Halvvägs till helvetet

Jag var halvvägs till helvetet. I det värdshus som ligger där. Det där som drivs av ett äldre par, ni vet? I köket stod en demon och lagade kaffe, sällskaplig och pratsam som han inte haft någon att prata med på länge.

Det förvånade mig mycket när jag till slut insåg att…. eller ja… nej…. vi kommer nog att ha stannat till här under vårterminen, klassen och jag, så för att inte förstöra alltför mycket så stannar vi där nu.

Rekommenderas. Väl balanserad samling.

Annonser

Gemensamma referensramar

På senare tid har flera personer i min omedelbara närhet fallit för mina förföriska locktoner/enträgna tjat. Det innebär att viktiga nyckelbegrepp som sonic screwdrivers och weeping angels plötsligt kan bli en naturlig del av konversationen, och små självklara skämtsamheter som bigger on the inside inte bara möter tomma blickar och irriterat ruskade huvuden, och det gör mig så innerligt glad.

Jag tror inte det går att överskatta värdet av gemensamma referensramar.

Dels bidrar de till att kommunikationen blir smidigare, nyansrikare, mer avslappnad, effektivare och enklare. Kan vi slippa långa ingående förklaringar och mottagaren ändå förstår vad vi vill säga kan vi kommunicera på ett helt annat plan än vi kan när vi osäkert trevar oss fram, söker mötespunkter och aktar oss för att råka säga något som missuppfattas eller stöter. Vi slipper den frustration det innebär att upptäcka, inse eller rent av påminnas om hur mottagarens referensramar gör att det vi försökte säga förvrids till något helt annat, och vare sig vi är överens eller inte kan vi utbyta tankar och erfarenheter på en nivå där vi båda går klokare från mötet.

Dels utgör de gemensamma referensramarna de trådar i en kultur som väver människorna samman, som faktiskt formar och utgör själva kulturen. Klädkoder, musik, sedvänjor, uttryck, språk, dofter, smaker, traditioner, myter, berättelser, allt detta utgör trådar i väven som gör oss till… oss. Individuellt och tillsammans. En främling som nickar och ler när nummer 42 dyker upp är inte längre en främling, utan en människa som tycks dela minst en av mina referensramar, en person som också vet svaret på frågan. Och det mest fantastiska med detta är nog att väven kan bli hur komplex som helst, bokstavligt talat, utan att ta skada eller förvrängas. De minnen smaken av en madeleinekaka doppad i lindblomste väcker vattnas inte ur av att citroner väcker andra minnen, eller mörk choklad med kaffe ytterligare andra. Tvärtom. Ju rikare och mer komplex väven blir, ju rikare blir vår värld.

Don’t blink.

.

Till den som känner sig träffad

.

Som jag nämnt, maj månad är en månad då väldigt mycket energi går till väldigt mycket. Ibland går onödigt mycket energi åt saker som borde kunna kosta mindre, och resultatet blir en överbelastning i systemet.

Ibland blir man då en Hufflepuff, ibland händer annat. Finns en ängel som slår sina vingar omkring en och liksom lite vänligt föser en i rätt riktning gör det perioder som dessa oändligt mycket mindre komplicerade, har jag funnit.

Då spelar man lite Judas Priest för den ängeln, för att säga tack för att du finns. Och så hoppas man ängeln tar åt sig.