Om anonymitet på nätet

Jag finner efter en lång diskussion att jag behöver förtydliga mig och förklara min inställning till anonymitet på nätet.

Somliga bloggar under sitt fulla namn. Andra gör det under en del av sitt riktiga namn, ett smeknamn eller liknande. Ytterligare andra väljer att vara helt anonyma, och bloggar under pseudonym. Det finns, för bloggaren själv, fördelar och nackdelar med alla varianterna, och vilket man väljer har jag ingen som helst åsikt om, och lägger inte heller någon värdering i. Jag frågar inte efter var och en gör som de gör, vill de motivera eller berätta lyssnar jag gärna, men om inte så gör det ingen skillnad för mig.

Detta vill jag vara extra tydlig med: jag lägger ingen värdering i vilken grad av öppenhet man väljer. Det är upp till var och en.

Dock bör man, i synnerhet om man vill vara anonym, vara medveten om att man lämnar spår efter sig när man drar fram över nätet. Man lämnar spår efter sig om man bloggar, om man skriver kommentarer på bloggar, om man skriver kommentarer i sociala media, deltar i diskussioner eller spelar spel. Vi har pratat om det tidigare, och media har skrivit om det då och då – man är inte osynlig eller ospårbar på nätet.

Jag säger inte detta som ett hot, utan jag säger det för att det är något alla bör vara medvetna om när man rör sig på nätet idag.

Så, anonymitet i olika grad – absolut, det är helt och hållet upp till var och en. Jag har full respekt för den som valt ett anonymt nick, jag har full respekt för den som väljer att vara helt öppen med sitt namn och allt däremellan. Jag har lika stor respekt för åsikter och tankar från människor oavsett vilken grad av anonymitet de väljer.

Men sen finns den där lilla undantagsgruppen. Den som alltid finns, i alla sammanhang. Den som ibland ställer till det för övriga genom att uppföra sig på ett sätt som leder till begränsningar av friheten. Och det är ju lite tråkigt. Den som använder ett anonymt nick till att trolla, manipulera eller i största allmänhet ta sig friheter som går ut över andra människor. Man möter dem då och då, och i de flesta fall är det bästa man kan göra helt enkelt att ignorera dem.

Don’t feed the trolls, kommer ni ihåg? Inte ens om de är jättesöta när de är små

Och ibland händer det riktigt obehagliga att jag börjar känna igen formuleringar och ordval trollet använder, får en obehaglig känsla av att detta är inte bara ett troll, utan någon jag faktiskt är bekant med, och har haft respekt för. Det händer inte ofta, kanske har det hänt en handfull gånger, men varje gång är lika otrevlig som den första. Och rätt som det är, om det vill sig illa, bekräftas den ovälkomna misstanken på ett eller annat vis, och det blir omöjligt att se på personen som döljer sig bakom det trollande nicket på samma sätt. Respekten försvinner i ett trollslag, och det tar lång tid att bygga upp den igen.

Det är inte alls någon rolig situation, kan jag lova er.

Men ett troll är bara ett troll, och de finns alltid, i alla sammanhang.

De allra flesta anonyma, semianonyma och inte det minsta anonyma bloggare är intressanta, kloka, givande människor  som valt sin grad av anonymitet utifrån vad som passar bäst för just dem. Så tycker jag vi ska fortsätta ha det, tycker inte ni det?