Mer vetande

Det man inte vet att man inte vet något om, det anar man inte, och inte söker man kunskap om det heller. Man är också väldigt utlämnad när man inte vet att man inte vet, och man har svårt att avgöra om det någon annan säger är sant eller osant, särskilt om det är snyggt förpackat:

Bland annat därför är det så viktigt att lärare inte bara vet, utan också besitter kunskapen om hur man lär. Ty eleverna vet inte vad de inte vet, och kan därför inte avgöra vad de behöver veta eller inte veta, men för att de ska få möjlighet att lära sig, och därmed veta och kunna avgöra om de behöver veta eller inte veta, så måste läraren veta.

Annars är allesammans utlämnade på nåd och onåd till den förföriska musiken, de lockande färgerna, det snyggt paketerade budskapet som kan vara sant och som kan vara osant. Det vet man inte om man inte vet.

Ämneskunskapsfunderingar kring magi

Filosoferade lite för mig själv medan jag väntade på bussen hem. Tack vare Skånetrafikens allt längre avstånd mellan den tid som anges i tidtabellen och den faktiska avgången har man ibland så mycket som en halvtimme, en eller annan gång till och med mer, på sig att filosofera i väntan på den buss som förr eller senare kommer.

Jag tror mitt filosoferande tog avstamp i en artikel i DN jag läste strax innan jag stängde av datorn och gick till busshållsplatsen, men det tog snart vägen till ämneskunskaper igen. Jag filosoferade över hur det skulle gå om jag skulle ge mig på att undervisa i kemi. Det är nog det jag kan minst om här i världen, det är så främmande att det mer liknar magi än något annat i mina ögon. Men jag skulle ju kunna läsa in mig på vad läroboken säger och säga det till eleverna. Jag skulle kunna använda lärobokens exempel, och när jag blivit lite varm i kläderna skulle jag antagligen kunna börja hitta på egna exempel, utifrån lärobokens.

Jag har en kollega som undervisar i just kemi. Hon kan en väldig massa om ämnet, och hennes lektioner är mycket populära och uppskattade av eleverna. Hennes exempel vänder hit och dit och härs och tvärs på samma experiment så att eleverna får se det från alla möjliga håll, utifrån och inifrån, tills de inte bara förstår vad som händer utan också varför, och börjar kunna förutse vad som kommer att hända om man istället…

Skillnaden på hennes lektioner och de jag skulle kunna hålla är så stor att man hisnar. Med sina grundliga ämneskunskaper kan hon alltid plocka fram ett exempel till, och ett till, erbjuda nya vinklar och förklaringar tills varje elev i klassrummet fått svar på alla sina frågor. Jag skulle kunna referera en lärobok.

Jag kan inte mycket kemi, men jag kan en del om lärande, tillräckligt mycket för att kunna vrida och vända på tankar och exempel. Och hur mycket jag än vrider och vänder på mitt tankeexempel så ser jag ämneskunskaper lysa genom varenda spricka och öppning. De är kärnan i det hela – en bra lärare har grundliga ämneskunskaper. De är inte allt som behövs, men de är oundgängliga.

Hur ser ni på saken?

Om ämneskunskaper

Jag hörde härförleden en lärare på en icke namngiven skola sucka

Jag ska aldrig mer tacka ja till att undervisa i ett ämne jag inte kan. Som jag har fått slita det här året! Jag har pluggat lika hårt som eleverna!

Det är nog en rätt viktig insikt. En bra sak i skolan är om läraren kan ämnet h*n undervisar i. Skriv upp det, skolledare, och lägg det på minnet.