Ämneskunskapsfunderingar kring magi

Filosoferade lite för mig själv medan jag väntade på bussen hem. Tack vare Skånetrafikens allt längre avstånd mellan den tid som anges i tidtabellen och den faktiska avgången har man ibland så mycket som en halvtimme, en eller annan gång till och med mer, på sig att filosofera i väntan på den buss som förr eller senare kommer.

Jag tror mitt filosoferande tog avstamp i en artikel i DN jag läste strax innan jag stängde av datorn och gick till busshållsplatsen, men det tog snart vägen till ämneskunskaper igen. Jag filosoferade över hur det skulle gå om jag skulle ge mig på att undervisa i kemi. Det är nog det jag kan minst om här i världen, det är så främmande att det mer liknar magi än något annat i mina ögon. Men jag skulle ju kunna läsa in mig på vad läroboken säger och säga det till eleverna. Jag skulle kunna använda lärobokens exempel, och när jag blivit lite varm i kläderna skulle jag antagligen kunna börja hitta på egna exempel, utifrån lärobokens.

Jag har en kollega som undervisar i just kemi. Hon kan en väldig massa om ämnet, och hennes lektioner är mycket populära och uppskattade av eleverna. Hennes exempel vänder hit och dit och härs och tvärs på samma experiment så att eleverna får se det från alla möjliga håll, utifrån och inifrån, tills de inte bara förstår vad som händer utan också varför, och börjar kunna förutse vad som kommer att hända om man istället…

Skillnaden på hennes lektioner och de jag skulle kunna hålla är så stor att man hisnar. Med sina grundliga ämneskunskaper kan hon alltid plocka fram ett exempel till, och ett till, erbjuda nya vinklar och förklaringar tills varje elev i klassrummet fått svar på alla sina frågor. Jag skulle kunna referera en lärobok.

Jag kan inte mycket kemi, men jag kan en del om lärande, tillräckligt mycket för att kunna vrida och vända på tankar och exempel. Och hur mycket jag än vrider och vänder på mitt tankeexempel så ser jag ämneskunskaper lysa genom varenda spricka och öppning. De är kärnan i det hela – en bra lärare har grundliga ämneskunskaper. De är inte allt som behövs, men de är oundgängliga.

Hur ser ni på saken?

Om ämnet ämneskunskaper och utvidgat lärarkollegium

Jag tillhör gruppen som förespråkar grundliga ämneskunskaper hos lärare. Det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. För mig är det liksom själva fundamentet, för att kunna lära ut något måste jag själv kunna det.

Därmed inte sagt att man automatiskt blir en bra lärare bara för att man kan sitt ämne, jag skulle utan att blinka kunnat (om jag varit lite elakare än jag är) räkna upp en handfull grundligt ämneskunniga fullkomligt bedrövliga lärare jag stött på i min dag (jag tänker inte ens nämna vilket yrkesområde samtliga kom ifrån från början, eller vilka närliggande ämnen de undervisade i), där är mer som ska till. Men att man behärskar de ämnen man undervisar i på en långt mer avancerad nivå än den ens elever förväntas uppnått när de går vidare från ens klassrum till nästa nivå är lika självklart för mig som att man, som lärare, ser till att hålla sig någorlunda uppdaterad med utvecklingen inom området och forskning kring både ämnet och kring lärande och undervisning. Hur ska man annars kunna möta alla elevers behov? Rätt som det är kommer det t ex en entusiastisk ämnesnörd in i ens klassrum och vill också utmanas och utvecklas, och har rätt till det, precis som alla andra elever.

Själv undervisar jag i språk, och försöker efter bästa förmåga leva som jag lär. Jag är ingen superlärare, verkligen inte, jag skulle ranka mig själv som tämligen medelmåttig, men jag försöker hålla mig hyggligt uppdaterad på aktuell litteratur inom språkområdet, kultur, nyheter, samhällsutveckling, miljöutveckling etc, både via media, bloggar, samtal med människor, via forskningsrapporter och andra kanaler. Det tar tid, visst gör det, men jag har alltid betraktat det som en oundgänglig del av mitt arbete, ett sätt att hålla mina verktyg vassa och mina färdigheter i trim.

Förmodligen var det detta som fick mig att bli svarslös, förstummad av ren chock, när jag hörde en ämneskollega (som arbetar på en skola i en helt annan del av landet, och jag tänker inte tala om var eller på vilken nivå, det är inte relevant. Betrakta kollegan som en anonym representant för ett fenomen snarare än som en individ) uttala sig om hur h*n försöker läsa böcker på undervisningsspråket, men upplever hur det snarare försämrar än förbättrar. Samtidigt som jag applåderar initiativet och kollegans strävan, trots motvinden, blir jag skakad – om läraren upplever att bokläsande på undervisningsspråket är så komplicerat och tungt, hur ska då eleverna uppleva det? Hur ska h*n kunna uppmuntra eleverna till att läsa och övertyga dem om att det kan vara till nytta och glädje?

Och slutligen, den fråga som känns viktigast av allt, hur kan vi, som utvidgat lärarkollegium, stötta varandra och dela med oss av de kunskaper vi har så att vi tillsammans höjer den allmänna ämneskunskapsnivån hos svenska lärare? Kan vi det? Vill vi det? Bör vi det?

Jag är övertygad om att det vore väldigt bra för den allmänna kunskapsnivån i skolan, och hos eleverna, men jag kanske missar viktiga delar i det hela. Vad tror ni?