Tjugotredje luckan i Morricas #adventkalender

Det är, här i Sverige, kvällen före den dag som utgör kulmen på julfirandet. Dagen då alla förväntningar skall uppfyllas, dagen då alla skall le, alla skall glädjas i total gemenskap, ingen gråta sönderstressad i köket, ingen sitta med ångestkyla i magen livrädd att familjen eller delar av den skall se igenom hen och upptäcka att hen egentligen inte alls är den de tror att hen är, och för evigt förskjuta hen.

Jag kommer av spåret. Denna kväll, kvällen före julen, ger det mig stor glädje att ge er fantastiska, vackra Amanda Palmer:

Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

❤

Konsten att be om hjälp

Vi står på kanten till Novemberlovet, och alldeles strax därefter kommer Decemberlovet. Det kan för en utomstående betraktare låta som en period av bara lov, lustigheter och lättja för elever och kursdeltagare runtom i landet.

Så är inte alltid fallet. För många är det här en av läsårets mest arbetsintensiva perioder fylld med deadlines, förväntningar, krav som ibland rent av slår över i rädsla och ångest. Känslan av att vara helt ensam och utelämnad på nåd och onåd till bara sin egen förmåga kan vara förlamande, förblindande och förödande.

Det är dags att börja lära sig den svåra konsten att be om hjälp:

Det verkade logiskt i mitt huvud

En gång i tiden var det till Gretna Green engelska förälskade kära ungdomar som ville gifta sig tog sin tillflykt. I dag gjorde man det lika laglig för en flicka att gifta sig med sin flickvän som för en flicka som hellre vill det att gifta sig med sin pojkvän. Eller för en pojke att gifta sig med sin pojkvän. Eller en tant att gifta sig med sin tantvän. Eller flickvän. Eller…. ja, ni fattar.

Jag gläds.

Och i mitt huvud är det väldigt logiskt att fira detta med Ukulele Anthem:

Att ge och få

Ni som läser här då och då vet att jag älskar TED, inte sant? En och annan har säkert också uppfattat att jag är rätt förtjust i Amanda Palmer. Så när hon för en tid sedan via Twitter berättade för oss att hon blivit inbjuden att tala på just TED tjöt jag tillsammans med många många runt om i världen högt av förtjusning. Via Twitter, hennes och Mr. Palmers blogg har vi fått glimtar av hur hon arbetat fram sitt talk, och häromdagen var det äntligen dags:

Det hon talar om handlar om konst. Om kultur och musik, om levande statyer och om den svåra konsten att ge, och få, och att se andra få möjlighet att de, att se andra ge, och få, och glädjas däråt.

Det är inte så lätt. Det väcker känslor. Palmer berättar om hur hon, när hon arbetade som levande staty, fick glåpord och hånfulla uppmaningar om att skaffa sig ett jobb slängda mot sig från människor i förbirullande bilar. Och hon berättar om hur hon känner igen tonfallet, och känslan det väcker i henne, känslan av att det hon gör är så fel, i tonfallet hos människor som högljutt ger uttryck för sin åsikt att det inte är rimligt att hon t ex använder Kickstarter för att be om hjälp att finansiera projekt i dag, när hon är framgångsrik artist gift med framgånsrik författare.

Sharing is caring. Det innebär att ge, och få. Inte att ta, men att få. Att ta emot, acceptera, och minnas att det inte alls är säkert att man behöver eller ens förväntas betala igen med samma mynt. Det innebär att inse att tacksamhet och tacksamhetsskuld inte är samma sak.

Och det kan vara en konstart i sig.

Jo, det var avsiktligt

Svaret på frågan är ja, det var avsiktlig. Det förra inlägget har många referenser och få källhänvisningar. Det finns en tanke bakom det.

Och det finns ju faktist genvägar

.

Visst är du googlad, lilla vän

Trots att jag rekommenderat människor till höger och vänster att se programmet Du är Googlad glömde jag själv, i god Morricansk tv-tradition, bort att se det. Lyckligtvis lever vi i ett förlåtande tidevarv, programmet går i flera repriser och finns därtill på Svtplay.

Så nu har jag sett det.

Vi har pratat om det många många gånger, inte sant? Internet är inte ett privat vardagsrum, inte ett intimt hörn på favoritfiket, inte ens den relativa avskildheten man kan uppleva i ett dubbelsäte på tåget avskild från dem omkring av höga ryggstöd och hjulens dunkande mot rälsen.

Internet är lika offentligt som ett torg, som en myllrande marknadsplats, fylld med försäljare, ficktjuvar, gycklare, ungdomar som visar upp sig för varandra, tiggare, charlataner, människor som möts, sluter affärsavtal, knyter kontakter, umgås, smyger med relationer man helst velat hålla utanför det allmänna medvetandet. Givetvis är samhället skvallertanter där, och alla andra som tycker om att prata om och hålla reda på vem som eventuellt gör vad.

Arbetsgivare googlar arbetssökande och arbetssökande googlar presumtiva arbetsgivare. Människor googlar människor de möter och finner lite intressanta av en eller annan anledning. Elever googlar lärare, och lärare googlar elever. Föräldrar googlar barn, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om barn googlar föräldrar.

Och rätt som det är dyker skvallertanternas giftgröna viskningar upp i sökresultatet. Baktalets gallgula konsekvenser kan drabba hårt i många år efter att det spreds.

Så ser dagens verklighet ut. Man kan bli arg och ledsen och upprörd och förtvivlad och tycka att det är fel och sjukt och vansinningt. Och det kan man ha en definitiv poäng i, men det ändrar inget.

Budskapet i programmet är enkelt, men viktigt:

Vårda din digitala profil! Aktivt och kontinuerligt. Visa vem du är i det offentliga samtalet, med de bilder och länkar du delar, med vilka artiklar du länkar till och kommenterar på. Det är inte svårt, och det tar inte särskilt mycket tid när man väl fått kläm på’t, men det gör skillnad.

Ty du är googlad, och det är inte det sämsta.

.

Jag har mycket jag vill säga just nu

men inget av det är riktigt bloggredo ännu. Det har med kaos, klimat och kritik att göra, med riktning och rörelse, med ungdomar och kanske lite med stress och samhälle och mothälle och öppna och stängda dörrar att göra också.

Men just nu måste jag gå till bussen. Jag lämnar er med en viktig sång av den fantastiska underbara vackra Amanda Palmer:

.

 

En folkhögskollärares sommarlov III

Ja, del II var ju konferensen, även om jag i euforin glömde bort att nämna detta i rubriken.

Regn. Fast inte ute, utan i visan:

.

som Metabolism generöst delade mig. Det är vad jag ägnat mig åt idag – jag har letat lämpliga sånger och visor inför nästa läsår. Att sjunga, helst något med väl avvägd fånighetsgrad, är ett ypperligt sätt att öva upp sitt uttal och intonation, och har en klart avdramatiserande effekt på hela undervisningssituationen.

Till denna avdramatisering bidrar även kompet:

.

Nej, tyvärr inte fantastiska Amanda Palmer, men väl instrumentet – som hon säger, den ber om att inte tas på allvar (dessutom är jag inte jättebra på att traktera den, så det blir superbra)

Orsak och konsekvens. Och Finland.

Det anförs då och då i den svenska skoldebatten att en av orsakerna till att den finska skolan håller så hög kvalitet är att där finns så relativt få friskolor.

Vore det mödan värt att fundera över om det snarare är omvänt? Orsaken till att det finns så relativt få friskolor i Finland är att den finska skolan håller så hög kvalitet att både elever och föräldrar i de flesta fall är tämligen nöjda?

.

Common sense may tell you that the ending will be sad, and now’s the time to break and run away. But what’s the use of won’drin’ if the ending will be sad? He’s your fellow and you love him. There’s nothing more to say.