#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Annonser

I spåren efter industrialiseringen

A byproduct of industrialization is depersonalization. Because no one is responsible for anything that we can see, because deniability is built into the process, it’s easy and tempting to emotionally check out, to go along to get along

Jag läser citatet i Seth Godins Stop Stealing Dreams direkt efter en diskussion som äger rum i den relativa avskildheten i en Facebookgrupp. Diskussionen handlar bland annat om lärares ansvar för och möjligheter att påverka hur strukturen och organisationen i skolan utformas, och raskt levererar ett par debattörer de vid det här laget i det närmaste traditionella argumenten om hur lärare minsann redan är så utarbetade att det inte finns varken tid eller utrymme att ta något ansvar i detta. Den triumfatoriska slutklämmen i diskussionen blir något i stil med att en av de debattörer jag nyss nämnde fnyser något om att lärare minsann ses som utbytbara enheter så då är det bara rimligt att det är så lärare uppför sig också. Ungefär.

Och när jag återgår till Godins text känns det som om han kommenterar på det som just sagts.

En biprodukt av industrialiseringen är avpersonaliseringen. Eftersom ingen har ansvar för något såvitt vi kan se, eftersom förnekelsen är inbyggd i processen, är det enkelt och frestande att checka ut känslomässigt, att glida med för att hänga med

Jag tror det vi ser är ännu en effekt av att vi befinner oss i ett paradigmskifte, i en brytpunkt. Spåren efter industrisamhället är tydliga, det är naturligt att vilja falla in i den bekanta lunken igen, att spänna på sig selen och göra det man blir tillsagd i full förtröstan om att någon annan tar ansvaret för vägvalen.

Men samtidigt förändras världen omkring oss, den bryts upp, ruskas om och det blir allt svårare att urskilja de gamla, invanda strukturerna. Det räcker inte längre att föreställa sig att vi utbildar framtidens arbetare, kuggarna i framtidens industri, det håller inte att leva på andras meriter och peka på kreatörer och innovatörer utbildade i en annan skola, i en annan tid.

Jag undrar, om det är så att man mest saknar det gamla och känner sig utbytbar och oviktig i det nya, då kanske man faktiskt ska ta och fundera en stund på vad det beror på? Kanske skulle man må väldigt mycket bättre om man kastade av sig selen och provade en annan väg än den där invanda som egentligen blivit ganska besvärlig och tung att gå? Se en annan horisont? Prova hur det är att vara någon annan än den där utbytbara opersonliga delen i ett alldeles för stort system? En stund, i alla fall?

.