Språkstöd är inte bara för svensklärare

Fackspråk är praktiskt, och nödvändigt för att kunna följa med och delta i samtal inom ett fack, för att kunna tillgodogöra sig den information som finns i texter inom facket, och helt oundgängligt för den som önskar mer än bara skumma lätt på ytan.

Fackspråk är dessutom inkluderande, en dörröppnare och en välkommenmatta in i gemenskapen för den som har språket. Fackuttryck tjänar också som igenkänningssignal mellan människor med något gemensamt, intresset eller yrket eller båda, som spårsändare som skickar ut signaler till likasinnade i stora sällskap eller över stora avstånd, som t ex sociala media.

Ja, jag vet, det finns röster som talar om fackspråk som räven talar om rönnbär, som snobberi och utslag av elitism. Inget kunde vara mer fel. Spårsändarnas signaler går ut till alla, i alla riktningar, och alla som kan urskilja signalen kan följa den.

Den som inte har tillgång till fackspråket, inte förstår uttrycken och kan använda orden, urskiljer inte signalerna, för hen blir det brus i brus.

Där befinner sig skrämmande många av dagens blivande studenter. De saknar tillgång till fackspråken, sitter av lektion efter lektion utan att kunna tränga igenom bruset. Ämnesspråket, orden och uttrycken passerar, skrivs på tavlan när de dyker upp, förklaras i förbifarten i ett sammanhang som inte hänger ihop för inläraren som kämpar med att ta in allt på en gång, som vore hen en korvstoppningsmaskin.

En medveten, planerad, strukturerad ämnesspråksmetod hade gjort all skillnad. En där inläraren fått orden och begreppen förklarade och förtydligade och sedan får möta dem i sammanhang, där hen får kontinuerlig stöttning i sitt eget ämnesspråkanvändande. Alla lärare är språklärare säger vi, och vi måste börja leva som vi lär. Vi måste göra spårsändarens signal urskiljbar för de blivande studenterna. Det är alla lärares gemensamma ansvar.

Inte sant?

Annonser

Ursäkta förvirringen, och lite om det här med språk

Jag raderade ett inlägg vilket leder till att det finns kommentarer som inte finns. Jag ber om ursäkt för detta, och lovar att tänka mig noga för när jag länkar i framtiden.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om detta med konjunktioner och subjunktioner, och idag snubblade jag över något som än en gång påminde mig om själva vitsen med språkriktighet. Ännu en gång lyfte någon det faktum att det påvisats att en delorsak till de sjunkande PISA-resultaten bland svenska skolelever är bristande språkförståelse, och ännu en gång framhölls detta som en förmildrande omständighet.

Jag har svårt att se det förmildrande i sammanhanget, måste jag ärligt säga. Om eleverna har förståelse för innehållet i ett ämne, men saknar språk att tala om detta har skolan byggt ett stabilt och i det närmaste okrossbart glastak för de elever som finner ämnet spännande och vill fortsätta att studera det. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att förstå ämnet mer än på en mycket basal, grundläggande, nivå. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att delta i diskussioner om ämnet. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att överhuvudtaget förstå läroböcker och undervisning i ämnet på en nivå ovanför den nybörjarnivå man helt rimligt befinner sig på i grundskolan.

Detta är ett problem, inte något ”festligt” eller en förmildrande omständighet.