalitet, datorspel, otillräckliga förkunskaper från grundskolan (trots tillräckliga betyg emellanåt), gravididet, satsning på idrotten, val av en gymnasieutbildning som inte alls var vad man trodde den skulle vara, personliga tragedier, listan kan bli hur lång som helst.

För en del räcker det föreslagna året för att komplettera, för andra behövs det mer tid, men det föreslagna året skulle kunna utgöra en livsavgörande start, oavsett om det skulle vara till hälften eller fullt ut utan återbetalningskrav. Förslaget ligger väl i linje med såväl arbetslinje som med tankarna i Bolognafördraget, ty med en komplett gymnasieutbildning ökar anställningsbarheten i hög grad, för att inte nämna kampen mot utanförskapet och vackra ord om livslångt lärande och att alla ska ges möjlighet att bidra till samhället, utifrån sina förutsättningar.

Det låter lovande, tycker jag, vad tycker ni?

 

Sahlin vill inte bli mätt

Det opinionsmäts en hel del i Sverige just nu, det har ju precis varit Almedalsvecka med sedelbränning och andra festligheter och intresset för att få veta vilket utslag de olika utspelen och kampanjerna gett är såklart stort. Men, berättar SvD, inte hos alla:

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är mycket kritisk till störtregnet av opinionsmätningar.

–Någonstans finns det ett tak för när dessa mätningar till slut gör politiken till en tummelplats för procent istället för visioner, säger hon.

Mona Sahlin menar att det finns en risk att mängden mätningar, inte bara de som handlar om partisympatier utan också dem där olika sakfrågor uppmärksammas, skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Mona Sahlin varnar för att anonyma opinionsbildare och lobbyister, som ”inte går att rösta bort”, får en allt större makt.

–Det är en fara. Men det är upp till oss själva i den politiska världen att stå pall för ett sådant tryck.

Visioner i all ära, även om det varit lite njugg tilldelning av dylika i den här valrörelsen hittills där gnäll på motståndarna tycks vara huvudtaktiken (men det kanske tar sig nu efter Almedalen) men jag tycker mig också se en risk i Sahlins resonemang – opinionsmätningarna ger en indikation om hur människor uppfattar och uppskattar politikernas arbete. Att vilja minska antalet opinionsmätningar kan visserligen ge politiker mer självförtroende, men det är inte automatiskt något gott.

Opinionsundersökningar i politiken har lite samma funktion som utvärderingar i skolan – ett sätt att få en aning om hur ‘den andra sidan’, oavsett om den består av väljare eller elever, uppfattade och upplevde det man gjorde. Ibland får man beröm, ibland får man däng i utvärderingar, och samma sak gäller i opinionsmätningar.

Lite som slaven i Ceasars vagn, vars uppgift var att påminna honom om att även han var dödlig, tjänar opinionsmätningar och utvärderingar som en påminnelse till oss att behålla huvudet och minnas att även vi är människor, och att vi bör göra det vi gör så bra som möjligt. Inte för att få beröm eller många röster, utan för att någon annan tar konsekvenserna av våra handlingar.

Fredrikeffekt?

I Aftonbladet och Expressen berättas om en undersökning av vem av de två statsministerkanditaterna som är populärast, både som statsministerkandidat och som bordsgranne. Aftonbladet meddelar att Reinfeldt är den som har högst förtroende hos svenskarna medan Expressen deklarerar att Mona Sahlin är utklassad av Fredrik Reinfeldt.

Mycket fokus ligger på de två statsministerkandidaterna i årets valrörelse. Det handlar om person, om karisma och förmågan att utstråla ledarskapsförmåga och det svårgripbara statsmannamässighet. Kanske kommer Almedalsveckan att leda till att de politiska visionerna lyfts fram i högre grad, men jag är skeptisk. Reinfeldt och Sahlin har ställts mot varandra som en slags svenska motsvarigheter till Obama och Palin så länge nu att bilden etablerats i vårt kollektiva medvetande, och media underblåser den. Det är ett statsministerval vi går mot snarare än ett riksdagsval, och därför hör vi så lite om politiken och så mycket om personerna.

Det här är rätt viktigt att notera – det är en skiftning i den demokratiska processen som pågår just nu, framför våra ögon, och den kommer att få långtgående konsekvenser för oss, både som individer, som nation och som del i EU. Därför är frågor som denna plötsligt värda att slå upp i media:

På frågan om vilken av de två ledarna som skulle vara den roligaste och trevligaste bordskamraten på en fest innehar Reinfeldt också tätpositionen, om än inte med samma förkrossande marginal: 58,5 procent tror att Reinfeldt är trevligast medan 41,5 tror på Sahlin.

Det är inte automatiskt dåligt, och inte heller automatiskt bra, men om vi fortsätter låtsas som att det inte händer gör vi oss själva en otjänst.